Adolf von Wilbrandt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Adolf von Wilbrandt.

Adolf von Wilbrandt, född 24 augusti 1837 i Rostock, död där 10 juni 1911, var en tysk författare. Han var son till Christian Wilbrandt.

Wilbrandt studerade i sin födelsestad juridik, filosofi och historia, reste sedan till München, där han promoverades 1859, flyttade 1861 till Berlin, företog resor till Frankrike och Italien, var även 1865-71 bosatt i München. Sedan flyttade han till Wien, där han 1873 gifte sig med skådespelerskan Auguste Baudius och 1881-87 var Burgteaterns chef. 1887 flyttade han tillbaka till Rostock. Under sin första tid i München var Wilbrandt medredaktör av "Süddeutsche Zeitung".

Wilbrandt fick både Grillparzer- och Schillerpriset. 1907 mottog han en ståtlig hyllningsskrift. Redan 1884 blev han adlad av Ludvig II av Bayern.

Verk (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Geister und Menschen (1864)
  • Der Licentiat (1868)
  • Novellen (1869)
  • Neue Novellen (1870)
  • monografi över Heinrich von Kleist (1863)
  • monografier över Hölderlin (1870) och Fritz Reuter (1890)
  • Der Graf von Hammerstein (1870)
  • Kriemhild (1877)
  • Caius Gracchus (1873)
  • Arria und Messalina (1874)
  • Giordano Bruno (1874)
  • Robert Kerr (1880)
  • Die Tochter des Herrn Fabricius (1883)
  • Der Meister von Palmyra (1889)
  • Die Eidgenossen (1896)
  • Unerreichbar (1870, "Fångad", 1893)
  • Jugendliebe ("Ungdomskärlek", uppförd 1895 i Stockholm)
  • Die Maler (1872, "Konstnärsliv", uppförd 1903 i Stockholm)
  • Der Dornenweg (1893)
  • Die Osterinsel (1894)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Wilbrandt, Adolf, 1904–1926.