Transkraniell magnetstimulering

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Transkraniell magnetstimulering (TMS) är en undersökningsmetod där man med en elektromagnet mot skalpen, som producerar ett snabbt varierande magnetfält, inducerar ett svagt elektriskt fält i hjärnbarken.[1] Detta inducerar en förändring i hjärnbarkens elektriska aktivitet genom att antingen depolarisera eller hyperpolarisera neuroner. Beroende på vilken del av hjärnan som stimuleras uppnås olika effekter. Vid stimulering av motorisk hjärnbark leder stimuleringen till en nervsignal som via ryggmärgen och perifera nerver ger en muskelrörelse. Undersökningsmetoden används kliniskt för att undersöka funktionen i centrala motoriska system inklusive ryggmärg. Undersökningen kräver inte att patienten är vaken för att medverka, vilket gör att den framför allt har fått betydelse som övervakningsmetod vid ryggkirurgi, där man vill undvika skador på ryggmärgen.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Eric M. Wassermann (1997). ”[http://www.icts.uci.edu/neuroimaging/Wassermann_rTMS_Safety1998.pdf Risk and safety of repetitive transcranial magnetic stimulation: report and suggested guidelines from the International Workshop on the Safety of Repetitive Transcranial Magnetic Stimulation, June 5–7, 1996]” (på engelska). Electroencephalography and clinical Neurophysiology (Bethesda: Elsevier) (108): sid. 1–16. http://www.icts.uci.edu/neuroimaging/Wassermann_rTMS_Safety1998.pdf. Läst 2010-08-08. ”The magnetic field, in turn, induces a much weaker electrical current in the brain.”.