Västergötland

För andra betydelser, se Västergötland (olika betydelser).

Västergötland
Landskap
Västergötlands landskapsvapen
Land	Sverige
Landsdel	Götaland
Län	Västra Götalands län, Jönköpings län, Hallands län, Örebro län
Stift	Skara stift, Göteborgs stift
Största sjö	Vänern
Högsta punkt	Galtåsen, 361,5 m öh
Yta	16 676 km²
Folkmängd
- Totalt	1 248 018 (2010-12-31)
Befolkningstäthet
- Totalt	74,8 invånare/km²
Landskapsblomma	Ljung
Landskapsdjur Fler symboler ...	Trana
Västergötlands läge.

Västergötland är ett landskap i Götaland i västra Sverige. Det gränsar i sydväst till Halland, i väster till Kattegatt och Bohuslän, i norr till Dalsland, Vänern och Värmland, i öster till Närke och Vättern, samt i sydost till Småland. Namnet kan tidigast spåras till 1070-talet hos Adam av Bremen i sin latiniserade form ...in occidentalia Gothia, Westragothia och senare år 1317 i namnformen Wæstragötland. Västergötland ska inte förväxlas med Västra Götalands län - landskapet och länet har på många håll helt olika gränsdragningar.

Västergötland är mest känt för den bördiga Västgötaslätten, som egentligen består av flera avskilda slättlandskap, såsom Varaslätten, Vadsboslätten, Tunhemsslätten och Falan. Detta jordbrukslandskap utgör Västergötlands historiska centralbygd, men ligger något norr om dess geografiska mitt.

Slätterna inramas av karaktäristiska platåberg såsom Kinnekulle, Billingen, Ålleberg, Mösseberg, Hunneberg och Halleberg, och avvattnas främst av åarna Nossan, Lidan och Tidan.

Södra delen av landskapet, Sjuhäradsbygden, består till stora delar av kuperad terräng med stora glesbefolkade skogsområden.

Västergötland har relativt många sjöar i söder, och av dessa kan nämnas Mjörn, Anten och Åsunden, samt gränssjöarna Lygnern och Fegen. Slättlandskapet i norr är sjöfattigt, men den för sin trandans berömda Hornborgasjön ligger här. I de nordostliga gränstrakterna ligger sjöarna Unden, Viken och Skagern.

Västergötlands historia

Förhistoria

Västergötland är en av Sveriges äldsta kulturbygder. Enstaka fynd finns från inlandsisen avsmältning och framåt. Under äldsta skedet sträckte sig den dåvarande Nordsjön österut via Vänern ända till Hornborgasjön, men landhöjningen torrlade inom kort både Varaslätten och många andra områden.

En mängd stendösar, gånggrifter och hällkistor, i synnerhet i Falköpingstrakten och vid Göta älv, från bondestenålderns tid vittnar om en relativt stor befolkning redan under den yngre stenåldern. Lösfynd av föremål från skilda tiden av bondestenålder och bronsålder samt äldre bronsålderns rösen visar dock en betydligt större spridning som täcker samtliga bygderna i landskapet, vilket visar att det fanns en aktiv befolkning i hela landskapet. Järnålderns olika gravtyper är också utspridda i stora delar av landskapet, men i starkt skiftande antal. Här ingår några tiotal storhögar eller kungshögar.

Under tiden fram till vikingatidens början finns endast ett fåtal skrivna källor, såsom ett mindre antal runtexter med den äldre futharken. Betydligt viktigare är Jordanes uppräkning av folkstammarna i södra Sverige och Norge från 500-talets början, som berör Västergötland även om dess dåvarande delar kallas vid andra namn. Det anses allmänt att även Beowulfeposet behandlar västgötsk historia, även om några anser att det istället berör Jylland eller Gotland.

Från vikingatidens slut och seklet därefter finns ett drygt hundratal runstenar vars texter ibland antyder förbindelser med England, Estland och Grekland. Även i äldre västgötalagen från 1200-talets början finns särskilda stadganden om Greklandsfarare. Landskapet var hade några stora obygder som var obrukbara (Västgötalagen omtalar 3 allmänningsskogar på själva Falbygden), där resande gick osäkra, men i övrigt bör vi räkna med att det fanns jordbrukande och boskapsskötande befolkning så gott som överallt, men i skiftande mängd.

Gånggrifter på Falbygden.

Västergötland anses av vissa ha kristnats tidigare än de uppländska landskapen; man har i Varnhem funnit rester av en stenkyrka uppförd senast under 1040-talet, och en kristen begravningsplats i Såntorp inte långt därifrån, som togs i bruk under slutet av 800-talet, vilket dock bör jämföras med Ansgars resa till Birka i Mälaren som skedde tidigare samt ett stort antal kristna runstenar i Uppland från 1000-talets början.

Under åren efter år 1000 skall Olof Skötkonung själv ha mottagit dopet vid Brigida källa strax väster om Husaby kyrka, enligt en bilaga till Västgötalagen, och då av en engelsk missionär, varvid kungen då enligt samma källa lär ha skänkt Husaby till "stav och stol". Således inrättades möjligen en biskopsstol, i Husaby, som kan ha föregått den som från 1150 fanns i Skara och förutom Västergötland omfattade Värmland och Dal. Västergötland blev också kristendomens första huvudsäte enligt somliga, dit kristna konungar (Olof Skötkonung, Stenkilssönerna) tog sin tillflykt undan hedningarna i norr; ett påstående som utgår från Snorre Sturlassons berättelse. Runstenar vittnar dock om att landskapen runt Mälaren hade hunnit lika långt i kristnandet, och de berättelser som berör hedniska motreaktioner i början av medeltiden omfattar Västergötland lika mycket som Mälardalen.

Av områdets författning vid denna tid är inte mycket känt; lagen levde då ännu blott i tradition. En konungens jarl nämns, men av hans ämbetsmyndighet liksom av konungens egen makt märkes föga. Den verkliga makten tillkommer församlingen av alla bönder, alla götars ting, vilket tillsammans med lagmannen är områdets representant utåt och inåt, men lagmannen hade ingen verklig makt, utan var den person som ytterst ansvarade för att de konflikter som ätterna inte själva kunde lösa blev uppklarade och stillade. Trots våra bristande kunskaper om landskapets tidiga förvaltning var bygderna organiserade i härader och en boindelning vars rötter kan gå långt ner i järnåldern.

Sedan gränsen emot Danmark och Norge omsider blivit fastslagen i skrivna traktat och ersatt muntlig tradition, så att de tre rikena möttes vid Göta älvs mynning (enligt Västgötalagens uppgift, på mötet på Danaholmen), vänder sig Västergötlands historia alltmer från väster och in emot det som skall bli Sverige.

Tidig medeltid

Omkring 1060 kom kronan till en Västgötasläkt genom Stenkil. Efter hans död inträffade häftiga tronstrider, men slutligen erkändes hans båda söner Inge den äldre och Halsten som kungar. Tidtals måste dessa tydligen inför en hednisk reaktion i de norra landskapen draga sig tillbaka till det kristna Västergötland. Vid stenkilska ättens utgång (utdöende?) är Västergötlands separatism uppenbar. Västgötarna synas ha valt en släkting på kvinnolinjen till de förra kungarna, dansken Magnus Nilsson, till sin konung; och då uppsvearnas kandidat Ragnvald Knaphövde utan gisslan infann sig på deras ting i Karleby, slog de ihjäl honom. Då Magnus inte infann sig i sitt rike, inträdde ett interregnum, i vilket lagmannen (antagligen Karl av Edsvära) ledde området. Efter Magnus död 1134 förenades Västergötland så småningom med resten av Sverige.

Äldre västgötalagen är förutom en viktig källa även den äldsta bevarade skriften på svenska.

Äldre västgötalagen, liksom den omkring 50 år yngre andra kodifieringen, ger en god inblick i förhållandena vid denna tid. Landets gränser gick "mellan Älven och Tiveden" och inneslöt 35 härad, inklusive 3 på Dal och 1 (Mo) i nuvarande Småland. Häradena åter bestod av ett antal byar jämte en och annan stad (Falköping, Skara och Skövde nämnas i biskop Brynolf Algotssons stadga 1281). Fjärdingen var en underavdelning av häradet för juridiska ändamål, åttingen en underavdelning av byn för fördelningen av dess allmänna. Som självstyrande enheter, var och en med sin allmänning, sitt ting och sitt folkvalda överhufvud, fungerade 1) landet (lagsagan), område för lagmannen och alla götars ting; 2) häradet, område för häradshövdingen och häradstinget ("alle män"), samt i viss mån även 3) byn, som synes ha utgjort nämndemannens distrikt (gränd eller skire) för uppbörd och processer.

Vid sidan av denna indelning fanns en annan i 8 bo (som förutom Vad alla omfattande minst 3 härad), uppkallade efter var sitt gods tillhörande Uppsala öd (Vad, Ökul, Vartoft, Gudhem, Lung, Holäsjö, Asar och Skaland). Dessa gods var kronans omistliga gårdar och förvaltades av en kunglig bryte, antagligen samme person som länsmannen, vilken inom sitt "bo" uppträdde som ett slags statens organ, allmän åklagare och exekutor. Landskapsjarlen uppträder dock inte i lagtexterna.

I lagarna fanns även stadganden om att lagman och biskop skulle vara bondesöner (den förre bondevald, den senare presenterad av bönderna för konungen), att ingen tjänsteman fick vara nämndeman emot böndernas och häradshövdingens vilja och att biskop hade vitsord emot konung, låntagare mot biskop, bonde framför dem alla. Kungens makt var mindre än folkets, och inte ens hans domsrätt framstår som speciellt stark, även om han hade rätt till en del av böterna och har rätt till andra inkomster.

Under den växande kungamakten blev samröret med övriga Sverige allt intimare. Västergötlands ingick tillsammans med andra landsdelar i Valdemar Birgerssons område vid 1276 års skifte, i hertig Erik Magnussons 1310. 1389 upphörde västgötalagen att gälla till förmån för Magnus Erikssons landslag, som deras lagman 40 år tidigare medverkat i skapandet av. Häradstinget i Gudhem dömde dock ännu 1425 efter Västgötalagen, och det gamla landstinget, som under senare medeltiden hölls två gånger om året (januari och juli), omtalas ännu 1613.

Under medeltiden var Västergötland ofta skådeplats för inbördes fejder (Älgarås 1205, Lena 1208, Gestilren 1210, Hofva 1275, Gälakvist 1279, Falköping 1389).

Medeltida ting- och lagmän

Lumber (skrev ner Lums lag). Björn Kälke från Mellby Tore Räv från Gökhem Alle Tubbe Stallare Önd från Essunga Ulvar från Trälje Törner, född i Upplanden Ulvar Törnersson (den förres son) Assur från Hära Karl av Edsvära (västgötsk ledare på 1130-talet)

Algot Karlsson, son till Karl av Edsvära. Önd från Grolanda Nagle, bror till Önd Sigtrygg Algotsson, son till Algot Karlsson Gudmar Magnusson Magnus Gudmarsson (den förres son, gift med Heliga Birgittas syster) Eskil Magnusson (Bjälboätten) (1170–1227), bror till Birger jarl. Gustav Folke Knut Magnusson död 1251 Algot Brynolfsson 1270–1288

Senmedeltid och framåt

Sedan Kalmarunionen har Västergötland alltid varit en del av Sverige, om man undantar spridda krigstillfällen, 1613-19, då sju av dess västliga härad fungerade som pant för Älvsborgs lösen. Det har dock fungerat som förläning vid ett flertal tillfällen, som till exempel Drottning Margaretas livgeding. Där låg under unionstiden åtskilliga län, under 1500- och 1600-talen väsentliga delar av prinsarna Magnus, Karls och Johans hertigdömen samt stora grev- och friherreskap (främst Visingsborg, Bogesund, Läckö, Kungslena och Öresten). Den administrativa enheten under unionstiden upplöst i län, främst Älvsborgs och Axevalla, blott då och då i kritiska tider förenade under en herre (Anders Nielsen i början av 1430-talet, biskop Sigge Jonsson 1437, Erik Nilsson 1464 och Erik Abrahamsson 1512-20).

År 1529 försökte västgötska stormän göra uppror i syfte att hindra den lutherska reformationen, i vad som blivit känt som Västgötaherrarnas uppror. Gustav Vasa kunde dock snart återta kontrollen. Genom hans stadga från 9 april 1540 blev Västergötland åter en enhet i militärt, administrativt, juridiskt och kyrkligt hänseende, under en kollegial styrelse, vars ordförande (ståthållare och konservator) blev Gustaf Olsson (Stenbock). Men denna ordning försvann snart. Ståthållare förekom även senare under 1500-talet, residerande på kungsgården Skaraborg, som grundlades 1545, men förstördes av danskarna 1612.

Som gränslandskap drabbades Västergötland ofta av krigets hemsökelser; alla danska krig efter 1400-talets början drabbade landskapet (särskilt åren 1452, 1511, 1520, 1566, 1612, 1676). Vid freden i Roskilde hamnade Bohuslän och Halland mellan Västergötland och gränsen, och området har sedan dess varit mer förskonat.

Först på 1800-talet vann bosättningarna i den norra skogsbygden såpass stor utbredning, att nya pastorat där kunnat bildas, men annars var bygden tidigt ungefär densamma som nu. Befolkningen i de till Småland gränsande delarna, där bok och ek trivdes, fann redan under medeltiden näring i tillverkning och försäljning av olika träsaker, upphovet till gårdfarihandeln.

Nya städer tillkom så småningom. Bogesund (numera Ulricehamn) omtalas redan 1310, Hjo 1413, Lidköping erhöll privilegier 1446 och nyanlades 1670. På den viktiga platsen vid Västerhavet fanns först Gamla Lödöse, efter 1473 Nya Lödöse, 1607 Gamla Göteborg och 1618 det som idag är Göteborg (med privilegier från 1621). 1583 uppstod Mariestad (med föregångare under kort tid i Ullervad), 1619 Alingsås, 1620 Brätte, som 1642 sammanslogs med det nyanlagda Vänersborg, 1622 Borås, gårdfarirörelsens medelpunkt, 1910 Tidaholm och 1911 Trollhättan.

Sedan 1980 innehar Kronprinsessan Victoria titeln hertiginna av Västergötland. Hennes ende företrädare i detta titulär-hertigdöme är prins Carl som var hertig av Västergötland 1861-1951.

Administrativ indelning

Sigismund utnämnde 1594 Erik Stenbock till ståthållare i Västergötland med vidsträckt fullmakt. Landskapet styckades varaktigt genom 1634 års regeringsform i två landshövdingadömen: Skaraborgs län (med säte i Skara till 1660, därefter i Mariestad) och Älvsborgs län (med säte i Göteborg till 1679, därefter i Vänersborg), från 1679 några härad togs för att ingå i det nybildade Göteborgs och Bohus län. Regeringsformen tillät dock en tillfällig förening av de båda länen under en överlandshöfding eller generalguvernör; som sådan fungerade Nils Turesson Bielke 1634-36, Lennart Torstenson 1648-51, pfalzgrefven Adolf Johan 1651-54 och K. G. Mörner 1716-19 (hans distrikt omfattade hela sydvästra Sverige). 1719 års regeringsform förbjöd detta.

I samband med kommunindelningsreformen 1967-1974 kom även några västgötska församlingar att överföras till Hallands län (Älvsered och Kungsäter) och Örebro län (Finnerödja-Tived).

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län lades den 1 januari 1998 samman till Västra Götalands län. Undantaget var västgötakommunerna Habo och Mullsjö, vilka överfördes till Jönköpings län.

Landskapsregementen

De fänikor som sattes upp inom landskapen Västergötland och Dalsland organiserades 1613 till ett regemente, Västergötlands storregemente. Regementet var till storleken och strukturen mer liknande en brigad än ett regemente. För att effektivisera organisationen splittrades därför regementet i fyra mindre enheter. Ur Västergötlands storregemente skapades Älvsborgs regemente, Skaraborgs regemente, Västgöta-Dals regemente och Västgöta kavalleriregemente. Av dessa landskapsregementen är det endast Skaraborgs regemente som idag fortfarande är aktivt.

Se även

• Götar
• Lista över socknar i Västergötland
• Lista över Västergötlands runinskrifter

Externa länkar

• Västergötland
• Västergötland - karta och fakta
• Lyssna till några av Västergötlands dialekter

Referenser

Noter

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Västergötland, 1922.