Ökenspridning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Karta över områden sårbara för ökenspridning.

Ökenspridning är utvidgning av redan existerande öknar eller uppkomst av nya öknar. Ökenspridning är en typ av jordförstöring där relativt torra områden blir allt torrare. Typiskt är att vattendrag försvinner, så väl som vegetation och djurliv.[1] Det orsakas av en rad faktorer, som klimatförändringar och mänskliga aktiviteter som överexploatering av jordar.[2]

Ökenspridning är inte ett nytt fenomen. För 4200 år sedan gick Akkadiska imperiet i Mesopotamien under på grund av svår torka vilket gav upphov till ökenspridning, i det område som idag motsvaras av södra Turkiet, Syrien och Irak.[3]

Forskning kring ökenspridning etablerades på 1960-talet och lanserades då som ett allvarligt hot mot mänskligheten.[4] Det finns dock olika forskningsresultat kring ökenspridning och det är ett omdiskuterat fenomen. Exempelvis har långtidsstudier av bland annat satellitbilder av området Sahel i Afrika, som länge fungerade som typexemplet på ökenspridning orsakad av mänsklig aktivitet, visat att den faktiska ökenspridningen i området på grund av torka under en trettioårsperiod, avstannade och att området idag återigen beskogas och ökenområdena minskar.[5][4] Långtidsstudier visar vidare att ökenområdena i världen idag inte ökar, utan istället minkar.[4][5] Vissa menar att den alarmistiska bilden kring ökenspridning varit ett redskap för att kanalisera biståndspengar till utsatta länder.[4]

Definition[redigera | redigera wikitext]

Ökenspridning definieras av FN som "markförstöring i arida, semiarida och torra subhumida områden orsakad av olika faktorer, inklusive klimatvariationer och mänskliga aktiviteter".[1]Ökenspridningen bidrar till försämrade levnadsförutsättningar för de som lever i dessa områden eftersom tillgång till vatten minskar, vilket gör att marken blir obrukbar.[1]

Effekter[redigera | redigera wikitext]

Ett förändrat klimat med mindre regnmängder kan öka öknens utbredning eftersom växtligheten inte får tillräckligt med vatten alternativt inte kan tillgodogöra sig befintligt regn och.[1] Detta kan inträffa i både varma och kalla områden om nederbörden (regnmängden) blir för liten eller miljön skadas så att nederbörden avdunstar innan den tagits upp av marken.[1]

Människans påverkan[redigera | redigera wikitext]

Aralsjöns försvinnande på grund av konstbevattning. Aralsjön 1989 (vänster) och 2014 (höger).

Människan har en direkt påverkan på ökenspridning genom skövling av skog, vilket till exempel inträffar i Kina, och tappning av sjöar till konstbevattning, vilket bland annat har skett med Aralsjön[6]. Överbetning av boskap har länge pekats ut som orsak till ökenspridning.

Det har dock visat sig att på en global skala minskar ökenområdena, vilket bland annat observerats genom satellitbilder och lokala observationer. En teori är att den ökade mängden koldioxid på grund av växthuseffekten gynnar plantors tillväxt både i hastighet och uthållighet. Forskningen har visat att mer koldioxid i luften ger plantorna ett större intag av koldioxid därför de då behöver färre klyvöppningar detta motverkar uttorkning; växtens vatten avdunstar alltså inte lika lätt via de färre klyvöppningarna.[7] Den ökenspridning som observerats i exempelvis Sahell och Kalifornien förklaras då utifrån lokala tidsbegränsade klimatförändringar, med torka som följd.[5]

Andra studier indikerar att växthuseffekten, och ett globalt varmare klimat kommer att få ökenspridningen att öka i torra områden.[8]

Åtgärder[redigera | redigera wikitext]

Än så länge finns det inga svar på hur man ska gå tillväga för att motverka dem men Allan Savorys teorier om ett holistiskt betesbruk som försöker härma forna tiders rörelser av beteshjordar på landskapen har visat sig ge goda lokala effekter. Savory gav ett TED Talk i february 2013[9] om hur han bekämpat ökenspridning framgångsrikt genom att öka mängden boskap men använt sig av dem för att imitera vilda djurs betesmönster.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Geist (2005), The Causes and Progression of Desertification, sid:2-4
  2. ^ ”Sustainable development of drylands and combating desertification”. http://www.fao.org/docrep/v0265e/v0265e01.htm. Läst 21 juni 2016. 
  3. ^ Burns, W.C., (1995), The International Convention to Combat Desertification: Drawing a Line in the Sand?, Michigan Journal of International Law, University of Michigan Law School, United States, Vol. 16, nr.3, s:832
  4. ^ [a b c d] Gustaf Klarin. "Forskningen som tog hål på myten om ökenspridning", Vetandets värld, Sveriges radio, 10 maj 2016. Åtkomst den 10 maj 2016.
  5. ^ [a b c] Ulf Helldén (1991) Desertification: Time for an Assessment?, Ambio, vol.20, nr.8, Forestry and the Environment (Dec., 1991), sid:372-383
  6. ^ Philip Micklin; Nikolay V. Aladin (March 2008). ”Reclaiming the Aral Sea”. Scientific American. http://www.sciam.com/article.cfm?id=reclaiming-the-aral-sea&sc=rss. Läst 17 maj 2008. 
  7. ^ Randall Donohue et al. (2013) Impact of CO2 fertilization on maximum foliage cover across the globe’s warm, arid environments, Geophysical Research Letters, vol.40, nr.12, sid:3031–3035, doi: 10.1002/grl.50563
  8. ^ R. Lal (2001) Potential of Desertification Control to Sequester Carbon and Mitigate the Greenhouse Effect, Climatic Change, October 2001, vol.51, nr.1, sid:35–72, doi:10.1023/A:1017529816140
  9. ^ "How to green the desert and reverse climate change", ted.com.