Magnetfält

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Det magnetiska fältet kring en stavmagnet synliggjort med järnfilspån på papper
Magnetfältet från en cylindrisk stavmagnet med fältriktningar

Inom fysiken behandlas magnetiska fält som vektorfält, vilka beskriver krafterna mellan magneter och strömförande elektriska ledare. Vektorfält kan åskådliggöras med hjälp av pilar av olika längd och riktning eller med fältlinjer, där fältstyrkan är proportionell mot linjetätheten. Magnetiska fält kan experimentellt synliggöras med hjälp av järnfilspån, vilka ställer in sig i fältlinjernas riktning.

Magnetiska fält produceras av rörliga elektriska laddningar och inneboende magnetiska moment hos elementarpartiklar, där momenten är associerade med en fundamental kvantmekanisk egenskap, deras spinn.[1][2]

Inom den speciella relativitetsteorin, är förhållandet mellan associerade elektriska och magnetiska fält beroende av den relativa hastigheten mellan observatör och elektriska laddningar. Om den relativa hastigheten är noll, förekommer inget magnetfält enligt observatören.

Inom kvantfysiken är det elektromagnetiska fältet kvantiserat och växelverkan sker genom utbyten av fotoner.

Inledning[redigera | redigera wikitext]

Lorentzkraften F på en partikel, med den elektriska laddningen q, i rörelse med den momentana hastigheten v. Det elektriska fältet E och det magnetiska fältet B varierar i tid och rum

Det magnetiska fältet kan definieras på flera ekvivalenta sätt beroende på hur det påverkar sin omgivning.

Fältet är ofta definierat genom den kraft det utövar på en rörlig laddad partikel. Det är känt från elektrostatiska experiment (orörliga laddningar) att en partikel med laddningen q i det elektriska fältet E påverkas med en kraft qF = qE. Under andra omständigheter, som när en laddad partikel rör sig i närheten av en strömförande ledare, beror kraften också på partikelns hastighet. Den hastighetsberoende delen kan dock separeras ut så att kraften på partikeln uppfyller Lorentz kraftlag:

\mathbf{F} = q(\mathbf{E} + \mathbf{v} \times \mathbf{B})

där v är partikelns hastighet och × betecknar kryssprodukten. Vektorn B benämns det magnetiska fältet och är definerad som det vektorfält som är nödvändigt för att Lorentz kraftlag korrekt skall beskriva en laddad partikels rörelse.

Alternativt, kan det magnetiska fältet beskrivas i termer av det vridmoment det orsakar på en magnetisk dipol.

Förutom B-fältet, finns ett annat fält, H-fältet, vilket också kallas magnetiskt fält. I vakuum är B och H proportionella där proportionalitetskonstanten endast beror på att olika enheter används. Inuti ett material är de dock olika.

B-fältet (flödestäthet)[redigera | redigera wikitext]

Benämningar för B[3]
  • Magnetisk flödestäthet
  • Magnetisk induktion
  • Magnetiskt fält

B-fältet, magnetisk flödestäthet, är ett av två sätt att betrakta magnetfält (det andra sättet är H-fältet). B-fältet mäts i SI-enheten tesla (T = Wb/m²) eller i cgs-enheten gauss (1 T = 10 000 Gauss). Tesla (T) är en förhållandevis stor enhet. Elektromagneter med järnkärna kan bara åstadkomma fält på någon tesla. Ofta använder man µT (mikrotesla, en miljondels tesla). Jordens magnetfält har styrkan 50 till 100 µT (0,5 gauss till 1 gauss).

Det magnetiska flödet (ofta betecknat med en stor grekisk bokstav fi Φ) mäts i SI-systemet i Weber = volt·sekund.

H-fältet (fältstyrka)[redigera | redigera wikitext]

Benämningar för H[3][4]
  • Magnetisk fältintensitet
  • Magnetisk fältstyrka
  • Magnetiskt fält
  • Magnetiserande fält

H-fältet, magnetisk fältstyrka, är det andra sättet att betrakta magnetfält. H-fältet mäts i A/m och ses som orsakad av fria strömmar, medan B är orsakad av både elektriska strömmar och magnetiska ämnens magnetisering. I vakuum finns ingen magnetisering och därför gäller i SI-systemet

\mathbf{B} = \mu_0 \mathbf{H},\ \mu_0 = 4\pi 10^{-7} \ {\rm Vs/Am}.

Värdet av den magnetiska konstanten μ0 (i vakuum lika med permeabiliteten μ) är genom Ampères lag en följd av enheten amperes definition.

Fältstyrkor[redigera | redigera wikitext]

Den precision som kan uppnås med Gravity Probe B-experiment är 5 attoteslas (5 e-18 T). [5]

Det starkaste magnetfältet producerat i ett laboratorium är 2.8 kT (VNIIEF, Sarov, Ryssland, 1998).[6] Den magnetiska fältstyrkan för vissa astronomiska objekt sådana som magnetarer är mycket högre; magnetarer varierar mellan 0.1 till 100 GT (108 1011 T).[7]

Magnetisering[redigera | redigera wikitext]

Det finns inom SI två sätt att hantera magnetiska fält orsakade av material. Enligt det ena sättet betraktas ämnets magnetisering som orsakad av hypotetiska amperska strömmar (i motsats till fria strömmar). Då får man

\mathbf{B} = \mu_0 \left(\mathbf{M}+\mathbf{H}\right)

där

\mathbf{M}=\frac{N}{V}\mathbf{m}=n\mathbf{m} [3]

Magnetiseringens vektorfält M anger hur starkt en region av ett material magnetiseras. Det definieras som nettot av magnetiska dipolmoment per volymenhet för denna region. Magnetiseringen av en likformig magnet, är därför en konstant för materialet som är lika med dess magnetiska moment, m, dividerat med dess volym. Eftersom SI-enheten för magnetiska moment är A m2 är SI-enheten för magnetiseringen M A/m, identisk med den för H-fältet.

När magnetiseringen betraktas som proportionell mot de fria strömmarnas fält, kan man skriva

\mathbf B = \mu \mathbf H = \mu_r \mu_0 \mathbf H,

där μr är ämnets relativa magnetiska permeabilitet. I mjuka ferromagnetiska material kan μr vara av storleksordningen 10³ eller större. I paramagnetiska och diamagnetiska material är magnetiseringen liten. Där brukar man räkna med magnetisk susceptibilitet χ där M = χ H, så att μr = 1 + χ. Diamagnetiska ämnens susceptibilitet är negativ, av storleksordningen -10-6. Även i paramagnetiska matarial är χ liten, men positiv.

Det andra sättet räknar med storheten intensitet av magnetisering, betecknad med vektorfältet I. Här gäller

\mathbf B = \mu_0 \mathbf H + \mathbf I

Man ser att I har enheten tesla. Det här sättet är vanligt när man beskriver ferromagnetiska material, där mättnadsmagnetisering ofta ges i tesla. Så har till exempel järn en maximal magnetiseringsintensitet på 2,1 T.

Materialegenskaper[redigera | redigera wikitext]

B-fält i diamagnetiska, paramagnetiska och ferromagnetiska material

De flesta material reagerar på ett pålagt B-fält genom att producera en egen magnetisering M och därmed ett eget B-fält. Vanligtvis är reaktionen mycket svag och existerar bara så länge det finns ett yttre magnetfält. Termen magnetism syftar på en beskrivning av hur material reagerar på mikroskopisk nivå på ett yttre magnetiskt fält och termen används för att kategorisera ett materials magnetiska tillstånd. Material indelas i grupper grundade på deras magnetiska egenskaper:

I fallet paramagnetism och diamagnetism, är magnetiseringen M ofta proportionell mot det pålagda magnetiska fältet:

\mathbf{B} = \mu \mathbf{H}

där μ är den materialoberoende permeabiliteten.

Energi lagrad i magnetiska fält[redigera | redigera wikitext]

Energi behövs för att alstra ett magnetfält både för att arbeta mot det elektriska fält ett föränderligt magnetfält skapar och att ändra magnetiseringen av vilket material som helst inom det magnetiska fältet. För dispersiva material frigörs denna energi när magnetfältet avlägsnas och denna energi kan därför modelleras som lagrad i magnetfältet.

För linjära, icke-dispersiva material (sådana att B = μH där μ är frekvensoberoende), är energidensiteten

 u = \frac{\mathbf{B}\cdot\mathbf{H}}{2}= \frac{\mathbf{B}\cdot\mathbf{B}}{2\mu} = \frac{\mu\mathbf{H}\cdot\mathbf{H}}{2}

Saknas omgivande magnetiska material kan μ ersättas med μ0. Ekvationen kan inte användas för icke-linjära material, utan en mer generell formulering enligt nedan, måste användas.

I allmänhet kan den inkrementella mängden arbete per enhetsvolym som är nödvändig för att orsaka en liten ändring i det magnetiska fältet skrivas

\delta W = \mathbf{H}\cdot\delta\mathbf{B}

När relationen mellan H och B är känd, kan denna ekvation användas för att bestämma det arbete som är nödvändigt för för att uppnå ett visst magnetiseringstillstånd. Om hysteresis, som för ferromagneter och supraledare, förekommer beror arbetet också på hur det magnetiska fältet skapas.

Magnetiska vridmoment[redigera | redigera wikitext]

Den magnetiska polmodellen: två motsatta poler, nord (+) och syd (−), skilda åt med ett avstånd d orsakar ett H-fält Den amperska strömmodellen: en sluten kretsande ström producerar ett B-fält. Fältet är källfritt
Den magnetiska polmodellen: två motsatta poler, nord (+) och syd (−), skilda åt med ett avstånd d orsakar ett H-fält
Den amperska strömmodellen: en sluten kretsande ström producerar ett B-fält. Fältet är källfritt
Vridmoment utövat på en magnetisk dipol: Ett H-fält orsakar lika men motsatta krafter på en nordpol (+q) och en sydpol (−q) och skapar ett vridmoment

Om två lika poler av två separata magneter är nära varandra och en av magneterna är vridbar, roterar den för att anpassa sig till den första. I detta exempel, skapar det magnetiska fältet hos den stationära magneten ett magnetiskt moment på magneten som är fri att rotera. Detta magnetiska moment τ tenderar att inrikta en magnets poler i linje med den magnetiska fältriktningen. En kompassnål roterar för att få samma riktning som jordens magnetfält.

Magnetiska vridmoment används för att driva elektriska motorer. I en enkel motorkonstruktion, är en magnet fastsatt på en fritt roterande axel och utsätts för ett magnetiskt fält från ett antal elektromagneter. Genom att i en viss takt kasta om den elektriska strömmens riktning genom var och en av elektromagneterna och därmed vända polariteten för deras magnetiska fält, bildas ett roterande magnetiskt fält sett från rotorn (den roterande delen). Ett vridmoment uppstår vars storlek beror av skillnaden i varvtal mellan magnetfält och rotor (rotorn strävar att anta samma varvtal som fältet).

Liksom är fallet för kraften mellan magneterna, leder den magnetiska polmodellen till rätt ekvation. Antag att två lika och motsatta magnetiska laddningar påverkas av samma H-fält med lika och motsatta krafter, vilka ger ett vridmoment proportionellt mot avståndet (räknat vinkelrätt mot H-linjerna) mellan polerna (se bild). Om förbindningslinjen mellan polerna bildar vinkeln θ med H-linjerna och avståndet mellan polerna är d, är det momentana vridmomentet

\tau = \mu_0\,d\,q\,H \sin\theta=\mu_0\,m\,H \sin\theta

där μ0 är permeabiliteten för vakuum, 4π × 10-7 Vs/(Am).

Den amperska modellen med kretsande strömmar förutsäger samma magnetiska moment. Här är det B-fältet som växelverkar med den amperska strömslingan genom en lorentzkraft. Resultaten är desamma även om modellerna är helt annorlunda.

Vridmomentet τ på en liten magnet är proportionellt både mot den magnetiska fältstyrkan och det magnetiska momentet m:

\boldsymbol{\tau}=\mathbf{m}\times\mathbf{B} = \mu_0\mathbf{m}\times\mathbf{H}

där × representerar kryssprodukten.

Förening med elektriskt fält[redigera | redigera wikitext]

Ørsted, Faraday och Maxwell visade experimentellt och teoretiskt att magnetiska och elektriska fält betingar varandra och kan beskrivas av det elektromagnetiska fältet som är en förening av de magnetiska och elektriska fälten. Elektromagnetisk strålning kan behandlas inom ramen för detta elektromagnetiska fält.

Albert Einsteins arbete i form av den speciella relativitetsteorin ledde till att de magnetiska och elektriska fälten kunde beskrivas av ett elektromagnetiskt tensorfält som är invariant under Lorentztransformationen. Detta innebär bland annat att medan de elektriska och magnetiska fältkomponenterna kan variera mellan olika inertialsystem är den totala Lorentzkraften som verkar på en viss laddning invariant under dessa transformationer. Detta kan anses vara det andra steget i föreningen av de magnetiska och elektriska fälten.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. Jackson 1975, chapter 5
  2. Nayfeh & Brussel 1985, chapter 9
  3. "Units for Magnetic Properties". Lake Shore Cryotronics, Inc. Retrieved 2009-10-24.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Jiles, David C. (1998). Introduction to Magnetism and Magnetic Materials (2). CRC. sid. 3. ISBN 0412798603. http://books.google.com/books?id=axyWXjsdorMC&pg=PA3&dq=#v=onepage&q&f=false. 
  2. ^ Feynman, Richard Phillips; Leighton, Robert B.; Sands, Matthew (1964). The Feynman Lectures on Physics. "2". California Institute of Technology. sid. 1.7-1.8. ISBN 0465079989. http://books.google.com/books?id=uaQfAQAAQBAJ&printsec=frontcover&dq=%22magnetic+field. 
  3. ^ [a b] Electromagnetics, by Rothwell and Cloud, p23
  4. ^ R.P. Feynman, R.B. Leighton, M. Sands (1963). The Feynman Lectures on Physics, volume 2. 
  5. ^ ”Gravity Probe B Executive Summary”. 10, 21. http://www.nasa.gov/pdf/168808main_gp-b_pfar_cvr-pref-execsum.pdf. 
  6. ^ ”With record magnetic fields to the 21st Century”. IEEE Xplore. http://ieeexplore.ieee.org/xpl/freeabs_all.jsp?arnumber=823621. 
  7. ^ Kouveliotou, C.; Duncan, R. C.; Thompson, C. (February 2003). "Magnetars". Scientific American; Page 36.
  8. ^ [a b] RJD Tilley (2004). Understanding Solids. Wiley. sid. 368. ISBN 0-470-85275-5. http://books.google.com/?id=ZVgOLCXNoMoC&pg=PA368. 
  9. ^ Sōshin Chikazumi, Chad D. Graham (1997). Physics of ferromagnetism (2). Oxford University Press. sid. 118. ISBN 0-19-851776-9. http://books.google.com/?id=AZVfuxXF2GsC&printsec=frontcover. 
  10. ^ Amikam Aharoni (2000). Introduction to the theory of ferromagnetism (2). Oxford University Press. sid. 27. ISBN 0-19-850808-5. http://books.google.com/?id=9RvNuIDh0qMC&pg=PA27. 
  11. ^ M Brian Maple et al. (2008). ”Unconventional superconductivity in novel materials”. i K. H. Bennemann, John B. Ketterson. Superconductivity. Springer. sid. 640. ISBN 3-540-73252-7. http://books.google.com/?id=PguAgEQTiQwC&pg=PA640. 
  12. ^ Naoum Karchev (2003). ”Itinerant ferromagnetism and superconductivity”. i Paul S. Lewis, D. Di (CON) Castro. Superconductivity research at the leading edge. Nova Publishers. sid. 169. ISBN 1-59033-861-8. http://books.google.com/?id=3AFo_yxBkD0C&pg=PA169. 

Mer läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Jackson, John David (1975). Classical Electrodynamics (Second ed.). John Wiley & Sons. ISBN 0-471-43132-X.
  • Nayfeh, Munir H.; Brussel, Morton K. (1985). Electricity and Magnetism. John Wiley & Sons. ISBN 0-471-87681-X.