Blåvingad gås

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Blåvingad gås
Status i världen: Sårbar[1]
Blue-winged Goose (Cyanochen cyanopterus).JPG
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Andfåglar
Anseriformes
Familj Änder
Anatidae
Släkte Cyanochen
Art Blåvingad gås
C. cyanoptera
Vetenskapligt namn
§ Cyanochen cyanoptera
Auktor (Rüppell, 1845)
Synonymer
Cyanochen cyanopterus
Hitta fler artiklar om fåglar med

Blåvingad gås[2] (Cyanochen cyanoptera) är en fågel i familjen änder inom ordningen andfåglar.[3]

Utbredning och status[redigera | redigera wikitext]

Blåvingad gås är endemisk för Etiopiens högländer. Världspopulationen uppskattas till mellan 5000 och 15000 individer.[4] Även om den fortfarande är lokalt vanlig och vida spridd tros den minska.[1] Traditionellt har den inte ansetts hotad av jakt eftersom den av religiösa skäl inte jagas för föda.[4] Nyligen har det dock rapporterats att fågeln jagas och fångas till försäljning för landets växande kinesiska befolkning.[1] Nu är den med största sannolikhet även under hårt tryck på grund av den växande befolkningen och den resulterande utdikning och degradering av våtmarker och gräsmarker, liksom ökad störning.[5] Intensifiering av jordbruket och torka är också möjliga hot.[5] IUCN kategoriserar arten som sårbar.[1]

Fältkännetecken[redigera | redigera wikitext]

Blue-winged Goose RWD2.jpg

Blåvingad gås är en satt gråbrun fågel kring 70 cm lång med blekare huvud och övre hals. Den har en liten svart näbb och svarta ben. I flykten syns den ljusblå främre delen av vingen som gett fågeln dess namn. Könen är lika medan ungfågeln är dovare tecknad. Fåglarnas fjäderdräkt är tjock och lös, nästan pälslik, troligtvis en anpassning till kylan i Etiopiens högländer.[6]

Den är mestadels tystlåten, men avger ibland svaga visslingar, långt ifrån de egentliga gässens kacklingar och trumpetanden.

Beteende och ekologi[redigera | redigera wikitext]

Blåvingad gås är mestadels stannfågel men kan röra sig till lägre nivåer utanför häckningstid.[7][8] Den häckar under torrsäsongen från mars till juni.[8] Då förekommer den parvis eller små grupper.[7] Lite är känt om artens häckningsbeteende på grund av dess nattliga vanor.[9] Utanför häckningstid förekommer den i större grupper med 50-100 individer[10] utmed höglandsfloder och sjöar med närliggande ängsmarker med kort gräs.[7][11] Den förekommer också i högt liggande våtmarker, gölar, träsk och strömmande vatten med omgivande gräsmarker. Den återfinns sällan i igenvuxna områden och söker sig inte ut djupt vatten.[7][11]

Taxonomi och systematik[redigera | redigera wikitext]

Blåvingad gås placeras som enda art i släktet Cyanochen. Tidigare fördes den till underfamiljen Tadorninae tillsammans med mindre gäss som förekommer i Sydamerika, grav- och roständerna i Tadorna samt nilgåsen i Alopochen. DNA-studier visar dock att den är närmast släkt med den afrikanska arten skogsand (Pteronetta hartlaubii) och del av en grupp änder som bland annat innehåller dykänderna i Aythya.[12][13]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2011 Cyanochen cyanoptera . Från: IUCN 2011. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2011.2. Läst 2012-02-01.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2016) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2016-02-10
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ [a b] Callaghan, D. A.; Green, A. J. 1993. Wildfowl at risk, 1993. Wildfowl 44: 149-169.
  5. ^ [a b] Scott, D. A.; Rose, P. M. 1996. Atlas of Anatidae populations in Africa and western Eurasia. Wetlands International, Wageningen, Netherlands.
  6. ^ Kingdon, J. (1989). Island Africa: The Evolution of Africa's Rare Plants and Animals. Princeton: Princeton University Press. ISBN 0-691-08560-9 
  7. ^ [a b c d] del Hoyo, J.; Elliot, A.; Sargatal, J. 1992. Handbook of the Birds of the World, vol. 1: Ostrich to Ducks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
  8. ^ [a b] Kear, J. 2005. Ducks, geese and swans volume 1: general chapters; species accounts (Anhima to Salvadorina). Oxford University Press, Oxford, U.K.
  9. ^ Soothill, E., Whitehead, P. 1978.
  10. ^ Dodman, T.; Béibro, H. Y.; Hubert, E.; Williams, E. 1999. African waterbird census 1998. Les denombrements d'oiseaux d'eau en Afrique, 1998. Wetlands International, Dakar.
  11. ^ [a b] Johnsgard, P.A. 1978. Ducks, geese and swans of the World. University of Nebraska Press, Lincoln and London.
  12. ^ Johnson, Kevin P.; Sorenson, Michael D. (1999). ”Phylogeny and biogeography of dabbling ducks (genus Anas): a comparison of molecular and morphological evidence”. Auk 116 (3): sid. 792–805. doi:10.2307/4089339. http://sora.unm.edu/sites/default/files/journals/auk/v116n03/p0792-p0805.pdf. Läst 1 January 2009. 
  13. ^ Gonzalez, J., H. Düttmann and M. Wink (2009), Phylogenetic relationships based on two mitochondrial genes and hybridization patterns in Anatidae, J. Zool. 279, 310-318.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]