Stordator

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stordatorn IBM 704, såld i 123 exemplar 1955–1960

En stordator är en typ av dator med stor kapacitet, som vanligen hanteras via ett antal datorterminaler. Då superdatorer, datorkluster och till och med vanliga kraftigare serverdatorer fick större eller motsvarande kapacitet var det kännetecknande för stordatorn dess stabilitet och säkerhet.

Det svenska namnet är lite missvisande och kommer av att en "stordator" historiskt faktiskt var mycket större än en minidator. Det engelska namnet mainframe berättar i stället mer vad det handlar om: helt enkelt en mångsidig dator till vilken man kan koppla praktiskt taget all typ av utrustning och som kan utföra alla typer av uppgifter.

Förr var terminalerna särskilt för det ändamålet framtagna "dumma terminaler", det vill säga utan förmåga att köra vanliga datorprogram. De visade bara upp den bild som stordatorn sänt till dem. Då persondatorerna blev vanliga upplevde man det ofta onödigt med särskilda terminaler och ersatte dem med terminalemulatorer som körde som program på persondatorerna, som då kom att bli "intelligenta terminaler".

Nutida stordatorers fördelar[redigera | redigera wikitext]

Baksidan av en IBM System z9 Typ 2094. System z9-serien introducerades år 2005.

Trots att det idag finns mycket snabba servrar och att man kan koppla ihop ett mycket stort antal servrar i kluster och då få mycket stor processkapacitet, återstår några skäl till att stordatorn överlevt. (Se även nedan vid superdator.)

En stordatorlösning är framför allt mycket stabil. Eftersom andra tillverkare utom IBM i praktiken försvunnit, är miljön mycket homogen. Delarna passar bra ihop, eftersom de utvecklats för varandra. Med tiden har många av felen hittats och rättats och nya fel upptäcks i princip bara i applikationer som fortfarande vidareutvecklas. I vissa verksamheter är stopp inte acceptabla, till exempel processindustri, flygtrafikledning och militära sammanhang.

Det är mycket svårt att utifrån hacka sig in i en stordator. Minnesskydd gör att varje användare enbart kommer åt sin egen area i minnet och behörighetsskydd gör att man enbart kommer åt de datafiler som man uttryckligen givits behörighet för. Detta innebär inte att det är omöjligt att begå databrott i stordatormiljö, men man måste då ha mycket hög behörighet i systemet, i klass av systemprogrammerare, operatör och driftsansvarig. Utifrån kommande attacker göre sig icke besvär. Detta gör att till exempel banker och försäkringsbolag ogärna går från stordator. (De i pressen omskrivna attackerna mot banker handlar i huvudsak om att man på internet har skapat egna webbsidor som på olika sätt snyltar på bankernas internetbank, vilken som sådan befinner sig utanför bankens eget datasystem – på det fria Internet, som avsiktligt ska vara svårkontrollerat pga sitt ursprung i ARPANET.)

Traditionellt finns stordatorer på de större företagen och i offentlig sektor. Dessa har under åren tagit fram ett mycket stort antal system som de använder för verksamheten. Att byta ut samtliga samtidigt låter sig inte göra. I stället brukar man förse de gamla systemen med ett grafiskt gränssnitt genom att stordatorns befintliga programvara tar fram begärda data snabbt och pålitligt (systemen kan i vissa fall vara över tjugo år gamla och nästintill problemfria). Någon form av middleware i stordatorn formaterar om data till en snygg grafisk layout och skickar det till den intelligenta terminalen eller via internet till den frågande användarens PC för presentation. All behörighetskontroll sker i stordatorn; man kollar om den som ställer frågor har rätt att ställa dem, om den har rätt att ändra eller ta bort data. Dessa funktioner kan inte delegeras ut till servrar utanför stordatorn. (I vissa fall har man valt att göra layouten i server eller i den mottagande PCn, och då måste den datorn ha särskild programvara installerad. Detta är dock inte en säkerhetsrisk; endast presentation av data har delegerats ut.)

IBM:s stordatorer är byggda för att kunna köra virtuella maskiner. Detta är en fördel då webbhotell erbjuder sådana för många kunder. Virtuella maskiner finns för vanliga ”mindre” datorer, men ett system ursprungligen planerat för sådana har fördelar, också utom den större stabiliteten.

Operativsystem[redigera | redigera wikitext]

IBM:s stordatorsystem heter System z och kör vanligtvis z/OS eller z/Linux.

Bulls operativsystem heter GCOS, äldre versioner av GCOS krävde ett underoperativ TOMAS. GCOS8 har ett värdoperativ samt ett antal gästoperativsystem som konfigureras separat.

Tillverkare[redigera | redigera wikitext]

  • Univac var från början en marknadsledare på stordatorsidan, med första Univac I 1951.
  • Control Data Corporation, CDC, var på 70-talet fortfarande en seriös konkurrent.
  • Burroughs var en annan amerikansk stordatortillverkare.
  • Sperry-Remington Rand[förtydliga] (olika kombinationer av namnet har förekommit) var en amerikansk tillverkare, som gick ihop med Univac. Bolaget hette sedan Sperry-Univac.
  • Amdahl gjorde IBM-kompatibla stordatorer med parallella processorer, uppköpt av Fujitsu 1997.
  • Siemens gjorde IBM-kompatibla stordatorer. Den verksamheten flyttades över till Fujitsu, när detta bolag skapades av Fuji och Siemens tillsammans.
  • Unisys blev en efterföljare till Sperry-Univac efter en rad sammanslagningar och som fortfarande tillverkar datorer.
  • Hitachi Data Systems, gjorde IBM-kompatibla stordatorer.
  • IBM kvarstår idag (nästan) ensam.
  • Honeywell Bull, som senare blev Bull, finns inte kvar i Sverige och Norden. 2002 tog Steria AB över. Bull finns dock kvar på andra ställen i världen.

Se även[redigera | redigera wikitext]