Bergskil

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

En bergskil är ett redskap som används inom klättring, främst bergsklättring, samt vid förtöjning av båtar. Det är en kil som man slår in på lämpligt ställe i berget med hjälp av en slägga. På andra änden finns ofta en ring där man kan fästa eventuellt rep. När bergskil används för förtöjning av båtar är det främst i naturhamnar det används.

Bergskilar för båtförtöjning kan indelas i tre huvudtyper: Koniska berskilar, vajerförsedda bergskilar samt expanderande bergskilar.

Koniska bergskilar är den vanligaste typen, det finns flera varianter av denna typ till exempel raka- sneda- samt skruvade koniska bergskilar. De är enkla att förstå hur man använder och har ett relativt lågt pris. Nackdelen med de koniska (kilformade) är just att de är koniska därför lossnar relativt lätt.

Vajerförsedda bergskilar, Vajerkilen, består av en kort stålkon med en vajer fäst i konen. Konen placeras nere i en spricka som löper mot/från båten. Sprickan skall variera i tjocklek så att konen fastnar när den dras längs med sprickan. Båten förtöjs i andra änden av vajern. Vajerförsedda bergskilar kan endast undantagsvis användas där bergssprickan är vinklad tvärs förtöjningslinorna p.g.a. att vajerna då vill dra konen upp ur sprickan. Vajerförsedda bergskilar är relativt dyra.

Expanderande bergskilar, Expanderkilen, består av flera delar som tillsammans skapar en expanderade funktion nere bergssprickan. Funktionen liknar de fasta bergsöglorna för borrade hål fast anpassat för bergssprickor istället. Likt de sneda koniska bergskilarna fungerar de expanderande bergskilar oavsett vilken riktning bergssprickan har. Expanderande bergskilar är relativt dyra.

De typer av bergskilar som används inom klättring kan klassificeras i fyra kategorier: kilar, kamkilar, bultar och borrbultar. Kilar (här ovan benämnda vajerförsedda bergskilar) är passiva kilformade eller hexagonala (s.k. hexor) metallklumpar som placeras med handkraft i konstriktioner i sprickor i berget. Kilen har en slinga av rep eller stålwire trädd genom borrade hål vilken förbinds med klätterrepet med hjälp av en karbinhake. Kamkilar (här ovan benämnda expanderande bergskilar) har rörliga excenterkammar vilka pressas utåt mot sprickans väggar vid belastning. Även dessa placeras med handkraft. Både kilar och kamkilar placeras och avlägsnas med handkraft och gör i princip ingen som helst åverkan på berget. Bultar (här ovan kallade koniska bergskilar) placeras även de i naturliga sprickor i berget, men de slås in och avlägsnas med hjälp av hammare vilket gör att de i viss mån skadar berget. Sedan 1960-talets slut har bultar gradvis alltmer kommit att ersättas av kilar och kamkilar. Bultar kallas ibland även pitonger efter deras franska benämning, piton. Borrbultar är expander- eller limbultar som placeras i hål borrade i klippan. De medger säkringsmöjligheter där klippan är helt kompakt och andra säkringsmedel är helt omöjliga att placera. Borrbultar används därför företrädesvis vid svårare klättring på tämligen släta väggar.