Träl

En träl (fornnordiska þræl eller þræll, troligen ursprungligen betydande ungefär 'springpojke') var en slav under nordisk järnålder och medeltid. Termen avsåg ursprungligen endast män; den kvinnliga motsvarigheten hette ambátt (troligen av galliskt latins ambactus, 'tjänare'). Det juridiska och sociala tillstånd de levde under kallades träldom och var en form av slaveri.

Allmänt

Alla mer detaljerade källor som finns om träldomen stammar från medeltiden, då fenomenet var på tillbakagång, vilket gör det svårt att uttala sig om hur systemet såg ut under tidigare år. Speciellt är det svårt att avgöra exakt vilken status någon som tidigare benämns som "Þræl" eller "ambátt" hade; orden i sig implicerar inte ofrihet och det är möjligt att deras betydelse ändrats. Det finns dock tydliga tecken på att slaveri förekom under järnåldern: den arabiske köpmannen Ibn Fadlan har beskrivit hur nordbor handlade med slavar och även offrade dessa på gravbål, och vissa utgrävda nordiska gravar innehåller lämningar som tolkats som rester av trälar som använts som gravoffer.

I tidiga lagtexter – alla landskapslagar utom Hälsingelagen – förekommer dock hänvisningar till slaveri, och man kan där utläsa att arbetsslavarna sysslade med skötseln av boskapen, fiskade och arbetade i skogen om de var manliga, och att de lagade mat, mjölkade kor, skötte handkvarnar och hölls som bihustrur om de var kvinnliga. Såväl fria som ofria arbetade troligen även med att bärga skördar och att bygga inhägnader för boskap.

Alla trälar var rättslösa, de stod alltså utan några rättigheter överhuvudtaget och kunde köpas och säljas. Trälarna saknade också personlig säkerhet och sågs som sin herres egendom. Om en herre förgrep sig på sig egen träl fanns det inget straff att ta till, men om någon förgrep sig på någon annans träl blev denne skyldig att betala böter till trälens ägare.

Någorlunda rika hushåll hade troligen mellan tre och åtta tjänare, av vilka en del troligen var trälar hela eller delar av livet. På större gårdar kunde det enligt de isländska sagorna finnas 10-15 trälar, och stormannen Erling Skjalgsson i Norge uppgavs ha haft 30 slavar på sin huvudgård.

En människa kunde hamna i träldom på olika vis. Det vanligaste torde ha varit genom arv, då träldom var ärftligt. Träldom kunde även vara frivilligt efter nederlag, eller ett straff på begränsad tid eller livstid. Gåvträlar var fattiga som själva valt att överlämna sig på grund av svält eller annat (att ge sig frivilligt som träl kallades även Flatföring ), och det var den formen av träldom som först förbjöds. Vikingarna tog även trälar under krigståg i andra länder, vilket var ett huvudsyfte med ett plundringstågen, i viss mån kanske de också köpte trälar och sålde vidare. Sista gången som förordnande om trälar meddelats i Sverige är i den stadga, som Magnus Eriksson gav 1335 under sin eriksgata. Där påbjöds att den som i Västergötlands eller Värends lagsagor föddes av kristen man eller kvinna, aldrig skulle vara träl eller bära träls namn. Äldre föreskrifter av liknande art har meddelats redan förut för andra landsändar. Förbud mot att ge sig till träl (gåvträldom) skall ha utfärdats redan av Birger jarl. I privaträttsliga urkunder omtalas, förutom ett enda undantag (Arnö 2 juni 1304), ej träldom som bestående efter 1200-talets slut.

Allteftersom kristendomen bredde ut sig i norra Europa blev efterfrågan på icke-kristna trälar större, och vikingarna blev ganska ensamma kring slavhandeln eftersom kristna inte fick handla med trälar. Möjligen kan detta vara anledningen till att trelleborgarna uppstod, som av vissa tolkats som marknader eller förvaringsplatser för trälar.

Brytar

Brytar var förvaltare på huvudgårdar som inte ägaren själv bodde på. Enligt norska landskapslagar från 1000- och 1100-talen var bryten ofri, men i danska lagar från slutet av 1100-talet och 1200-talet är alla brytar fria, vilket tyder på att deras juridiska status förändrats över tiden.

Fostrar

Fostrar var ofria som även de hade högre status än andra trälar. Ordet har tolkats som "hemmafödd träl", det vill säga trälar som fötts på gården och inte införskaffats. Enligt Östgötalagen kunde fostrar visserligen säljas, men till skillnad från andra slavar endast under närvaro av vittnen. De fick även gifta sig med fria män eller kvinnor. Barnen i ett sådant äktenskap blev också fria. Enligt Äldre Västgötalagen fick änkor inte gifta om sig och gå ifrån bo och barn om de inte hade en fostre eller fostra som kunde förestå detta, och enligt Västmanlandslagen kunde fostrar ingå i ledungen.

Avskaffandet

Det nordiska slaveriet avskaffades slutgiltigt via Skarastadgan, utfärdad under Magnus Erikssons eriksgata 1335, som stadgade att envar som föddes av kristna män och kvinnor skulle vara fri. Det danska och norska slaveriet var då sedan länge avskaffat, och troligen hade många av de svenska trälarna redan frigivits. Även andra länder i norra Europa hade avskaffat slaveriet helt, något som är såväl unikt som svårförklarligt: att vissa typer av slavar inte längre hölls kan förklarats med att statsmakten försvagats men att man slutade hålla slavar i enskilda hushåll, som tjänare snarare än arbetare, är ett mysterium.

Trots detta var det inte formellt olagligt för svenskar att äga slavar men dessa fick då bara ägas utanför rikets egentliga gräns som i landets kolonier. Den 19 maj 1845 fattade riksdagen beslut om att förbjuda slaveri i hela riket. Den 9 oktober 1847 var alla slavar och trälar officiellt fria.

När delar av Estland och Livland införlivades i riket fick de slavar som fanns där inte omedelbart frihet, men det förekom livegenskap under en period vilket gradvis avskaffades. Anledningen var främst att trälar och livegna inte betalade skatt till kronan vilket försämrade kronans finanser.

Se även

• Slaveri
• Den svenska slavhandeln

Källor

• Dick Harrison (2006). Slaveri: Forntiden till renässansen. Lund: Historiska media. ISBN 91-85057-81-9 

• Vilhelm Moberg (1970-71). Min svenska historia. Norstedts. 97-89119391-71-1 

• Thomas Lindkvist & Kurt Ågren (1997). Sveriges Medeltid. Almqvist & Wiksell. ISBN 91-21-10557-X 

Externa länkar

• Om trälar enligt Gutalagen