Arturo Frondizi

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Arturo Frondizi

Arturo Frondizi ca 1958.

Tid i befattningen
1 maj 1958–29 mars 1962
Företrädare Pedro Eugenio Aramburu
Efterträdare Jose Maria Guido

Född Arturo Frondizi Ércoli
28 oktober 1908
Paso de los Libres, provinsen Corrientes, Argentina
Död 18 april 1995 (86 år)
Buenos Aires, Argentina
Gravplats Basílica de la Inmaculada Concepción, Entre Ríos, Argentina
Nationalitet Argentina Argentina
Politiskt parti Unión Cívica Radical (1932–1956)
Unión Cívica Radical Intransigente (1956–1963)
Movimiento de Integración y Desarrollo (1963–1986)
Yrke Advokat, journalist
Webbplats www.fundacionfrondizi.org.ar

Arturo Frondizi Ércoli, född 28 oktober 1908 i Paso de los Libres i provinsen Corrientes, död 18 april 1995 i Buenos Aires, var en argentinsk advokat, journalist och politiker. Han var Argentinas president 1958–1962.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Knuten till det politiska partiet Unión Cívica Radical en la década på 1930-talet blev Frondizi en ledare som 1940 förnyade politiken och grundade partiets oberoende gren. Han blev ledare för det radikala partiet 1946 och var en av Juan Peróns motståndare. Han invaldes samma år som ledamot för Buenos Aires i deputeradeförsamlingen.

Hans politik präglades av en ideologisk förskjutning inspirerad av Rogelio Frigerio, till ett slags utvecklingspolitik med mindre inflytande från staten och mera inriktning på utveckling av tung industri till följd av multinationella företags etablering i landet.

Efter Juan Peróns störtande 1955 och militärregeringarnas misslyckade ekonomiska politik 1955–1958, erhöll han en betydande majoritet i presidentvalet 1958, då han fick stöd av det förbjudna peronistpartiets anhängare.

Frondizis mandatperiod präglades av konservativt och militärt inflytande över mycket av den inhemska och internationella politiken. 1959 ledde hans sociala och ekonomiska politik till strejker och protester bland arbetare och studenter. Med bättre manöverutrymme efter recessionen 1959 hade hans politik 1961 återställt landets ekonomi och han fick stöd av landets medelklass.

Inför kongressvalet 1962 tillät han peronistpartiet att delta. Han avsattes dock i en militärkupp sedan peronisterna blivit deputeradeförsamlingens största parti.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.