Ärkediakon
Ärkediakon (latin: archidiaconus, "den förnämste diakonen") eller ärkedjäkne (svenska, historiskt) innehade det främsta kanonikatet som den först anställde dekanen vid en katedralkyrka. Ärkediakonen var alltså chef för övriga dekanerna och övervakade dem med disciplinär makt.
Ärkediakonen blev därför jämfört med biskopen en betydande ämbetsman, som ursprungligen framför allt skötte de yttre anordningarna för gudstjänsten, förestod fattigvården och åtog sig en del av biskopens förvaltnings- och regeringsmakt. Ämbetet uppstod på 300-talet; det blev fullt utvecklad under 1100- och 1200-talen och omfattade då även befogenhet att döma och utöva straffmakt genom exkommunikation, interdikt och suspension. Under den senare medeltiden avtog alltmer ämbetet i betydelse och var vid början på 1900-talet obetydligt.
I Sverige tillkom ärkedjäkne senare än domprosten och fick långt mindre betydelse än denne. Vid samtliga svenska domkapitel fanns arkidiakonat, men deras förvaltning och omfång är föga kända. Efter reformationen upphörde ärkedjäkneämbetet, men dekanens överlevde.
I anglikanska kyrkor, inklusive Engelska kyrkan, överlevde titeln ärkediakon (engelska: archdeacon) och utgör en nivå mellan dekan och biskop. Medan präster omnämns som Reverend säger man i stället The Venerable om anglikanska ärkediakoner, vilket kan översättas ungefärligt med ärevördig eller högärevördig.
Se även
[redigera | redigera wikitext]Källor
[redigera | redigera wikitext]- Nordisk familjebok (1922), band 33, s. 1266 (länk)