B, H och Bess

Lägg till länkar
Från Wikipedia
Version från den 26 december 2017 kl. 14.02 av Skivsamlare (Diskussion | Bidrag) (Fix död länk)
Anglosaxiska tonnamn: B♭ (B flat)  B
Holländska och belgiska tonnamn: B♭ (Bes)  B
Germanska, nordiska och traditionella svenska tonnamn: B H
Nya svenska tonnamn: B♭ (Bess)  B
Svensk kompromiss: B♭ H

B, H och Bess är tonnamn med olika användning i olika länder. I anglosaxiska länder samt Nederländerna och Belgien kallas den stamton som ligger ett halvt tonsteg under C för B. Stamtonerna har därmed namn i alfabetisk ordning, med start på tonen A. Övriga toner i den kromatiska tolvtonsskalan betecknas med ett logiskt och konsekvent system baserat på b-förtecken och korsförtecken. Ett sänkt B blir då B♭ (B flat på engelska, Bes i Nederländerna och Belgien), som – vid den kromatiska skalan – är samma ton som A♯ (höjt A, A sharp, eller Aiss på svenska).

Undantagna från detta system har länge bland annat Norden samt germanska och västslaviska länder (Polen, Ryssland) varit, där tonen under C traditionellt kallas H och sänkt H för B. Förutom i Sverige är de traditionella tonnamnen fortfarande vanliga i dessa länder, förutom i samband med ackordanalys. I bland annat Tyskland förekommer det anglosaxiska systemet idag med B♭ och B i ackordbeteckningar, och tonbeteckningen B♭ (uttalas ibland "be be"[källa behövs]).


    C D E F G A H
B		 C (tysk och traditionell svensk beteckning)
(anglosaxisk beteckning; allt oftare använd i svenska sammanhang)


Användning i Sverige

Under 1990-talet övergick flertalet notförlag, musiklärare och läromedel i Sverige från det germanska sättet att beteckna toner till det anglosaxiska, så att den ton som tidigare kallades B idag vanligen betecknas B♭ — ibland kallad Bess — och tonen H ibland betecknas B.

Den anglosaxiska traditionen har fått stort genomslag i Sverige inom ackordanalys och därmed populärmusik. Den germanska traditionen med tonnamnet H lever kvar bland musiker som fick sin utbildning före 1990-talet, i synnerhet inom klassisk musik och konstmusik. Skrivsättet B♭ har börjat användas även i traditionella sammanhang, men uttalas av äldre musiker vanligen "be", sällan "bess".

Namngivning av klassiska verk

Vid namngivning av klassiska musikverk, exempelvis på svenska skivkonvolut och i konsertprogram, har man börjat använda tonartsbeteckningarna H och B♭ eller Bess. Bachs mässa i h-moll har således inte bytt namn till Mässa i b-moll, men man skriver ofta Pianosonat i B♭-dur eller Bess-dur istället för Pianosonat i B-dur.[1] Sveriges Radio P2 säger i sina påannonser av klassisk musik och konstmusik fortfarande "bedur" och "håmoll", men vanligen "bessdur" och "bemoll" vid ackordbaserad musik såsom jazz.

Även tonarter, skalor och instrumentstämning benämns ibland enligt det nya systemet. Exempelvis talar man om gitarrens B-sträng (förr H), samt B♭-instrument eller Bessinstrument. Den tidigare tonen hiss (enharmoniskt samma ton som c, exempelvis inledningstonen i tonarten ciss-dur) får i det nya systemet namnet biss, hessess (ett dubbelsänkt h, enharmoniskt ett a, exempelvis tersen i ackordet G♭m) får namnet bessess (ett dubbelsänkt b), och den tidigare tonen hississ (dubbelhöjt h, enharmoniskt ett ciss) får namnet bississ.[2]

Historik och exempel på källor

Den historiska förklaringen till den germanska traditionen med tonerna B och H står att finna i renässansens terminologi. Den lägre av de båda tonerna kallades mjukt eller runt b (b mollum, cantus mollis eller b rotundum) och betecknades ♭, dvs som dagens b-förtecken. Den högre av tonerna betecknades , och kallades hårt b eller det fyrkantiga b (B durum, 'cantus durus' eller B quadratum). Se även moll (mjuk) och dur (hård). Vid skrivandet och kopierandet kom det fyrkantiga b att med tiden förvandlas till bokstaven H i germanska länder. Särskilt när boktryckeriet kom i gång i Tyskland på 1450-talet och tryckarna fann det praktiskt att välja H/h-typen för "B-quadratum", började man även säga H för den högre B-varianten, ett bruk som genom den gamla östersjökulturen naturligt spreds upp i de skandinaviska länderna.[3] En vanlig missuppfattning är att bruket av bokstaven H som beteckning skulle bero på ett skrivfel, ett slarvigt skrivet b.

H och B har länge uppfattats som inkonsekvent och ologiskt av vissa svenska musikpedagoger. Under 1900-talets första halva ivrades för tonnamnen H och Hess.[3] Redan 1909 skriver Nordisk familjebok: "Hess - detsamma som B. Rationellt borde h kallas b, och dess alterationer borde heta biss istället för hiss och bess istället förr hess eller B."

Vid harmonianalys blev det under 1960-talet utbrett i Sverige att det ackord som tidigare hade betecknats B (sänkt H), började skrivas B♭. För ett tidigt exempel, se [4] från 1960. Detta för att undvika sammanblandning, eftersom många musiker sedan denna tid började bli vana vid importerade anglosaxiska noter, där B har en annan betydelse.

Svenska notförlag har därefter även gått över till att kalla det gamla ackordet H för B, på bred front vid slutet av 1990-talet, exempelvis i visböcker [5] (redan från 1978) och [6] (från 1999), jazzböcker [7] (från 1998) samt psalmböcker [8][9] (från 2002 respektive 2003).

Notskrivningsprogram och kompositionsprogram används sedan slutet av 1980-talet regelmässigt av kompositörer, musiker och musikläromedelsförfattare. Vissa av dessa verktyg kan endast hantera det anglosaxiska systemet för ackordbeteckningar, vilket kan vara en faktor som påskyndat utvecklingen.

Inom musikundervisning

I musikundervisningslitteratur började svenska notförlag vid slutet av 1980-talet att använda tonnamnen Bess och B istället för B och H. Ett tidigt exempel på läromedel för nybörjare är [10] från 1989, som skriver i förordet att "enligt vårt förlags policy används tonnamnen bess och b". Exempel på läromedel i musikteori på universitetsnivå är [11] från 1991, och [12] från 1999. Exempel på läromedel inom musikteori för gymnasienivå är [13] från 1999,[14] från 2001, och [15] från 2008. Fler exempel på nybörjarinstrumentböcker är [16] från 1992 och [17] från 2005. Emellertid förkom länge äldre läromedel i undervisningen, där H och B används.

Vid mitten av 90-talet förordade musikhögskolorna i Sverige (även institutionerna för konstmusik) att använda ”b” och ”bess” (efter holländskt mönster) eller B♭ - ett beslut som efterlevs av många musiklärare, även inom klassisk musik och konstmusik, men inte av alla.[18]

Allt fler musiklärare lär ut B som namn för tonen H. B♭ och B användes sedan första halvan av 1990-talet fullt ut inom gitarrundervisning och för blåsinstrument[19]. Inom pianoundervisning dröjde övergången till följd av äldre läromedel som fortfarande var i bruk, men de nya tonnamnen förekommer i senaste utgåvan.[20][21] Inom andra instrument har B istället för H inte dröjt. Dock förekommer som en kompromisslösning mellan systemen att man använder beteckningarna B♭ respektive H, men undviker B eftersom den beteckningen kan missförstås.

I nyskrivna källor

Exempel på nyskrivna källor som använder Bess och H, det vill säga en kompromiss mellan skrivsätten, är [22] och [23], som är akademiska magisteruppsatser inom klassisk musik respektive konstmusik.

Exempel på sentida källor som fortfarande använder det germanska systemet, och inte omnämner Bess eller B♭, är Bonniers musiklexikon från 2003[24], samt en musikteoribok på finlandssvenskt förlag från 2003[25].

Debatt

Kritik mot såväl som försvar av det nya skrivsättet förekommer från akademiskt håll, där det ibland ses som felaktigt.[26][27]

Källor

  1. ^ Se sökningar på klassisk musik "i Bb/Bess/H dur/moll" i exempelvis Svensk mediedatabas, Sveriges radio, skivbutiker”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 1 mars 2015. https://archive.is/20150301184658/http://www.bengans.se/product.aspx?cartAction=addToCart&skivkod=626004. Läst 11 juni 2016.  och konsertprogram”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 16 juni 2016. https://web.archive.org/web/20160616172704/http://www.gotlandsmusiken.se/arkiv.pab. Läst 11 juni 2016. [1]. Motexempel: "i B-dur/moll" i Svensk mediedatabas eller på Sveriges radio. Läst 2015-03-01.
  2. ^ Music theory online: Notes and Keys in Various Languages
  3. ^ [a b] Sven Berger, BESS, YOU NEVER BE MY WOMAN eller VAD HADE BACH GJORT UTAN B/H? Fakta och fantasier kring H och B och Bess , Leif Wangins blogg, 2008-11-04. Ger historien bl.a. i den latinska världen, och argumenterar emot ändring av det svenska systemet.
  4. ^ I barnviseland, Knut Brodin och Lennart Helsing, Musik AB Westin & Co 1960. Använder ackorden Bb och H.
  5. ^ Ingemar Hahne, Vispop 1, Intersong-Förlagen AB 1978. Använder ackorden Bb och B.
  6. ^ Min skattkammare 3 - Vi äro musikanter. Bokförlaget Natur och kultur 1999. Visbok för barn där ackorden B♭ och B används.
  7. ^ The Real Swede - Svenska Jazzklassiker, KMH förlag 1998. Använder ackorden B♭ och B.
  8. ^ Den svenska psalmboken med tillägg, Verbum 2002. Försättsbladet säger "Bm används istället för Hm enligt ny praxis." Använder ackorden Bb och B.
  9. ^ Psalmer och sånger med tillägg, Verbum 2003. Använder ackorden Bb och B.
  10. ^ Janne Lindkvist och Connie Roslund, Tobbe trombon's första spelbok - Nybörjarskola för trombon, 1:a upplagen 1989, Notposten AB. Använder Bess och B.
  11. ^ Sten Ingelf, "Jazz- & rockarrangering", Sting förlag, 1991 (upplaga 1995). Använder B♭ och B.
  12. ^ Hans Grundberg, Visharmonisering, Ejeby förlag 1999. Använder B♭ och B på sidan 52
  13. ^ "Musikteori I" av Peter Mikkola, Void Note AB 1999, Tryck Enskede Offset AB , Använder Bess och B. ISBN 91-973550-0-3
  14. ^ En liten bok om musikteori, Ehrlingförlagen, 2001 (förf. anges ej). Använder B♭ och B.
  15. ^ Johan Holgersson och Daniel Möller, Musikteori I, Nacka musikklasser. Accessdatum 2008-09-08.[död länk] Bl.a. för körundervisning. Använder Bess och B.
  16. ^ Keyboardboken Del 1, Musikförlaget Lutfisken AB 1992. Använder B♭ och B.
  17. ^ Pianobus 1 - Nybörjarskola för piano och keyboard, av Jan Utbult, Notposten AB 2005. Använder Bess och B.
  18. ^ Mathias Oljemark, "Går du efter Hans eller Berits Fisskar?", Musikstationen (Finlands svenska sång- och musikförbund), kolumn januari 2010
  19. ^ "Varför kallas ibland tonen H för B?" av Håkan Widar, musiklärare. Sveriges Dragspelare Riksförbund - FAQ, augusti 2002. Arkiverad 30 augusti 2005 hämtat från the Wayback Machine. Beskriver vilka musiklärare som använder vilket system.
  20. ^ "B eller H" av Fredrik Winberg, februari 2005. Arkiverad 25 januari 2010 hämtat från the Wayback Machine. Konstaterar att Bess och B används i nyutgivna noter, främst blåsarkretsar de senaste 10-15-åren, och förklarar varför, men är själv emot det.
  21. ^ Agnestig, Vi spelar piano, skannat ur senaste utgåvan
  22. ^ Olof Persson, "Den mångtydiga notbilden - klingande gestalning av pianostycken i romantisk stil utifrån instuderingar med reducerade notbilder", D-uppsats inom musikvetenskap med konstnärlig inriktning, Musikhögskolan Örebro universitet 2006. Använder Bess och H.
  23. ^ Anders Flodin, "I gränslandet mellan not och ton - notbilden i nykomponerad musik", D-uppsats inom musikvetenskap med konstnärlig inriktning, Musikhögskolan Örebro universitet 2006. Använder Bess och H.
  24. ^ Bonniers musiklexikon, helt omarbetad upplaga, Albert Bonniers förlag, oktober 2003. Använder B och H. ISBN 9100575046
  25. ^ Bengt Ulin, Matematik & musik, Ekelund förlag, 2003. Använder B och H på sid 42, kvintcirkeln.
  26. ^ Ann-Marie Nilsson, docent i musikvetenskap vid Uppsala universitet (7 februari 2010). ”Låt h vara h i musiken” (på svenska). Upsala Nya Tidning: s. 12. Arkiverad från originalet den 26 februari 2011. https://web.archive.org/web/20110226073911/http://www.unt.se/kultur/essa/laringt-h-vara-h-i-musiken-107664-default.aspx. Läst 2 mars 2010. 
  27. ^ Andreas Lindahl. Ann-Marie Nilsson, docent musikvetenskap och Staffan Hedin, lektor satslära (2010-01-22). Sveriges radio. Lyssna på programmet (längd 13:11). URL hämtad 2010-03-02.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=B,_H_och_Bess&oldid=42260661”