Alfa Centauri

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Alpha Centauri)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här artikeln handlar om "α Centauri". För A Centauri, se A Centauri. För datorspelet, se Sid Meier's Alpha Centauri.
Alfa Centauri
Alfa Centauris läge
Alfa Centauris läge
Observationsdata
EpokJ2000
StjärnbildKentauren
Rektascension14t 39m 36,49400s[1]
Deklination-60° 50′ 02,3737″[1]
Skenbar magnitud ()-0,01/+1,33[2]
Stjärntyp
SpektraltypG2 V/K1 V/M5[3]
U–B0,24/0,68[2]
B–V0,71/0,88[2]
Variabeltypnej
Astrometri
Radialhastighet ()-21,4 ± 0,76[4] km/s
Egenrörelse (µ)RA: -3679,25[1] mas/år
Dek.: 473,67[1] mas/år
Parallax ()754,81 ± 4,11[1]
Avstånd4,37[5]  (1,338[5] pc)
Absolut magnitud ()+4,38/+5,71[6]
Detaljer
Massa1,100/0,907/0,1[7] M
Radie1,2234/0,8632/0,2[8] R
Luminositet1,519/0,5002/0,00006[7] L
Temperatur5 790/5 260/2 700[7] K
Metallicitet130–230 % av solens
Ålder5–6 × 109 år
Andra beteckningar
Rigil Kentaurus, Rigil Kent, Toliman, Bungula, Gl 559 A/B, HR 5459/5460, CP(D)−60°5483, HD 128620/128621, GCTP 3309.00, LHS 50/51, SAO 252838, FK5 538, HIP 71683/71681, GC 19728, CCDM J14396-6050

Alfa Centauri-systemet (α Cen, α Centauri, Alfa Centauri) är de stjärnor som ligger närmast vår sol. Avståndet är 4,37 ljusår. Systemet består av tre stjärnor men för blotta ögat framstår det som en enda stjärna. Alfa Centauri tillhör den södra stjärnhimlen, och går inte att se från Sverige.

Solen jämförd med Alfa Centaurisystemets stjärnor.

Alfa Centauri, som också kallas Rigil Kentaurus, är den ljusstarkaste stjärnan i stjärnbilden Kentauren och den fjärde ljusstarkaste stjärnan på natthimlen. De båda ljusstarkaste komponenterna i systemet, Alpha Centauri A och Alpha Centauri B, bildar en kompakt dubbelstjärna, eftersom medelavståndet mellan de båda stjärnorna endast är 23 astronomiska enheter. Detta är något mer än avståndet mellan Uranus och solen. Stjärnorna fullbordar ett varv runt varandra på knappt åttio år.

Alfa Centauri består egentligen av tre stjärnor, det vill säga den är en trippelstjärna. Den ljussvagaste komponenten, Proxima Centauri, är en röd dvärg som går i en avlägsen bana runt de två ljusare komponenterna, och är i sitt nuvarande banläge den stjärna som ligger närmast solen och jorden.

Exoplaneter[redigera | redigera wikitext]

Alfa Centauri A är av samma spektralklass som solen, vilket har föranlett många spekulationer rörande möjligheten att eventuella planeter där kan hysa liv.

2012 förnyade europeiska forskare hoppet om att vårt solsystem verkligen har nära grannar. I en artikel som publicerades online den 17 oktober 2012 i Nature rapporterade gruppen att en extrasolär planet hade upptäckts i bana runt Alpha Centauri B.[9] Planeten, Alfa Centauri B b, antogs befinna sig alltför nära sin stjärna för att vara inom stjärnans beboeliga zon, men enligt forskarna borde framtida mätningar kunna hitta andra planeter i systemet. Planeten antogs ha en omloppstid om 3,236 dygn och ligga omkring 0,04 au från stjärnan.

Proxima Centauri har en exoplanet is sin beboliga zon, Proxima Centauri b (Proxima b, Alfa Centauri Cb). Fast den har en nog en liten chans at ha liv på sin ytta, på grund av starka solvindar från Proxima Centauri.[10]

Alfa Centauri inom fiktionen[redigera | redigera wikitext]

Alfa Centauri brukar nämnas i science fiction-verk. Några exempel är Isaac Asimovs roman Stiftelsen och jorden, Philip K. Dicks roman Clans of the Alphane Moon och datorspelet Sid Meier's Alpha Centauri. Månen Pandora från filmen Avatar (2009) kretsar kring den fiktiva gasplaneten Polyfemus som i sin tur kretsar runt Alfa Centauri A.

I Douglas Adams Liftarens guide till galaxen säger vogonerna som kommit för att demolera Jorden att planerna för demoleringen har funnits publicerade i 50 jordår på det lokala planeringsdepartementet i Alfa Centauri.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Van Leeuwen, F. (2007). "Validation of the new Hipparcos reduction". Astronomy and Astrophysics. 474 (2): 653–664. arXiv:0708.1752. Bibcode:2007A&A...474..653V. doi:10.1051/0004-6361:20078357.
  2. ^ [a b c] Ducati, J. R. (2002). "VizieR Online Data Catalog: Catalogue of Stellar Photometry in Johnson's 11-color system". CDS/ADC Collection of Electronic Catalogues. 2237: 0. Bibcode:2002yCat.2237....0D.
  3. ^ Torres, C. A. O.; Quast, G. R.; da Silva, L .; de la Reza, R.; Melo, C. H. F.; Sterzik, M. (2006). "Search for associations containing young stars (SACY)". Astronomy and Astrophysics. 460 (3): 695–708. arXiv:astro-ph/0609258. Bibcode:2006A&A...460..695T. doi:10.1051/0004-6361:20065602. ISSN 0004-6361.
  4. ^ Valenti, Jeff A.; Fischer, Debra A. (2005). "Spectroscopic Properties of Cool Stars (SPOCS). I. 1040 F, G, and K Dwarfs from Keck, Lick, and AAT Planet Search Programs". The Astrophysical Journal Supplement Series. 159 (1): 141–166. Bibcode:2005ApJS..159..141V. doi:10.1086/430500. ISSN 0067-0049.
  5. ^ [a b] Wilkinson, John (2012). "The Sun and Stars". New Eyes on the Sun. Astronomers' Universe. pp. 219–236. doi:10.1007/978-3-642-22839-1_10. ISBN 978-3-642-22838-4. ISSN 1614-659X.
  6. ^ P. A. Wiegert; M. J. Holman (1997). "The stability of planets in the Alpha Centauri system". The Astronomical Journal. 113: 1445&nbsp, – 1450. arXiv:astro-ph/9609106. Bibcode:1997AJ....113.1445W. doi:10.1086/118360.
  7. ^ [a b c] Thévenin, F.; Provost, J.; Morel, P.; Berthomieu, G.; Bouchy, F.; Carrier, F. (2002). "Asteroseismology and calibration of alpha Cen binary system". Astronomy & Astrophysics. 392: L9. arXiv:astro-ph/0206283. Bibcode:2002A&A...392L...9T. doi:10.1051/0004-6361:20021074.
  8. ^ Kervella, P.; Bigot, L.; Gallenne, A.; Thévenin, F. (January 2017). "The radii and limb darkenings of α Centauri A and B. Interferometric measurements with VLTI/PIONIER". Astronomy & Astrophysics. 597. A137. arXiv:1610.06185. Bibcode:2017A&A...597A.137K. doi:10.1051/0004-6361/201629505.
  9. ^ Xavier Dumusque, Francesco Pepe et al; An Earth-mass planet orbiting α Centauri B, Nature (2012), doi:10.1038/nature11572.
  10. ^ https://www.space.com/39829-nearest-exoplanet-proxima-b-superflare.html | Superflare Blasts Proxima b, the Nearest Exoplanet, Dimming Hopes of Life | February 28, 2018

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]