Fattigvård

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fattighus hänvisar hit. Se även Fattighuskabarén.
Fattigstuga i Småland.
Katarina fattighus i Stockholm år 1881. Det rådde ofta bättre förhållanden i städernas fattighus än i landsbygdens fattigstugor, men istället var hjonens frihet mer beskuren.
Fattigstuga i USA.

Fattigvård kallades förr i tiden samhällets omsorg om fattiga personer, som inte kunde försörja sig själva. Tidigare bodde ofta de allra fattigaste i en så kallad "fattigstuga" där gamla och handikappade togs om hand.

Finland[redigera | redigera wikitext]

I Finland ersattes fattigvården 1957 av socialhjälp.[1]

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Den traditionella fattigvården på landsbygden under medeltiden i Sverige var rotegång, medan katolska kyrkan organiserade helgeandshus i städerna. Dessa övertogs vid reformationen formellt av staten. I praktiken blev det dock fortfarande socknarna som fick ombesörja denna. Den saknade dock reglering och bedrevs i mindre omfattning än under den katolska tiden. 1642 års tiggareordning slog fast att ansvaret för de fattiga i första hand låg på de anhöriga, och i andra hand på den egna församlingen, som borde uppföra sjukstuga och fattigstuga för gamla och sjuka, och barnhus för de föräldralösa.

1686 års kyrkolag rekommenderade kyrkans församling att instifta fattighus eller fattigstugor, och 1734 blev rekommendationen tvingande. Trots detta instiftades inte fattighus överallt, och även där de fanns spelade rotegång och inkvartering hos privatpersoner mot ersättning, ofta i form av fattigvårdsauktioner, en större roll. I större städer började under 1700-talet så kallade arbetshus inrättas.

Genom 1847 års fattigvårdförordning fick fattigvården en fastställd organisation. Enligt denna skulle i varje socken finnas en fattigvårdsstyrelse. År 1853 infördes en ny förordning som var relativt generös och där möjlighet för den enskilde att överklaga till länsstyrelsen fanns. I 1871 års fattigvårdförordning beskars möjligheterna att erhålla hjälp kraftigt, samtidigt som överklagandemöjligheten avskaffades.

Genom 1918 års fattigvårdslag reformerades verksamheten och varje kommunalförvaltning utgjorde ett fattigvårdssamhälle. Bland annat förbjöds fattigvårdsauktioner och rotegång, fattigstugorna blev ålderdomshem[2] och överklagandemöjligheten återinfördes.[3] År 1924 infördes också en ny barnavårdslag. Reglerna för fattigvården förblev dock förhållandevis stränga, och först 1945 fick de som tog emot fattigvård fulla medborgerliga rättigheter.[4]

År 1956 ersattes fattigvårdslagen med lagen om socialhjälp,[5] i sin tur år 1982 ersatt av socialtjänstlagen.SoL

I skönlitteraturen[redigera | redigera wikitext]

Fattigstugorna i det gamla Sverige har skildrats av Astrid Lindgren i Emil i Lönneberga.[6] och av Pär Lagerkvist i pjäsen Midsommardröm i fattighuset (1941).[7]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Uppslagsverket Finland”. http://uppslag.kaapeli.fi/bin/view/Uppslagsverket/Socialhjaelp?template=highlightsearch&search=Fattigv%E5rd. Läst 5 augusti 2011. 
  2. ^ 20:e århundrades När Var Hur, Bernt Himmelstedt, Forum, 1999
  3. ^ Sverige 1900-talet, NE, Bra Böcker, 2000
  4. ^ Sverige 1900-talet – 1945, NE, Bra Böcker, 2000
  5. ^ ”Handelshögskolan vid Göteborgs universitet”. 28 april 2003. http://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/23056/1/gupea_2077_23056_1.pdf. Läst 5 augusti 2011. 
  6. ^ Lindgren, Astrid (1963). Emil i Lönneberga / teckningar av Björn Berg. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris 3362994 
  7. ^ Lagerkvist, Pär (1941). Midsommardröm i fattighuset : skådespel i tre akter. Stockholm: Bonnier. Libris 442623 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]