Runsten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För orten i Borgholms kommun, se Runsten-Bjärby.
Runstenarna var ofta ursprungligen målade. På bilden syns U 871, som står på Skansen i Stockholm.

En runsten är en med omsorg utvald sten eller monolit försedd med runor som är inhuggna av en runristare. De flesta är resta i Mälardalen under 1000-talet. Exakt vad som täcks av begreppet runsten har varierat - de första banden av Sveriges runinskrifter använder det till exempel även om runristade gravhällar. Numera avses normalt en runristad sten som är avsedd att stå upprest. Fasta stenblock med runristningar kallas runblock och ristningar i berghällar kallas runhällar.

Tid och sammanhang[redigera | redigera wikitext]

Runstenarna tillkom huvudsakligen mellan år 300 och år 1130. De äldsta finner man i Norge, som exempelvis Tunestenen, Hogganvikstenen och Einangstenen från 350-talet. De yngre stenarna förekommer framförallt i Uppland. Runor användes även långt senare i både Sverige och Norge, men man slutade att resa runstenar före år 1100. Runstenar förekommer i hela det nordiska kulturområdet – Sverige, Norge och Danmark, samt i vissa områden med nordiskt inflytande. De absolut flesta runstenarna finns dock i landskapen kring Mälardalen i Sverige.

Äldre runstenar (före år 800) är i allmänhet ristade med runorna ur den äldre futharken, som bestod av 24 tecken. Ofta saknar de ornamentering. Jämfört med vikingatidens runstenar, som nästan alla är minnesstenar efter döda anhöriga, är det inte alltid lika tydligt med de äldre runstenarna vad som varit deras syften. Under denna period är antalet stenar som restes i Danmark, Norge och Götaland lika stort, eller kanske rent av större, än de som restes i norr och då framförallt i Svealand. Dessutom är dessa ofta mer litterära (det vill säga skrivna på meter, och har ett poetiskt bildspråk) än de senare och flera av de mer kända är från just denna tid, som Eggjastenen, Björketorpsstenen och Järsbergsstenen.

Omkring år 960 skedde ett stort uppsving i runstensresandet med början i Danmark. Där hade Harald Blåtand nyss låtit döpa sig och rest Jellingestenen.

Kung Harald lät göra dessa kummel över Gorm sin fader och Tyra sin moder. Den Harald som åt sig vann hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna
— Jellingestenen

Seden spred sig vidare mot norr och man reste runstenar i någon generation i varje område innan man tröttnade, med ett par undantag: Uppland och Södermanland. Där höll trenden i sig en god bit in på 1100-talet, vilket gjort dessa landskap särskilt rika på runstenar.[1] Dessa stenar höll sig i hög grad till en viss mall: X reste stenen efter sin släkting Y, som hade gjort si och dog så. Gud hjälpe hans eller hennes ande. Z ristade.[2]

Stilar och datering[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Runstensstilar
Vaksalastenen, U 961 - en typisk kristen runsten i Uppland.

De yngre runstenarna kan enligt arkeologen Anne-Sofie Gräslunds metod delas in i sju stilgrupper, baserade på ornamentikens utveckling, likheter och skillnader. Stilgrupperna användes för att datera stenarna. Stenarna från omkring år 1000 har ganska enkel ornamentik medan stenar från omkring år 1100 har komplicerade och elegantare mönster. Stenarnas orm- eller drakslingor är ett exempel på den djurornamentik som under hela järnåldern dominerade utsmyckningen av skandinaviskt konsthantverk. Sådan utsmyckning förekom på allt från utsökta silverbroscher till träsniderier på vikingaskepp liksom på runstenar. Djurstilen kan ha varit ett sätt att markera den skandinaviska identiteten. De äldre stenarna har mer innehållsrika texter, medan de senare har kortare och mer standardiserad text.[3] Stilkronologi och grupper för stenar i Sverige:

  • Rak = ca 980 till ca 1015
  • Fp = ca 1015 till ca 1050
  • Pr1 = ca 1010 till ca 1050
  • Pr2 = ca 1020 till ca 1050
  • Pr3 = ca 1050 till ca 1080
  • Pr4 = ca 1060 till ca 1100
  • Pr5 = ca 1080 till ca 1130 e. Kr.

Ornamentik[redigera | redigera wikitext]

Kors på äldre svensk runsten.

Runinskriften är i allmänhet ordnad i någon form av stödlinjer, från början oftast bara raka linjer. Runinskrifter som läses från höger till vänster är vanliga. Senare utformas stenen allt oftare med någon typ av prydnadslinjer, först i form av ormfigurer, senare i form av drakslingor, och runorna ristades i dessa slingor. Typen av ornamentering hjälper också runforskare att datera inristningen och att identifiera ristaren. Huvudena på de rundjur som prydde stenarna ses antingen som en triangel med två ögon (ca 1010-1050), eller från sidan. Den senare formen förändras från en trubbig, tvärt avskuren nos till allt mer långsträckta huvuden.[4]

På många stenar förekommer kristna symboler som kors. Försvinnande få har direkt hedniska symboler; endast två av tvåtusen mellansvenska stenar har sådana: båda med torshammare, en dessutom med vad som troligen är gudens ansikte.[5] Mer avancerad ornamentik förekommer också, såsom i Sigurdsristningen med scener ur sagan om Sigurd Fafnesbane, men är ovanlig. Runristaren Fot verkar vara en av dem som varit mest benägna att rikligt smycka stenarna med bilder.

Stilen Rak omfattar stenar med texten i slinga, med rak avslutning på skriftbanden och utan ormhuvud och svans. Stilen Fp karaktäriseras av en runslinga med fågelperspektiv. Pr1 till Pr5 innehåller en eller flera runslingor med ormhuvud i profil och i olika utföranden. Stenar som har drag av två stilar betecknas som till exempel Pr1-Pr2.[3]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Distributionen av runstenar i Sverige. Antal runstenar / mil², per kommun:
  >10
  5-9
  1-4
  <1
  Saknar runstenar

Runstenarna restes nästan uteslutande i Sverige, Danmark och Norge. Några återfinns även utanför Norden i områden under danskt eller norskt inflytande, speciellt Brittiska öarna.

Område Antal inskrifter Varav runstenar eller vikingatida gravstensmonument
Uppland 1489 1334
Östergötland 486 452
Södermanland 458 438
Västergötland 318 161
Småland 189 138
Öland 183 157
Närke 39 31
Västmanland 35 28
Gästrikland 23 22
Hälsingland 21 18
Medelpad 18 18
Bohuslän 15 7
Värmland 8 4
Dalarna 9 2
Jämtland 4 1
Ångermanland 2 0
Dalsland 1 0
Härjedalen 1 0
Lappland 1 0
Gotland 415 68
Okänd fyndort i Sverige 5 2
Summa Sverige 3720 2881
Norge 1650 137
Danmark (inklusive Skåne, Blekinge och Halland) 1021 273
Brittiska öarna 131 58
Grönland 101 0
Island 47 17
Irland 16 1
Färöarna 9 0
Övriga områden 33 2
Summa övriga världen 3008 488
Summa totalt 6728 3369

Siffrorna är tagna från Samnordisk runtextdatabas och inkluderar även andra runinskrifter än runstenar. I övriga områden ingår inskrifter såsom Pireuslejonet i Venedig, några rader runor som klottrats i Hagia Sofia i Istanbul, ett par inskrifter från Finland, en handfull inskrifter från Ryssland och i övrigt inskrifter funna på kontinenten, men ristade av nordbor. Däremot saknas besläktade runinskrifter, såsom dalrunorna. Ett par av Färöarnas inskrifter är ristade på stenar som tycks ha varit resta och ur den synpunkten är runstenar, men de utgör inte en del av den runstensresarsed som svepte genom Skandinavien under vikingatiden och är därför inte redovisade som runstenar i denna statistik.

Teknik[redigera | redigera wikitext]

Runorna och övriga linjen höggs normalt med en bred mejsel. I två kända fall användes en spetsig mejsel som lämnade rader med små gropar i spårens botten. 'Ristade' runor som skrapades in i stenen är mycket sällsynta.

Budskap[redigera | redigera wikitext]

Gripsholmsstenen, med bland annat typisk tidig ormslinga.

Förutom standardtypen finns ett antal avvikande runstenar. I Husby-Ärlinghundra i södra Uppland finns en sten med inskriptionen: Björn, Finnvids son, lät hugga denna sten till minne av sig själv. En annan självtillägnande ristare var Vigmund, som reste en sten åt sig själv, den skickligaste av män - stenen finns nu i universitetsparken i Uppsala efter att bland annat gjort en resa till Paris.

På en berghäll vid Oklunda gård i Östra Husby socken i Östergötland, finns en inskrift som visar att en man, Gunnar, tagit sin tillflykt dit undan förföljare efter att han dödat en annan man; berghällen låg på en tingsplats där han var fredad.

Magiska budskap förekommer också i runinskrifter, men är vanligare på föremål än på stenar. En speciell runsekvens är futharken, som ofta användes som trollformel. Frasen Tyd du runorna återkommer, med syftning på att kunskapen om runor inte var alla förunnad.

Slutligen finns några enastående gåtfulla runstenar vars fulla innehåll vi idag inte kan gissa oss till – främst av dessa är utan tvekan Rökstenen i Östergötland, med världens längsta runinskrift.

De ihågkomna[redigera | redigera wikitext]

De personer som fick stenar resta efter sig var i över 90 procent av fallen en man som dött. Var åttonde sten restes av en ensam kvinna, var tionde av en kvinna tillsammans med flera män; ofta den dödes änka och söner, men ibland även systrar och bröder. Det är nästan bara på Öland och i Mälarlandskapen som kvinnor tycks ha rest stenar efter sina manliga släktingar. Endast en tiondel av stenarna berättar om utlandsfärder.[2] Bland dessa finns de omkring 30 stenar som berättar om Ingvarståget, den enda utfärd som definitivt satt spår i en större grupp stenar. Främst bland dessa är Gripsholmsstenen, med sin kända rundikt:[6]

De foro manligen
fjärran efter guld
och österut
gåvo örnen föda
de dogo söderut
i Särkland

Syfte[redigera | redigera wikitext]

Runhällen Sö SB1965;19 med texten "..(och) Gunna läto resa denna sten och (göra) denna bro..." Ett exempel på att markera revir och bygga äreminne

Det finns tre huvudteser som brukar användas som förklaringar till resandet av runstenar. Dessa glider dock delvis in i varandra:

  1. Som en del av konverteringen från asatro till kristendom
  2. Som ett sätt att visa sig lojal med kungamakten
  3. Som ett sätt att markera revir och hölja ätten i ära för att på så sätt vinna egen makt

Att runstenarna skulle hänga samman med konverteringen till kristendom har vunnit stöd då den mest aktiva perioden och området för runstensresande, andra halvan av 1000-talet i Mälardalen, sammanfaller med kristnandet av just detta område. Runstenen skulle då markera att på denna gård så var man minsann kristna. Cirka 70 procent av de uppländska stenarna har också kors eller en bön.[1] I samband med kristnandet slutar befolkningen gravlägga sina döda på gårdsgravfälten, vilket tidigare varit en viktig markör av makt och behörighet. Det är möjligt att runstenen i ett övergångsskede tjänat som substitut för denna manifestation, när begravningen istället skulle ske i kristen, vigd jord. Det har därför till och med föreslagits att runristarna Öpir och Åsmund Kåresson skulle ha varit kristna missionärer, som för att locka om evig salighet också slängde in en runsten.[7]

Eftersom kristnandet även sammanföll med att kungamakten växte sig allt starkare, har också tanken att en runsten också visat lojalitet med denna framförts. På de danska stenarna förekommer ofta titlarna "dräng" och "tegn", som i England betydde att personerna var kungens vasaller, vilka möjligen hade blivit överfört till Danmark. Eftersom ordet "tegn" också förekommer på västgötska och södermanlänska stenar har andra dragit hypotesen ett steg längre och där velat se ett danskt inflytande. Mot tanken talar dock att endast en av de mellansvenska stenarna omtalar sveakungen.[8]

För att runstenarna skulle vara revirmarkeringar talar den stora vikt som läggs vid släktskapsförhållanden, och det faktum att det var en stor investering av möda. Kungar kom och gick, men genom att rista i sten skulle den som den tillägnades evigt leva i åminnelse.[9] De tidigaste stenarna i södra Norden må vara resta av samhällets toppskikt, men i mälarområdet verkar seden ha spritt sig. Hälften av gårdarna i centrala Uppland, och en fjärdedel av de i Södermanland, verkar haft minst en runsten, och inget tyder på att dessa skulle varit de rikaste.[10]

Bevarandet av runstenar[redigera | redigera wikitext]

Johannes Bureus, som var först med att trycka ett verk om runor.

Sveriges runstenar började inventeras och dokumenteras redan under 1500-1600-talen. Viktiga föregångare var Johannes Bureus och Johan Peringskiöld. I Danmark verkade Ole Worm, i polemik med svenske Olof Rudbeck. Till följd av deras arbete, som grundades på politisk vilja att framhäva nationerna Sveriges respektive Danmarks påstått hävdvunna storhet, kom runstenarna tidigt att få ett lagligt skydd, vilket dock ofta inte hjälpte.

Många runstenar som är kända från äldre uppteckningar kom att återanvändas som byggnadsmaterial. Uppförandet av kyrkor och andra byggnader brukar ofta utpekas som en huvudorsak till runstenarnas försvinnande. Det finns inga belägg för att runstenarna systematiskt ska ha varit ett led i kulturell eller religiös politik, men stenarna stod ju utmanande tillgängliga ute i landskapet. Domkyrkorna i Strängnäs och Uppsala innehåller båda ett stort antal runstenar, i vissa fall vet man där exakt varifrån de tagits. Det är i sammanhanget ironiskt att den överväldigande merparten av stenarna faktiskt är kristna minnesmärken, ofta väl märkta med kors.

Runstenar skyddas idag av fornminnenslagen. Vården av de svenska runstenarna åligger Riksantikvarieämbetet.

Gravhällar[redigera | redigera wikitext]

Av de runinskriftsobjekt i sten som inte varit resta minnesstenar utgörs en stor del av gravhällar. Gravhällarna är stenplattor, vanligtvis av kalksten, som antingen har legat direkt över gravar, som en sorts liggande gravstenar, eller varit beståndsdelar i så kallade Eskilstunakistor. De senare var en sorts kistliknande monument som stod ovanpå gravar. En sådan var uppbyggd av två sidohällar, två gavelhällar och överst en lockhäll. Det är oftast på lockhällar man finner runor, men ofta är också övriga hällar ornamentalt ristade. Reliefornamentik är inte ovanlig. Runinskrifterna berättar vem som lät göra minnesmärket och över vem det är gjort. Ofta uttrycks också en önskan om att Gud ska hjälpa den dödes själ. Bland gravhällsinskrifterna är det vanligare, jämfört med runstenarna, att personen som förärats monumentet är en kvinna. Ibland, inte minst i äldre litteratur, benämnes även gravhällar med runor som runstenar.

Runblock, runhällar och fragment[redigera | redigera wikitext]

Runblock Vs 31, Sala kommun
Runhäll Sö 311 i Södertälje

Runinskrifter gjorda på flyttblock kallas ofta runblock. Om ristningen gjorts på en berghäll kallas den för runhäll, vilket inte är samma sak som en hällristning som avser symboler och avbildningar inhuggna på berghällar eller lösa klippblock. Av sönderslagna stenar återstår i regel endast enstaka bitar med några få runor. Dessa, som kallas fragment, har ibland hittats återanvända som byggnadsmaterial i broar, kyrkor, husgrunder eller i andra murar. Sådana skärvor har även plöjts upp vid odling eller hittats i annan jordnära terräng där runstenar förekommit.

Runinskrifter i andra medier[redigera | redigera wikitext]

Runor har också karvats i horn, ben, trä, bark- och björknäverbitar (nordens motsvarighet till papyrus). Dessa inskrifter är dock i stor utsträckning förlorade, men vi kan från de fynd som finns se att runskriften användes till annat än högtidliga inskriptioner.

Det finns även runinskrifter på tunna metallbitar, så kallade runbleck. Dessa har hittats runt om i Norden och har såväl inskrifter med kristna böner och välsignelser som inskrifter utan tydlig språklig innebörd, vilka idag anses ha haft en magisk funktion.

De gotländska bildstenarna tillhör i viss mån en annan tradition och bör inte sammanblandas med runstenar. De har sällan något skriftligt budskap.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Runforskning[redigera | redigera wikitext]

Se huvudartikeln runologi.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Harrison & Svensson (2007), s. 192
  2. ^ [a b] Harrison & Svensson (2007), s. 196
  3. ^ [a b] Edberg, Rune et al (2007). Runriket - en handledning Noia 64 mimetypes pdf.png PDF. Nacka: Stockholms läns museum. ISBN 91-8700640-5
  4. ^ Harrison & Svensson (2007), s. 210
  5. ^ Larsson (1999), s. 176
  6. ^ Hägg (1996), s. 26
  7. ^ Larsson (1999), s. 178
  8. ^ Larsson (2000), s. 200
  9. ^ Harrison & Svensson (2007), sid 195
  10. ^ Larsson (2000), s. 180-181

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]