(I Can't Get No) Satisfaction
| (I Can't Get No) Satisfaction | ||||
| Singel av Rolling Stones | ||||
|---|---|---|---|---|
| Från albumet Out of Our Heads | ||||
| B-sida | "The Under Assistant West Coast Promotion Man"( USA)"The Spider and the Fly"(  Storbritannien) | |||
| Utgiven | 6 juni 1965 ( USA) 20 augusti 1965 ( Storbritannien) | |||
| Format | Grammofon | |||
| Inspelad | 12 maj 1965, RCA Studios, Hollywood, Kalifornien, USA | |||
| Genre | Rock and roll[1], Hård rock[2] | |||
| Längd | 3:44 | |||
| Skivbolag | London 45-LON 9766 ( USA) Decca F12220 ( Storbritannien) | |||
| Låtskrivare | Mick Jagger Keith Richards | |||
| Producent | Andrew Loog Oldham | |||
| Singlar | ||||
| Rolling Stones | ||||
| ||||
| Album | ||||
| Out of Our Heads | ||||
|
| ||||
(I Can't Get No) Satisfaction är en låt lanserad på singel 1965 av den brittiska rockgruppen The Rolling Stones. Det är en av gruppens signaturlåtar som toppade listorna i många länder i världen då det begav sig. Låten innebar Rolling Stones stora genombrott i USA då den blev deras första singeletta där. I hemlandet Storbritannien blev den deras fjärde listetta. Den spelas på de flesta av gruppens konserter och har funnits med på flera av deras samlingsalbum, till exempel Big Hits (High Tide and Green Grass) (1965), Rolled Gold+: The Very Best of the Rolling Stones (1975), och Forty Licks (2002).
Låten är bland många ansedd som en av de bästa låtar som någonsin har spelats in och kom på andra plats när tidningen Rolling Stone år 2004 rankade de 500 bästa låtarna genom tiderna i världen.
Låten har sedan den släpptes spelats in av en stor mängd artister. Otis Redding gjorde en av de tidigaste inspelningarna till albumet Otis Blue: Otis Redding Sings Soul. Hans version har ett bassriff istället för som Rolling Stones version gitarriff och blev en hyfsat stor singelhit. 1967 spelades den in av Aretha Franklin (albumet Aretha Arrives).
Listplacering
| Lista (1965) | Topplacering |
|---|---|
 Nederländerna
|
13[3] |
 Norge
|
1[4] |
| Storbritannien
|
1[5] |
 Sverige
|
1[6] |
 Tyskland
|
1[7] |
| USA
|
1[8] |
 Österrike
|
1[9] |
Källor
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.
Fotnoter
- ^ Quentin James Schultze, Dancing in the dark: youth, popular culture, and the electronic media, (Wm. B. Eerdmans Publishing, 1991), ISBN 0802805302, p.150.
- ^ P. Prown and H. P. Newquist, Legends of Rock Guitar: the Essential Reference of Rock's Greatest Guitarists (Milwaukee, WI: Hal Leonard Corporation, 1997), ISBN 0793540429, p. 29.
- ^ ”Listplacering”. Arkiverad från originalet den 11 mars 2012. https://www.webcitation.org/665Qjpwnu?url=http://dutchcharts.nl/search.asp?todo=notfound. Läst 1 juni 2011.
- ^ ”Listplacering”. Arkiverad från originalet den 11 mars 2012. https://www.webcitation.org/665Ql5D5I?url=http://norwegiancharts.com/search.asp?todo=notfound. Läst 1 juni 2011.
- ^ http://www.officialcharts.com/artist/_/rolling%20stones/
- ^ Hallberg, Eric (1993). Kvällstoppen i P3 (1:a uppl.). ISBN 91-630-2140-4. Läst 20 juli 2012
- ^ http://www.charts-surfer.de/
- ^ http://www.allmusic.com/artist/the-rolling-stones-mn0000894465/awards
- ^ ”Listplacering”. Arkiverad från originalet den 11 mars 2012. https://www.webcitation.org/665Qlz2oW?url=http://austriancharts.at/search.asp?todo=notfound. Läst 1 juni 2011.