Persondator

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
PET 2001, den första datorn som marknadsfördes som en persondator
En sprängskiss av en modern skrivbordsdator.
1. Bildskärm
2. Moderkort
3. Processor
4. SATA-portar
5. RAM
6. Instickskort
7. Nätdel
8. Cd/Dvd-brännare
9. Hårddisk
10. Tangentbord
11. Mus

En persondator är en dator avsedd att användas av en enda användare, vanligtvis främst till redigering av olika typer av dokument i kontorsprogram, beräkningar, databearbetning, internetåtkomst via World Wide Web och e-post, datorspel och uppspelning av musik och video. Andra synonymer är bordsdator, skrivbordsdator, "desktop" (eng:"på skrivbord") eller om den designats för portabilitet: bärbar dator, portabel dator, laptop (eng: "i knät"). I ett nätverk av datorer kan hela datorn som anslutits på en position kallas för "nod".

Persondator, arbetsstation och hemdator[redigera | redigera wikitext]

Termen som hade använts om konceptdatorn Xerox Alto (en) 1972 som inte sattes på marknaden. Även Olivetti (Programma 101(en) 1964) och Hewlett-Packard (HP 9800-serien (en) 1971) hade gjort programmerbara enanvändardatorer som kallades programmerbara kalkylatorer, och dessa flyttbara skrivbordsdatorer datorer kostade 3-5 gånger mer än en Volkswagen Typ 1 och var knappast något för vanliga småföretag eller privatpersoner.

Termen infördes på allvar på engelska ("personal computer") med storsäljande Commodore PET 1977 som hade texten på frontpanelen och använde frasen "The age of the Personal Computer" som reklamslogan. Begreppet blev väletablerat 1981 med IBM PC som hade uttrycket i modellnamnet, då IBMs datorer för professionellt bruk före PC:n vanligen var fleranvändarsystem typ IBM System/360, undantaget IBM s/32 och IBM 5100. IBM:s arbetsplatsmiljöer var oftast en ointelligent terminal som fick färdiga resultat att visa på bildskärmen från en minidator eller stordator, och även IBM PC kunde användas i nätverk som en IBM 3270-terminal med intelligens.

Förkortningen PC kom att användas för datorer kompatibla med IBM:s persondatorer, och sådana kom att dominera persondatormarknaden och med tiden tränga ut IBM själva, eftersom arkitekturen gjorts öppen. Från 1987 kallade de sina persondatorer IBM PS/2, "Personal System", som en sluten arkitektur som inte skapade en marknad av kompatibler. På 1980-talet fanns en uppsjö av persondatorer, både 8-bitars, 16-bitars och slutligen 32-bitars mikroprocessorer som CPU, men de som konkurrerade om samma nisch som IBM PC försvann långsamt om de inte var helt kompatibla eftersom marknaden för tillbehör och program fokuserade på PC-kompatibla, exempelvis Victor 9000 och ABC800. De som fann en egen nisch klarade sig bättre: Apple Macintosh med grafisk operativsystem som användes inom den typografiska industrin, Commodore 64 med färggrafik och ett pris som gjorde den till världens mest sålda dator. Amiga och Atari var andra som klarade sig på spelmarknaden. Inom industrin är PC-datorer en bland flera typer av styrsystem, där Siemens Simatic är ett av de mera betydande koncepten bland PLC-system.

Under 1990-talet fanns det framförallt tre typer av datorer för personligt professionellt bruk på marknaden: IBM-kompatibla PC:n, Macintosh-datorer och Unix-arbetsstationer. I och med att prestandaskillnaden mellan PC:n och arbetsstationer minskade i slutet av decenniet och maskinvaran numera ofta är helt kompatibel används både ordet ”persondator” och förkortningen ”PC” närmast synonymt om alla sådana datorer.

Hemdator syftade ursprungligen i första hand på mikrodatorer för hobbybruk, vilka blev vanliga på 1980-talet och så småningom konkurrerades ut av persondatorerna. Numera används ordet ofta för persondatorer som används hemma, oavsett typ.

Moderna operativsystem för persondatorer tillhandahåller i allmänhet de flesta funktioner man förväntar sig av fleranvändarsystem och samma dator har ofta flera användare, till exempel i hem och skolor. Används datorn däremot i första hand som server eller för inloggning över nätet kallas den inte persondator, också om samma datorhårdvara, med samma program, i annan användning vore en sådan.

Uppbyggnad[redigera | redigera wikitext]

Persondatorn har vanligen varit uppbyggd som en skrivbordsdator, med datorlåda skild från bildskärm, tangentbord och mus, men kan också vara en bärbar dator, med dessa delar integrerade. En handdator räknas inte alltid som persondator, eftersom dess funktioner är starkt begränsade.

För att använda persondatorn behövs ett operativsystem och de tillämpningsprogram man vill köra. Bland operativsystem för IBM-kompatibla persondatorer kan nämnas Microsoft Windows, Linux, FreeBSD och Solaris. Mac OS X används på för specialtillverkade datorer, som dock tekniskt inte skiljer sig från de övriga.

För persondatorernas kylning, se kapitlet "kylning av persondatorer" i artikeln "dator".

Se även[redigera | redigera wikitext]