Carl-Axel Acking

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Acking med modellen för H55-paviljongen, Helsingborg.

Carl-Axel Acking, född 8 mars 1910 i Helsingborg, död 12 juni 2001 i Lund, var en svensk arkitekt, formgivare och professor.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Birgittakyrkan i Sundsvall.

Carl-Axel Acking studerade vid Tekniska skolan i Stockholm 1931-1934 och Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm 1935-1939. Han arbetade 1930–35 på Kooperativa förbundets arkitektkontor, KFAI. Han drev eget arkitektkontor, tillsammans med arkitekten Sven Hesselgren, i Stockholm 1939-1955. Från 1955 bedrev han egen verksamhet i Stockholm och Lund, verksamheten i Lund pågick in på 1980-talet.

Acking var assistent till Gunnar Asplund under tillbyggnaden av Göteborgs rådhus på 1930-talet. Han var en av tre huvudarkitekter för utställningen H55 i Helsingborg 1955, där han bland annat formgav de tre utställningspaviljongerna på Parapeten. Hans arkitekturuppdrag omfattade bland annat telebyggnader, bankbyggnader, skolor, kyrkor och ett familjehotell. Han ansvarade för restaurering av Leksands kyrka 1971. Acking var domkyrkoarkitekt i Lund 1970-77.

Han var på 1940- och 1950-talen en av de främsta inom svensk inredningskonst. De möbler han formgav producerades av KF, NK och Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors. Som formgivare skapade han bland annat tapeter, textilier, en frimärksautomat och en telefonkiosk. Han inredde Stockholmshotellen Malmen (1951) och Continental (1962). År 1952 belönades han med Lunningpriset. Acking är representerad med möbler i Nationalmuseum[1] i Stockholm, i Nordiska Museet i Stockholm och i Harvard University Museum, USA.

Från 1957 undervisade Acking på arkitektlinjen vid Tekniska Högskolan i Stockholm och han var professor i formlära på Arkitektskolan vid Lunds tekniska högskola 1964-76. Acking var även lärare vid Konstfackskolan i Stockholm i heminredning 1945 och huvudlärare vid samma skola för fackavdelningen för möbler och inredning 1947-1957. När han lämnade Konstfack 1957 ordnades en hyllningsutställning på Nationalmuseum av 34 tidigare elever under namnet "Från detalj till helhet: inredningsarkitekter HKS 1947-57". Ur samarbetet kring utställningen uppkom HI-gruppen senare samma år.[2]

Acking var medlem i SAR Svenska Arkitekters Riksförbund och SIR Svenska Inredningsarkitekters Riksförbund, där han blev hedersmedlem från 1965. Han var medlem i Svenska Slöjdföreningen och styrelseledamot där 1949-1961. Han var medlem i Föreningen Sveriges industridesigner och ordförande där 1960.

Carl-Axel Acking gifte sig 1935 med Gullan Dahlström.

Byggnader i urval[redigera | redigera wikitext]

Inredningar och formgivning i urval[redigera | redigera wikitext]

  • Stapelbara stolar i lamellträ och skrivbord för Bodafors (1940-tal)
  • Frimärksautomat
  • Skåp för NK (1950-tal)
  • Inredning till Hotell Malmen, Stockholm, bl a karmstol i skinn (1951)
  • Inredning till kryssningsfartyget m/s Rio de Janeiro, Nordstjernan (1956)
  • Fåtöljen Trienna för Stockholms Hantverkslotteri (1957), visad vid Triennalen i Milano 1957, tillverkades av Nordiska Kompaniets verkstäder i Nyköping (ingick i NK:s Triva-serie) och från 1987 av Källemo, Värnamo. Tillverkades i massiv ek eller teak.
  • Stolen Wexjö, med sits i sadelgjord och hylla för psalmbok för Källemo (1958)
  • Karmstolen Tokyo till inredningen av den svenska ambassaden i Tokyo (1959), tillverkades av Nordiska Kompaniet och KF. Stolen användes bland annat till ambassadens matsal och är en av Ackings mest välkända möbler.
  • Inredning till Hotell Continental, Stockholm (1962)
  • Telefonkiosk för Televerket (1962), sattes upp på försök utanför Stockholms Centralstation och fick senare den permanenta beteckningen 1964
  • Nytt emblem (logotyp) åt Generalpoststyrelsen (1964)
  • Lampor i rödbokslamell för Gärsnäs

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]


Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalmuseum
  2. ^ Ingrid Sommar: "Stjärnan träder fram ur skuggan" [Ackingeleven Thea Leonhard], Arkitektur nr 6, 2014, sid. 72-81

Extern länkar[redigera | redigera wikitext]