1650 års arvförening

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

1650 års arvförening var en överenskommelse om ny arvförening som kom till stånd år 1650.

På riksdagen i Stockholm den 6 november 1650 beslutades om en ny arvförening. Tronföljdsrätt, dock endast agnatisk, tillerkändes Katarina Karlsdotter Vasa (Prinsessan Katarinas) son Karl Gustav (som 10 mars 1649 utsetts till tronföljare) och hans efterkommande.

Detta riksdagsbeslut är också[förtydliga] märkligt därigenom att man förbjöd den splittring av regeringsmakten, i form av ärftliga hertigdömen, vilken på grund av en i 1544 års arvförening given auktorisation, förut förekommit till förmån för manliga medlemmar av konungaätten.

Riket skulle nämligen efter denna dag aldrig delas, utan alltid vara och förbli ett corpus tillsammans med den regerande konungen, och arvfurstarna skulle i stället för arvfurstendömen låta nöja sig med den disposition i gods och pengar, som i varje särskilt fall bestämdes.

Denna pfalziska husets arvsrätt utsträcktes till att bli agnatisk-kognatisk på det sätt som stadgades i Norrköpings arvförening genom ett beslut av Stockholms riksdag den 3 januari 1683. Detta stadfästes genom Karl XI:s, av ständerna i Stockholms riksdagsbeslut 20 november 1693 § 2 såsom en oföränderlig laga stadga antagna testamente.[förtydliga]

Vid Karl XII:s frånfälle skulle därför som tronarvingar ha kunnat komma ifråga hans syster Ulrika Eleonora och hans äldre då döda syster Sofias son hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp. Ingendera av dessa prinsessor hade i avseende på sina giftermål iakttagit de i Norrköpings arvförening stadgade villkoren för arvsrätt på kvinnolinjen. Ständerna ansåg sig därför berättigade att förfoga över kronan. Den 21 februari 1719 kom så till stånd ett rikets ständers beslut angående Ulrika Eleonoras "utkorelse till Sveriges krona och regemente", se Ständernas beslut angående Ulrika Eleonoras utkorelse till Sveriges krona och regemente.

Källor[redigera | redigera wikitext]