Transkraniell magnetstimulering

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Transkraniell magnetstimulering (TMS) är en undersökningsmetod där man med en elektromagnet mot skalpen, som producerar ett snabbt varierande magnetfält, inducerar ett svagt elektriskt fält i hjärnbarken.[1] Detta inducerar en förändring i hjärnbarkens elektriska aktivitet genom att antingen depolarisera eller hyperpolarisera neuroner. Beroende på vilken del av hjärnan som stimuleras uppnås olika effekter. Vid stimulering av motorisk hjärnbark leder stimuleringen till en nervsignal som via ryggmärgen och perifera nerver ger en muskelrörelse. Vid stimulering av Wernickes eller Brocas område i hjärnan kan tillfällig afasi uppnås.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Användningen av elektrisk stimulering av nerver och muskler upptäcktes av Galvani och Volta runt år 1970. Då kunde ytliga nerver stimuleras för att frambringa fysiologiska responser, någonting som ännu inte fungerade på hjärnan då den ligger relativt isolerad bakom den icke elektricitetledande skallen.

Det var först då induktionsprinciperna bakom elektromagnetism upptäcktes av Michael Faraday år 1831 som det blev möjligt att använda sig av magnetfält istället för direkt elektrisk ström för att komma åt hjärnan. Begränsad framgång inom detta område rådde ända fram till 1976, då magnetfältstekniken var tillräckligt utvecklad för att kunna uppnå de koncentrerade fält som krävs för att få resultat. År 1985 kunde en programgrupp i Sheffield presentera tillräckliga resultat för att väcka intresse för tekniken. [2]

Teknisk konstruktion[redigera | redigera wikitext]

Själva apparaten som används vid TMS är en elektromagnet varigenom det går en elektrisk ström som producerar ett föränderligt magnetfält, vilket inducerar ström till närliggande ledare, däribland hjärnsubstans. Strömmen genom elektromagneten pulserar upp till 50 gånger per sekund, och varje puls framkallar en snabb ökning och minskning av det magnetiska fältet. Magneten är formad som två närliggande cirklar, likt en åtta, vilket underlättar för fokuseringen av magnetfältet till precis det område som avses. [3]

Användningsområden[redigera | redigera wikitext]

Diagnosticering och övervakning[redigera | redigera wikitext]

Undersökningsmetoden använder ursprungligen för att stimulera hjärnsubstans under neurokirurgi för att övervaka att hjärnområdets funktion kvarstod som den skulle.[3] Detta gjordes även vid ryggkirurgi, då man vill undvika skador på ryggmärgen. TMS lämpar sig särskilt bra för detta då det inte kräver att patienten är vaken för att det ska fungera.[1]

Efter denna typ av användning kunde konstateras att TMS trots sin starka stimulering av hjärnsubstansen inte gav några typer av skador eller markanta bieffekter, vilket bäddade för en mer utbredd användning av metoden. Det började användas för att undersöka vilka områden i hjärnan som styr vilka specifika funktioner. Genom att föra elektromagneten över patientens hjässa på vissa förutbestämda och standardiserade ställen kunde forskare observera vad detta hade för inverkan på patientens fysiologiska beteende. Detta beteende kunde sedan berätta för forskarna vilka hjärnområden som styrde dem. [3]

Språkområden[redigera | redigera wikitext]

En av de vanligaste användningarna för TMS är att simulera hjärnskador. Detta uppnås genom att via TMS inaktivera vissa specifika lokaliserade områden i hjärnbarken, vilket temporärt framkallar samma symptom hos testpersonen som skulle ha uppstått om motsvarande område varit skadat från ett trauma. I förhållande till språk kan det användas för att undersöka språkets lokalisering i höger respektive vänster hjärnhalva, länkar mellan tolkning och produktion av språk samt eventuella evolutionära länkar mellan handgester och verbalt språk.

TMS har används speciellt vid undersökande av Brocas och Wernickes area, två områden i hjärnbarken som ansvarar för produktion respektive förståelse av ord. Då dessa funktioner är såpass specifikt lokaliserade och effekterna av stimulering blir såpass tydliga lämpar de sig oerhört väl för att undersökas med TMS. En stor fördel med att simulera hjärnskador med TMS inom detta område är att man med TMS kan utesluta okända faktorer såsom patientens verbala förmågor före hjärnskadan.

TMS har en stor potential inom detta område, och kan användas för att undersöka samverkan mellan semantik, syntax, språkproduktion och läsning. Det är ett växande forskningsområde där nya användningar och upptäckter sker hela tiden. [4]

Behandling[redigera | redigera wikitext]

I och med att det konstaterades att TMS saknade allvarliga bieffekter, trots dess starka och temporära inverkan på olika hjärnområden, började det snabbt undersökas till vilken grad TMS kan användas som en form av fysisk terapi på samma sätt som elektrisk stimulering via elektroder ibland används. [3]

Depression[redigera | redigera wikitext]

Vid användning av TMS inom neurodiagnostisik rapporterades humörförändringar från flera patienter, vilket väckte frågan om huruvida TMS är lämpad som behandling av depression. TMS har vid tidiga studier på råttor rapporterats ge positiva resultat jämförbara med antidepressiva medel och ECS-behandling, då råttorna observerats ha fått en minskad tröskel för epeleptiska anfall samt en reducerad reaktionstid i det så kallade Forced Swim-testet, vilka båda är vedertagna indikatorer på ett upplyft humör. Kritik sade dock att dessa resultat berodde på att hela råttornas hjärnor stimulerades med en allt för stor elektromagnet, istället för endast frontalloberna som har varit fallet hos mänskliga testpersoner.

De flesta försök att använda TMS för att behandla depression fokuserar magnetfältets stimulering kring den vänstra prefrontalloben, där flera positiva resultat har påvisats. Det har dock varit svårt att bevisa utan tvekan att de effekter som uppmätts i de TMS-försök som genomförts inte kunnat tillskrivas placebo-effekten helt och hållet. Även försök att visa på samband mellan TMS och frigörelsen av dopamintransmittorer samt positiva effekter på system beroende av noradrenalin och seratonin, men dessa resultat har inte varit slutgiltiga. Trots tveksamheterna kring metoden tycks dock de flesta resultaten vara försiktigt positiva, enligt en metaanalys som redovisas i Oxfords handbok för TMS.[4]

Behandling av depression i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Idag i Sverige ses det som en experimentell behandlingsmetod som ges vid ett fåtal psykiatriska kliniker. Vid en metastudie genomförd av SBU, Statens Beredning för medicinsk Utvärdering, undersöktes femton olika studier av TMS som behandlingsmetod. De flesta studierna utfördes på patienter med diagnosticerad depression som inte fått någon effekt av andra antidepressiva läkemedel, medan vissa studier använde läkemedel och TMS samtidigt och hoppades på att få en förbättrad effekt. I kontrollgrupperna användes en ickefungerande magnetspoleatrapp.

Enligt metaanalysen kunde konstateras att de patienter som faktiskt fick magnetstimulation av den vänstra hjärnhalvan upplevde en förbättring av deras depressiva symptom jämfört med de kontrollgrupper som hade inaktiva magnetspolar. Mer än hälften av dessa återföll dock inom sex månader. Biverkningar var huvudvärk och muskelsmärta. Slutligen konstaterades i metastudien att TMS inte har använts i tillräckligt stor utsträckning för att kunna fastställas som en evidensbaserad behandling, och TMS betraktas därför fortfarande som experimentell. [5]

Rörelsenedsättningar och funktionshinder[redigera | redigera wikitext]

Det försiggår några experimentella användningar med TMS inom olika typer av rörelsenedsättningar. TMS har testats som behandling av Parkinssons sjukdom och Tourettes syndrom, alla med blandad framgång. Det är teoretiskt möjligt att stimulering av den motoriska hjärnbarken kunde vara kliniskt användbar på samma sätt som djupare hjärnstimulering har visat sig vara effektiv vid rörelsenedsättningar.

Det finns teorier kring att upprepad TMS, då den används vid motoriska områden och framkallar en fysisk reaktion hos patienten, kan leda till stärkande av synapserna i det hjärnområdet samt till ökad dendritfördelning, båda vilka skulle underlätta för framtida motorisk aktivitet.

Det har även visats att TMS vid korrekt användning kan förbättra reaktionstiden hos patiender med Parkinssons sjukdom, vilket tros bero på att TMS kan öka hjärnsubstansens excitabilitet. Dessa effekter uppstår dock inte efter enstaka TMS-sessioner, utan upprepade sessioner spridda över tid har visat ge säkrare resultat.

Slutligen kan konstateras att resultaten för TMS som behandling av olika typer av rörelsenedsättningar är oklara, inte fastställda, men försiktigt positiva och lovande. [4]

Risker och fördelar[redigera | redigera wikitext]

Bieffekter av TMS inkluderar begränsad huvudvärk och illamående. Vissa patienter har även fått krampanfall, vilket dock endast påvisats i kombination med anfallströskelssänkande mediciner.

Bland de klara fördelarna med TMS är att det är ett icke-invasivt undersöknings- och behandlingssätt som inte kräver bedövning eller sövning, och som är relativt billigt att utföra.[4]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Eric M. Wassermann (1997). ”[http://www.icts.uci.edu/neuroimaging/Wassermann_rTMS_Safety1998.pdf Risk and safety of repetitive transcranial magnetic stimulation: report and suggested guidelines from the International Workshop on the Safety of Repetitive Transcranial Magnetic Stimulation, June 5–7, 1996]” (på engelska). Electroencephalography and clinical Neurophysiology (Bethesda: Elsevier) (108): sid. 1–16. http://www.icts.uci.edu/neuroimaging/Wassermann_rTMS_Safety1998.pdf. Läst 2010-08-08. ”The magnetic field, in turn, induces a much weaker electrical current in the brain.”. 
  2. ^ ”Transcranial Magnetic Stimulation”. http://www.scholarpedia.org/article/Transcranial_magnetic_stimulation. Läst 2015-02-17. 
  3. ^ [a b c d] Kolb, Bryan; Whishaw, Ian Q. (2009). Fundamentals of Human Neuropsychology 
  4. ^ [a b c d] Epstein, Charles M.; Wassermann, Eric M., Ziemann, Ulf (2008). Oxford Handbook of Transcranial Stimulation. doi:10.1093/oxfordhb/9780198568926.013.0040 
  5. ^ Transkraniell magnetstimulering vid depression - En systematisk litteraturöversikt. (2009) Rapport 192, utgiven av Statens beredning för medicinsk utvärdering.