Östligt fjädermott

Från Wikipedia
Östligt fjädermott
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
UnderstamSexfotingar
Hexapoda
KlassEgentliga insekter
Insecta
OrdningFjärilar
Lepidoptera
ÖverfamiljPterophoroidea
FamiljFjädermott
Pterophoridae
SläkteStenoptilia
ArtÖstligt fjädermott
Stenoptilia nolckeni
Vetenskapligt namn
§ Stenoptilia nolckeni
AuktorTengström 1870
Synonymer
  • Pterophorus nolckeni
Hitta fler artiklar om djur med

Östligt fjädermott[1] Stenoptilia nolckeni[2] är en fjärilsart som beskrevs av Johan Martin Jacob af Tengström 1870. Östligt fjädermott ingår i släktet Stenoptilia och familjen fjädermott (Pterophoridae).[1][3] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[2] Östligt fjädermott är inte funnet i Sverige.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Vingbredd 16–18 mm. Framvingar gråbruna, vid bakkanten smalt gulgrå med längsrader av svarta och vita fjäll och en mörk fläck vid klyvningen och en utdragen fläck på mitten. Bakvingar grå.

Flygtid[redigera | redigera wikitext]

Fjärilen flyger från juni till augusti.

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Fjärilen flyger allmänt på ängsmarker.

Biologi[redigera | redigera wikitext]

Larven är ej beskriven.

Värdväxter[redigera | redigera wikitext]

Fjärilens värdväxter är inte kända.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Påträffad i Finland men saknas i övriga Norden.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Dyntaxa Stenoptilia nolckeni
  2. ^ [a b] Roskov Y., Abucay L., Orrell T., Nicolson D., Flann C., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., DeWalt R.E., Decock W., De Wever A., eds. (12 april 2016). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2016 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, the Netherlands. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2016/details/species/id/b3de48f02ec855420aa8472dc8c5a76f. Läst 16 augusti 2016. 
  3. ^ LepIndex: The Global Lepidoptera Names Index (version 12.3, Jan 2012). Beccaloni G., Scoble M., Kitching I., Simonsen T., Robinson G., Pitkin B., Hine A. & Lyal C. (2016).