Bröderna Malmströms metallvarufabrik

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Bröderna Malmströms metallvarufabrik
Bröderna Malmströms Metallvarufabrik, Malmö (firmamärke).png
Bröderna Malmströms metallvarufabrik i Malmö, firmamärke
TypAktiebolag
SäteMalmö
HuvudkontorSverige Malmö, Sverige
BranschTillverkningsindustri
ProdukterBelysningsarmatur, järnvägsarmatur, högspänningsapparater, sjukhusarmatur, stålrörsmöbler
Antal anställdaCa 140
Historia
Grundat1904
GrundareSven Malmström, Hugo Malmström, Karl Gustaf Lindesvärd
Tidigare namnSven & Hugo Malmströms metallvarufabrik
Slogs ihop medBM-armatur (1957)
Upplöst1974
Struktur
AvdelningarStockholm
Övrigt
SloganKvalitet / Ansvar

Bröderna Malmströms metallvarufabrik, efter 1957 Aktiebolaget BM-armatur, var en svensk tillverkare av elektrisk belysningsarmatur mellan 1904 och 1974. Företaget hade huvudkontor och fabriksfastigheter på Porslinsgatan 3, 5 och 7 i Östra Förstaden i Malmö där det även fanns en utställningshall. Åren 1957–1974 låg BM-armaturs fabrikslokaler på Malmövägen 154 i Klågerup.

Bröderna Malmströms metallvarufabrik var år 1932 den första tillverkaren i Sverige av S-märkta lamphållare[1][2] för glödlampor.

Verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Utställningshallen på Porslinsgatan 3 i Malmö (1946).

Företaget ritade, konstruerade och tillverkade

  • belysningsteknisk armatur för offentliga lokaler, affärslokaler, statliga verk, kontor, hotell, skolor och kyrkor,
  • belysningsarmatur och högspänningsapparater för järnvägar, järnvägsvagnar, stationer och bangårdar,
  • sjukhusarmatur och vårdrumspaneler,
  • gatubelysningar,
  • belysningsarmatur för sport- och simhallar,
  • hembelysningsarmatur inklusive tillhörande finmekaniska detaljer som vippströmbrytare och lamphållare samt
  • stålrörsmöbler.

Även elektriska väggur,[3] askurnor[4] och olika dekorativa föremål av mässing och brons tillverkades.

Tillverkning[redigera | redigera wikitext]

Metallgjutning (mässing, rödgods, aluminium, fosfor- och specialbronser, silumin, nysilver) och metallbearbetning (friktions-, excenter- och dragpressning, tryckning, revolver-, support- och automatsvarvning, fräsning, glödgning, lödning, slipning, kallsågning, sandblästring, punkt- och gassvetsning, rörbockning, gängskärning och gördelmakeri) utgjorde merparten av den industriella verksamheten.

Gjutmetoder som användes var främst maskinformning, handformning och bindstycksgjutning.[5] På företaget tillverkades en del egna verktyg som användes för att kunna framställa olika typer av specialkomponenter i metall.

Fabriken utförde tekniska ytbehandlingar som förgyllning, försilvring, förkromning, förmässning, förkoppring, förtenning och förnickling i en elektro-galvanisk avdelning, oxidering (antikbehandling), patinering, rostskyddsbehandling som udylitisering (elektrolytisk kadmiering) och parkerisering (kemisk fosfatering även kallat bonderisering)[6], polering samt ugns- och sprutlackering. Förkromning var i sig en komplex process som utfördes i många olika varianter, och blev något av företagets specialitet, vilket detaljerat redogörs för i nyhetsbrevet Malmströms Post.[7]

Fabriken hade ett kemilaboratorium för utveckling av ytbehandlingsteknik och en egen sömnadsateljé för tillverkning av lampskärmar i siden.[5] Andra verksamheter var bland annat ritkontor, montering och emballering.

Fackklubbens ordförande (Metall) hette A Rosberg (1946).[5]

Leverantörer[redigera | redigera wikitext]

De huvudsakliga inköpen till fabriken var metallhalvfabrikat (plåt, band, kabeltråd, skenor, stänger, profiler och rör) av koppar, aluminium, mässingslegeringar, bronser och legerat tenn. Huvudleverantör var Finspongs Metallverk som ansågs vara en av de mest kunniga i Europa på framställning av halvfabrikat (smältning, valsning, pressning och dragning) från råmaterial av icke-järnmetaller som

  • koppar från USA, Chile och Belgien,
  • aluminium från Schweiz,
  • zink från Norge och Polen,
  • bly från Tyskland och Mexico samt
  • tenn från Holland, England och Norge.[8]

Bröderna Malmströms metallvarufabrik var inköpare av två- och treskiktiga överfångsglas från svenska glasbruk[9] och av bland annat äkta Fresnel-linser. Spegelreflektorer köptes in från Carl Zeiss i Tyskland.[10] Detaljer för tillverkning av lamphållare köptes in från Ifö porslinsfabrik (isolatorer av steatit) och AB Alpha (bakelitringar).[11] Textildetaljer till lampskärmar köptes in från Spinnstoffabrik i Tyskland.

På 1970-talet levererades strängpressad aluminiumprofil från Sapa i Vetlanda till produktion av företagets sängarmaturer.

Samarbeten[redigera | redigera wikitext]

Nr 1670, kulturminnesmärkt takpendel, blankpolerad mässing, Alvar Aalto för BM-armatur (1964).

Designsamarbeten förekom med externa arkitekter, konstnärer och formgivare. Bland de mest kända fanns Sven Markelius,[12] Carl-Axel Acking,[3][13] Martin Westerberg,[14][15] Stig Blomberg,[16] Paavo Tynell[17] och Alvar Aalto.[18] Acking ritade i samband med flera inredningsuppdrag ett femtiotal belysningsarmaturer, ett antal elektriska väggur och ett antal stålrörsmöbler för Bröderna Malmströms metallvarufabrik under åren 1938–1962.[19]

Samarbete förekom även med konstruktörer på Maskintekniska byrån (Mbr) hos Kungliga järnvägsstyrelsen (Statens Järnvägar, SJ).[20][21]

Merparten av artiklarna var av egen design och konstruktion.

Nyhetsbrev[redigera | redigera wikitext]

Företaget publicerade det svenska nyhetsbrevet Malmströms Post för distribution till kunder och intressenter under åren 1933–1939 med en periodicitet på upp till nio gånger om året. Malmströms Post redogjorde detaljerat för verksamhetens produktlanseringar, tillverkningsmetoder, juridiska tvister, inköp, glaskupors olika kvaliteter, metallers och legeringars egenskaper, galvaniska och kemiska ytbehandlingsprocesser samt hur handeln på London Metal Exchange fungerade. Sist i varje utgåva publicerades det aktuella kopparpriset på världsmarknaden. Kopparnoteringen påverkade prissättningen på armaturerna eftersom mässing, brons och rödmetall till större del består av koppar. Även marknadens reaktioner på 1930-talets finanskris, och ekonomins återhämtning fram till en svår brist på industriell arbetskraft före utbrottet av andra världskriget, redogjordes för i nyhetsbrevet.[22]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Starten[redigera | redigera wikitext]

Företagsnamnet börjar sin historia med bröderna Per Malmström (född 1846) och Olof Malmström (född 1849) som etablerade en verksamhet med namnet Bröderna Malmström (utan genitiv-s) år 1881 på adress Rundelsgatan 16 i centrala Malmö. (Rundelsgatan 16 beläget nr 14 idag.) Per Malmströms söner Sven Mauritz Malmström (född 1876) och Viktor Hugo Malmström (född 1882) tog över företaget år 1903 och anmälde enligt handelsregistret att de ämnade ”idka härstädes fabriksrörelse i bolag för tillverkning af ljuskronor mm under firma Sven & Hugo Malmströms metallvarufabrik”. (Med genitiv-s.) De behöll adressen Rundelsgatan 16 där de tillverkade belysningsarmatur för gas, fotogen och elektricitet. Per Malmström och sönerna Sven och Hugo var alla gördelmakare till yrket.[23]

Efter något år på närbelägna Djäknegatan 5[23][24] flyttade verksamheten igen år 1911[25] till nya fabriksfastigheten Axel XI (nu Axel 33) på Porslinsgatan 7 i hörnet Skansgatan. Sven Malmström, som troligen var den av bröderna som höll i affärerna, avled år 1918.[23] Året efter överlät brodern Hugo verksamheten till Elektriska Aktiebolaget Chr Bergh & Co[26] (sedermera förkortat Cebe) med fabrik i Svalöv, kontor på Baltzarsgatan 16 i Malmö samt filialer i Stockholm, Göteborg och Växjö.[27]

En annan gemensam nämnare mellan företagen var en man vid namn Idoff Göransson. Han arbetade på Sven & Hugo Malmströms metallvarufabrik före år 1911, där han fick ”beröm för sin hantverksskicklighet”, och senare på AB Chr Bergh & Co, först i Malmö och sedan i Svalöv, fram till år 1919 då han lämnade sin anställning för att starta företaget Ystad-Metall.[28]

1920-talet[redigera | redigera wikitext]

År 1926 övertogs AB Chr Bergh & Co av Luth & Roséns Elektriska AB i Stockholm.[29] Den 1 april 1926 köptes fabriksfastigheten på Porslinsgatan 7 av AB Chr Berghs försäljningschef, civ ing Karl Gustaf Lindesvärd, från AB Sydsvenska Banken. Banken hade övertagit fastigheten sedan AB Chr Bergh & Co råkat i ekonomiska bekymmer. Lindesvärd hade då varit anställd på huvudkontoret på Baltzarsgatan 16 i två år och arbetat med bland annat omfattande upphandlingar.[30][31]

I samband med köpet av fastigheten startades det nya företaget Bröderna Malmströms metallvarufabrik, namnet till trots utan några bröder, på Porslinsgatan 7 i Malmö. Cirka tio utvalda anställda, verkmästare och kontorspersonal, följde med från det gamla företaget in i det nya. Namnvalet Bröderna Malmströms metallvarufabrik (med genitiv-s) gjordes eftersom namnet sedan flera år var inarbetat. Nya maskiner, verktyg och inventarier köptes in. Efter 14 dagar var industriproduktionen i det nya bolaget igång.[32]

K G Lindesvärd utvecklade Bröderna Malmströms metallvarufabrik till att omfatta mer än bara produktion av belysningsarmatur. Bland annat sjukhusarmatur, järnvägsarmatur och högspänningsapparater, stålrörsmöbler och finmekaniska detaljer som lamphållare och vippströmbrytare. Även ett antal dekorativa metallföremål började tillverkas.

Företaget levererade elektrisk belysningsarmatur till Kungliga järnvägsstyrelsen (Statens järnvägar, SJ) från starten år 1926.[21] SJ blev den största kunden under en lång följd av år.

Den 18 december 1929 registrerades bolagets firmamärke (BMMM med de fem ljusstrålarna) av ombudet Patentbyrån AWA i Malmö hos Kungliga patent- och registreringsverket med nr 36640 för ”helfabrikat av metall … såsom belysningsarmatur, rörarmatur, sanitetsgods, värmeströmbrytare mm”.[33]

1930-talet[redigera | redigera wikitext]

Företaget hade trots lågkonjunkturen i världen en stark tillväxt i början av 1930-talet. Järnvägarna elektrifierades i snabb takt och då behövdes elektrisk belysning och utrustning till stambanor, järnvägsvagnar, stationer och bangårdar. Järnvägsarmatur exporterades även till bland annat Turkiet. Under januari–mars 1933 levererades de första bangårdsarmaturerna till SJ.

År 1933 hade bolaget ett hundratal anställda på Porslinsgatan 7 i Malmö och kontor med utställningslokal på Sveavägen 25–27 i Stockholm. Företaget hade börjat exportera belysningsarmatur till ett flertal länder.[34]

År 1934 lanserades företagets första patent[35] som satt i en väggmonterad belysningsarmatur för sjukhus.

Hösten 1935 investerades i en helt ny elektrogalvanisk avdelning, vilket ansågs vara ”en av de allra viktigaste avdelningarna ... i en fabrik för tillverkning av belysningsarmatur”. Det var framför allt en modern förkromningsanläggning med högre kapacitet och anläggningar för udylitisering (kadmiering) och parkerisering (fosfatering), båda rostskyddsprocesser för vilka företaget fick licens,[6] som installerades. Den högre kapaciteten på förkromning möjliggjorde bland annat en större produktion av stålrörsmöbler.[36]

Åren 1937–1938 vann Br Malmströms metallvarufabrik med sin produkt KG-armaturen ett uppmärksammat patentmål mot den svenska representanten för den tyska Megaphos-armaturen. Först i Malmö rådhusrätt och sedan i hovrätten.[37][38][39]

Efter några goda år med högt efterfrågetryck i produktionen under högkonjunkturen[40] i slutet av 1930-talet inleddes planer på expansion.[41] Företaget hade blivit en etablerad leverantör av belysningsteknisk armatur till både svenska och utländska kunder och blev allt oftare tillfrågad om att producera specialritad belysningsarmatur till nya inredningsprojekt. Bekymret var att hitta kvalificerad arbetskraft. Den 23 november 1938 inköptes den intilliggande fastigheten Axel IX (nu Axel 35) på Porslingsgatan 3[42][43] för att användas som kontorslokaler, utställningshall och för att frigöra utrymme i fabriken.

Br Malmströms metallvarufabrik fick prestigeuppdraget att tillverka och leverera all belysning till den svenska paviljongen på världsutställningen i New York år 1939 som gick under namnet ”Morgondagens värld”. En del av dessa armaturer var ett designsamarbete med arkitekten Carl-Axel Acking. Ett samarbete som skulle komma att utvecklas under åren och även bidra till det stilideal som brukar kallas Swedish Modern.[3][19]

1940-talet[redigera | redigera wikitext]

Under 1940-talet hade företaget sin storhetstid och publicerade sina mest omfattande kataloger med belysningsarmatur, stålrörsmöbler, teknisk belysning och sjukhusarmatur [44] samt registrerade fyra av sina sex patentskydd.

År 1943 började företagets första armaturer för ljusämneslampor (lysrör) att produceras.[19] Dessa formgavs i samarbete med arkitekt Carl-Axel Acking.

Det beslutades att fabriks- och kontorslokalerna på Porslinsgatan skulle moderniseras och byggas ut. Den 2 oktober 1944 inköptes även fastigheten Axel X (nu Axel 35), Porslinsgatan 5,[42][45] som revs och återuppfördes som ny maskinverkstad, lagerlokaler och moderna omklädningsrum med sanitetsytor. Nybyggnationen på Porslinsgatan 5 utfördes av byggaktiebolaget Tector.[46]

Den 25 augusti 1945, strax efter den stora metallstrejken, slogs fastigheterna Axel IX och Axel X, Porslinsgatan 3 och 5, samman till Axel 29[47] (nu Axel 35) och fick en gemensam entré. År 1946, lagom till nuvarande verksamhets 20-årsjubileum den 13 april, stod bygget klart. Bröderna Malmströms metallvarufabrik hade växt organiskt i egna fastigheter på Porslinsgatan 7, 5 och 3. Antalet anställda här var som mest cirka 140 st.[25]

1950-talet[redigera | redigera wikitext]

Företaget började i allt större utsträckning utöver standardsortimentet att tillverka specialarmatur och genomföra projektering av hela belysningsanläggningar.[48] Lysrörsarmatur började tillverkas i större skala.[49] I början av 1950-talet exporterade företaget belysningsarmaturer till länder på fem kontinenter.[23]

År 1953 drabbades Br Malmströms metallvarufabrik ekonomiskt av en förlust i en juridisk tvist med största kunden SJ. Efter det upphörde samarbetet med SJ och företaget tappade sin största intäktskälla.

Samtidigt fanns behov av att modernisera maskinparken och rationalisera tillverkningen. Det hade sedan länge dykt upp alltfler billiga kopior på marknaden för belysningsarmatur, bland annat från de så kallade EPA-företagen, vilket ökade konkurrensen och sänkte priserna. Plast började dyka upp som populärt material vilket förstås var främmande för den som byggt sin existens på metallbearbetning. Situationen gjorde att företaget väntade med investeringar.

Från och med nu inriktade sig bolaget på att utveckla teknisk armatur för sjukhus och vårdrum. Strategin var att vårdmarknaden skulle ersätta intäkterna från järnvägen.

Företaget hann inte ställa om tillräckligt kvickt. År 1956 ställde bolaget in betalningarna, sålde av tillgångarna i fastigheterna och rekonstruerade bolaget med det nya namnet Aktiebolaget BM-armatur. BM-armatur skalade ner verksamheten och flyttade, till nyrenoverade men mindre fabrikslokaler på Malmövägen 154 i Klågerup, Svedala kommun utanför Malmö, med cirka 20 anställda. Byggnaden som förvärvades och byggdes om till fabrik var tidigare känd som Vinninge folkskola.

Den 1 januari 1957 införde BM-armatur 45 timmars arbetsvecka med fria lördagar.[50] Något som infördes för industriarbetare i Sverige först år 1960 respektive år 1976.

1960-talet[redigera | redigera wikitext]

Produktion av belysningsarmatur fortsatte, med utveckling åt det moderna hållet med avskalade former och enklare konstruktioner av lackerad plåt, medan sängarmatur, vårdrumspaneler och en del annan specialarmatur för sjukhus gjorde entré i företagets produktkataloger. Sängarmaturerna utvecklades från slutet av 1950-talet bland annat efter förfrågningar från centrala sjukhusberedningen.

Dessa produkter var specialdesignade för en komplex, modern vårdmiljö samtidigt som elektronikens möjligheter kunde tillgodose behoven hos både patienter och vårdpersonal på helt nya sätt. Fler funktioner på mindre ytor var utmaningen. Sängarmaturerna välkomnades av vårdmarknaden och såldes i Danmark och Sverige. Utvecklingskostnaderna för dessa tekniskt avancerade produkter var höga.

1970-talet[redigera | redigera wikitext]

Trots namnbytet flera år tidigare hade BM-armatur hållit fast vid sin gamla identitet och firmamärke. Men i början av 1970-talet byttes firmamärket till ett nytt med ett modernare uttryck som företaget ansåg passa de nya elektrotekniska produkterna bättre.

År 1974 likviderades Aktiebolaget BM-armatur efter att ägaren och VD:n K G Lindesvärd drabbats av sjukdom. Han hade då blivit 80 år gammal och drivit företaget i 48 år. Bolagets tillgångar såldes på auktion. En av företagets äldre maskiner hamnade på Malmö Tekniska Museum. Varumärket BM-armatur fortsatte leverera sjukhusarmatur via licenser ett par år efter likvidationen.

Den 19 december 1977 påbörjades rivningsarbetet av företagets ursprungliga fabriksfastighet på Porslinsgatan 7, kvarteret Axel, Östra Förstaden, i centrala Malmö.[51] Här uppfördes under följande år ett flerbostadshus som fick fastighetsbeteckningen Axel 33. Kontors- och fabriksfastigheterna på Porslinsgatan 3 och 5 står kvar men används inte längre för industriell verksamhet.

Patent[redigera | redigera wikitext]

K G Lindesvärd hade patentskydd på konstruktioner i

  1. belysningsarmatur för sjukhus[35] (1934),
  2. en karbidlampa[52] (1940),
  3. kronljuslamphållare, så kallad ljusimitationslamphållare[53] (1942),
  4. strömtillförsel för utbalanserad bärarm i elektriska armaturer[54] (1944) avsedd för ledarmaturen BM-lampan,
  5. nippel för genomföring av elektrisk kabel[55] (1945) och
  6. vårdrumsarmatur[56] (1974) tillsammans med Claes Lindesvärd.

Produkter[redigera | redigera wikitext]

Belysningsarmatur (1904–1974)[redigera | redigera wikitext]

Nr 1062, takkrona med 16 ljuspunkter, gjuten mässing, antikbehandlad eller blankpolerad, diameter 820 mm, (1930-tal) från 1952 års katalog.

Företaget var som mest produktivt på belysningsområdet åren 1936–1953. Det var en period i svensk designhistoria som hade en modernistisk grundton, en mjukare utveckling av funktionalismen, och kom både i Sverige och utomlands att kallas för Swedish Modern. Det var också en period som började innehålla mycket av allting. Vissa hann tröttna på funktionalismens rationalitet vilket öppnade för nyklassicism och rokoko-inspirerat formspråk att återupptäckas på 1940-talet. Inom området inredning fanns fler stilar än någonsin tidigare för kunder och konsumenter att välja på.[57] Det gällde inte minst elektrisk belysningsarmatur.

Stilförrådet var stort (barock, rokoko, empir, jugend, Swedish grace, funktionalism) och ibland nyskapande, dels vad gällde tekniska lösningar med sex egna patent, dels vad gällde estetik i samarbete med nordiska arkitekter och konstnärer.

Företagskunderna hade stora möjligheter att få produkterna anpassade varför det ibland kunde förekomma avvikelser från det standardsortiment som presenterades i katalogerna. Det gällde framför allt varianter på tekniska ytbehandlingar och färger på lackerade detaljer. Ibland nämndes i produktbeskrivningarna att armaturer kunde fås lackerade ”… i vilken färg som helst”. Variationerna omfattade även färger på överfångsglas till kupor och modeller på sidenskärmar. Ibland kunde runda rör bytas till fyrkantsrör och tvärtom i produktionen av armaturers detaljer.[58] Vissa armaturer tillverkades bara i ett fåtal exemplar, och en del var helt specialframtagna för exempelvis en restaurang, ett styrelserum, en offentlig inredning eller de exklusiva, kungliga järnvägsvagnar där belysningsarmaturer utfördes i nysilver.[59]

Det fanns också produkter i sortimentet som tillverkades och såldes i stora volymer och i stort sett aldrig förändrades. Exempel på det var de mest populära tak- och golvarmaturerna, arbetsbelysningarna, lampetterna och ljusstakarna, delar ur järnvägs- och vårdrumssortimentet, och finmekaniska detaljer som lamphållare, strömbrytare med mera. De mer traditionellt formgivna produkterna, till exempel takkronor av gjuten mässing i barockstil, gick på tvärs med rådande trender och kunde vara i produktion i över 30 års tid.[22][60]

Huvudkatalogen över belysningsarmatur från år 1952 (204 sidor) innehåller bland annat

  • 193 st takarmaturer och takkronor,
  • 20 st hemarmaturer för utomhusbruk,
  • 14 st golvarmaturer,
  • 21 st ljusstakar (varav 9 st golvljusstakar),
  • 60 st bordsarmaturer,
  • 68 st väggarmaturer,
  • 3 st specialarmaturer för sport- och simhallar (undervattensbelysning),
  • 1 st ledarmatur för arbetsbelysning i olika utföranden (BM-lampan) och
  • ett antal prydnadsföremål av gjuten mässing.

Sveriges första S-märkta lamphållare[redigera | redigera wikitext]

Dagspressannons, 1930-tal.

Br Malmströms metallvarufabrik började år 1932 att tillverka och marknadsföra den första svenska S-märkta lamphållaren. Den hade bottenstycke av steatitporslin med firmamärke ingjutet i materialet, yttermantel av mässing med S-märke och firmamärke präglat i godset, och en på mantelns insida fastpressad ring av bakelit med edisongänga E27.[61] Senare byttes bakelitringen mot en ring av steatit med infäst metallgänga.

De två bottenkontakterna mot lampsockeln bestod av dels en fosforbronsfjäder, med en underliggande stålfjäder för att undvika sättningar, och dels en ringformigt gående fjäder. Undre delen bestod av ett rakt trattformigt deckel med lättrad vulst i vilken bottenkontakten låg och manteln gängades på.

Det fanns två utföranden. Lamphållare nr 4087 med slät mantel och nr 4088 som hade helgängad mantel och kuphållarering. Produkten tog ett år att utveckla.[1] Den användes i företagets belysningsarmaturer ända fram till slutet av 1950-talet. På fabriken tillverkades många olika lamphållare för olika ändamål varav ett antal var framtagna särskilt för järnvägsarmatur till SJ.[62] Företaget hade också patent på en egen kronljuslamphållare nr 4142 från år 1942.[53]

KG-armaturen (1936–1974)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: KG-armaturen

Nr 958 (1939–1974)[redigera | redigera wikitext]

Nr 958, takpendel med hiss, blankpolerad mässing, diameter 800 mm, Carl-Axel Acking för Bröderna Malmströms metallvarufabrik (1939).

Modell nr 958 var en takpendelarmatur av mässing som ritades av arkitekt Carl-Axel Acking och tillverkades särskilt för världsutställningen i New York år 1939.[13]

Acking tog fram den ursprungliga designen som var 800 mm i diameter, höj- och sänkbar från taket, och hade tre ljuspunkter inneslutna i snedskurna, ovala, perforerade och blankpolerade reflektorer. Reflektorernas insidor var vitlackerade.[63] Han ritade också en golvarmatur i samma serie, i blankpolerad mässing med pelare i ljuspolerad alm, som även den visades upp i generalkommissarie Folke Bernadottes rum på världsutställningens svenska paviljong.

Carl-Axel Acking och Bröderna Malmströms metallvarufabrik utvecklade sedan designserien med de snedskurna, perforerade mässingsreflektorerna vidare.[19] Det togs bland annat fram en takpendelarmatur med fem ljuspunkter (930 mm i diameter), två större takarmaturer med åtta ljuspunkter (700 x 1350 mm) för konferensrum, där den ena hade reflektorerna vända uppåt för att skapa indirekt ljus och den andra hade reflektorerna vända nedåt, en golvarmatur med läderklädd pelare och tre ljuspunkter, samt en väggarmatur med en ljuspunkt där den perforerade reflektorn var vänd uppåt.[64] Det tillverkades också en variant av 958:an utan hiss[65] som användes bland annat till inredningen av SARA-restaurangen Söderport i Stockholm.[3]

Modell nr 958 var i produktion fram till i början av 1970-talet. Flera kopior av takarmaturen har förekommit.

BM-lampan (1944–1974)[redigera | redigera wikitext]

Nr 2700, BM-lampan med patenterad[54] strömtillförsel (1944).

BM-lampan, modell nr 2700, var en vidareutveckling av britten George Carwardines belysningsarmatur med utbalanseringsmekanism, Anglepoise Lamp nr 1208, från år 1932.

Den sedan länge kända (och av Carwardine patenterade)[66] mekanismen byggde på en utbalansering, med hjälp av två ledade bärarmar och fyra spiralfjädrars motvikt, vilka skapade länkparallellogrammer som med rätt dimensioner tycktes upphäva tyngdlagen. Reflektorn kunde med blott ett fingers hjälp röra sig fritt i både horisontalplanet och vertikalplanet och alltid stanna i ett jämviktsläge eftersom den hängde i sin egen tyngdpunkt.

Nyheten med BM-lampan var dess patenterade[54] lösning för kabelns väg genom lederna upp till lamphållaren. Strömtillförselns kabel var tvungen att följa gällande säkerhetsbestämmelser (S-märkning), det vill säga inte på grund av böjning, dragning eller vridning till sist slitas av, mest kritiskt var det mellan bärarmarnas rör, men samtidigt inte heller inkräkta på mekanismens lättrörlighet.

Totalt producerades tre generationer av BM-lampan, varav de två första hade modellnr 2700, och den senare modellnr 2700 X. Skillnaden mellan första och andra generationen var tillkomst av luftspringor i reflektorn för att undvika överhettning från glödlampans värmeenergi.[67][68] Den tredje och sista generationen hade en enklare kabelgenomföring som var möjlig tack vare att trådisoleringens egenskaper hade hunnit förbättras.

Den här kategorin av belysningsarmatur kallas ibland för ledarmatur där led används i betydelsen rörelseapparat. Apparaten har typiskt tre leder med nio fästpunkter i bärarmarna från fot till reflektor. Ej att förväxla med LED som i belysningssammanhang också kan betyda ljuskälla (lysdiod).

Utbalanserade ledarmaturer tillverkades av många, till exempel även av norska Luxo, finska Airam och Lival, svenska Asea, Waso-verken (Ledu), Fagerhult (Femo), Pileprodukter (Watto) och senare Ikea, med varierande kvalitet. BM-lampan var ett precisionsarbete som bestod av 102 olika tillverkningsdetaljer[69] med mycket små toleranser samt måttsättningar ner till tiondels vinkelgrader och hundradels millimetrar.[70] Produkten marknadsfördes som en ”praktiskt taget outslitlig” arbetslampa för bland annat arkitektkontor, industrier och andra miljöer med höga krav på tillförlitlighet. Särskild vikt lades vid att spiralfjädrarnas lindning hade tillräckligt hög kvalitet i härdningen för att inte mattas av med tiden.

Ett synligt kännetecken för BM-lampan var att reflektorn var upphängd i en bygel med två infästningspunkter, i likhet med Carwardines 3-fjädersmodell, medan de flesta andra tillverkare enbart använde en infästningspunkt i reflektorn. Reflektorns form avvek också från de vanliga för att få bästa tänkbara ljusfördelning.[71]

BM-lampan levererades med bords-, vägg- eller ritbordsfäste. Den kunde beställas i färgerna benvit, grå, svart, blå, grön eller röd. Spegelreflektor och bländskydd var tillbehör.

BM-lampan levererades bland annat till samtliga statliga verk i Sverige under åren 1944–1949.[72] Den var i produktion fram till år 1974.

År 1954 lanserades en variant av produkten, Optic-lamp nr 2825, där reflektorn ersattes med ett instrumenthuvud försett med både ljuskälla och förstoringsglas.[73] Glaslinsen var bikonvex, 5 tum i diameter och för normalt 3–4 dioptrier. Optic-lamp var avsedd för laboratorier, tandläkare, tecknare, ingenjörer, verktygstillverkare, gravörer etc.

Specialarmatur för tennishallar[redigera | redigera wikitext]

Nr 3280 (18 st), specialarmatur för tennishallar, diameter 1 400 mm, SALK-hallen, Alvik, Stockholm (1937).

År 1931 konstruerade och tillverkade Bröderna Malmströms metallvarufabrik en belysningsarmatur (nr 3280) med två reflektorer för att skapa ett helt bländfritt indirekt ljus i tennishallar.[74] Tennisarmatur nr 3280 tillverkades i fyra storlekar (850 mm, 1 000 mm, 1 200 mm och 1 400 mm i diameter) och var dimensionerad för upp till 1 000 W.

Nr 3280 levererades till många tennisanläggningar, bland andra SALK-hallen i Alvik i Stockholm, vid tidpunkten Europas största tennishall, inför invigningen den 15 januari 1937. Mycket stod på spel eftersom klubben skulle vara värd för stortävlingen King’s Cup. Upphandlingen av belysningen var därför ”… långvarig och ingående”. Till stora tävlingshallen levererades 18 st armaturer av den största storleken med diameter 1 400 mm.[75] Till Salks träningshallar levererades totalt 42 st armaturer av näst största storleken med diameter 1 200 mm.

År 1937 började en ny tennishallsarmatur för blandljus (nr 3449) att tillverkas. Blandljus var en nyhet på belysningsområdet. Nr 3449 hade dels en ny reflektor, med plats för kvicksilverlampa och tre glödlampor, och dels en ny fästanordning. Falkenbergs tennishall var första anläggningen att installera armaturen.[76]

Kraven på belysningsarmatur i tennishallar var höga. Den skulle vara helt bländfri från alla håll och samtidigt belysa bollen likvärdigt ur samtliga vinklar både i horisontal- och vertikalplan. Skuggor och bländningar ledde till felbedömningar i den snabba sporten vilket på stora tävlingar inte var acceptabelt.[76] Br Malmströms metallvarufabrik tillverkade även domartribuner till tennishallar.[77] De ingick i sortimentet för stålrörsmöbler.

Järnvägsarmatur (1926–1953)[redigera | redigera wikitext]

Bangårdsbelysning för kontaktledningsbryggor, djupstrålande (nr 3278) och bredstrålande (nr 3277), diameter 400 mm (1933).[32]

De första artiklarna till Statens järnvägar (SJ) levererades från år 1926.[21] Det var ett antal belysningsarmaturer för invändigt bruk i järnvägsvagnar samt värmeströmbrytare av gjuten mässing. Under de påföljande åren utvecklades SJ-samarbetet med bangårdsarmaturer, värmereglage, sektionsavskiljare och olika högspänningsapparater. De första bangårdsarmaturerna, djup- respektive bredstrålande, av gjuten mässing och lackerad kopparplåt, levererades i början av år 1933 och var avsedda för södra stambanan.[78] Järnvägsarmatur levererades från cirka år 1930 även till de turkiska statsbanorna.

Specialkatalogen för järnvägsarmatur och högspänningsapparater från år 1934 innehåller

  • 25 st belysningsarmaturer för de svenska och turkiska statsbanorna,
  • 2 st askkoppar,
  • 1 st glas- och karaffställ,
  • 4 st värmereglagehandtag,
  • 1 st värmeströmbrytare,
  • 8 st olika lamphållare,
  • 3 st belysningsarmaturer för bangårdar,
  • 1 st tågvärmekoppling,
  • 1 st tågvärmepost,
  • 1 st säkerhetsapparat (till tågkaminerna) och
  • 5 st sektionsavskiljare.

Eftersom företaget tillverkade stålrörsmöbler kom det beställningar från SJ även på soffstommar.[5]

Med i sortimentet fanns en reservbelysningsarmatur (nr 3093)[79] för stearinljus avsedd att användas om det elektriska ljuset i tågkupén skulle strejka. Till denna armatur tillverkade Liljeholmens Stearinfabriks AB ett stearinljus med specialmått för att passa i behållaren. Stearinljuset fick namnet kupéljus med tanke på användningsområdet. Trots att dess ursprungliga syfte sedan länge är borta finns kupéljusen från Liljeholmens fortfarande kvar att köpa ute i handeln. Reservbelysning nr 3093 är exempel på en järnvägsarmatur som ritades av Maskinbyrån i Stockholm, Kungliga järnvägsstyrelsens egna maskintekniska ritkontor,[80] som från år 1926 vände sig till Br Malmströms metallvarufabrik för produktion.

År 1937 togs nya järnvägsarmaturer fram. Bland annat en ljusramp med indirekt belysning till SJ:s helt nya restaurangvagnar.[81]

Vissa artiklar i produktkatalogerna är identiska med artiklar i Cebe:s produktkataloger under perioder. Maskintekniska byrån (SJ) samarbetade med både Br Malmströms metallvarufabrik och Cebe men vid olika tidpunkter. Likheterna gäller järnvägsmateriel såsom vissa bangårdsarmaturer, sektionsavskiljare och tågvärmekopplingar.[26][82] Värt att notera i sammanhanget är att när Br Malmströms metallvarufabrik startade verksamheten på nytt år 1926 så kom samtliga tiotalet medarbetare inklusive ägaren från Cebe.

Sjukhusarmatur (1930–1975)[redigera | redigera wikitext]

Nr 3478 b, patenterad[35] sjuksalsbelysning, vridbar reflektorskärm, gjuten aluminum, lackerad (1939).

Företagets mest framgångsrika sjukhusarmatur (nr 3283) togs fram år 1934. För denna konstruktion gjordes ett patentanspråk i januari samma år. Patentansökan godkändes av Patentverket i januari 1935. Men invändningar mot patentansökan lämnades av konkurrenterna Arvid Böhlmarks lampfabrik och Malmö metallvarufabrik. Justeringar i patentanspråket gjordes och därefter avvisade Patentverket invändningarna i augusti 1937.[35][83]

Armaturen valdes efter ”mycket noggranna prov … under närmare ett års tid” till Karolinska sjukhusets nya radiumhem. Även ”länslasaretten i Falun och Borås, lasaretten i Ulricehamn och Landskrona och Sophiahemmet i Stockholm” nämns som kunder liksom ett visst intresse ”från främmande länder”.[83]

År 1939 förbättrades konstruktionen av sjukhusarmatur nr 3283. Den såg i stort sett likadan ut men tillverkades istället av aluminium och fick det nya modellnumret 3478. Karolinska sjukhuset gjorde ytterligare en omfattande beställning av den nya armaturen.[13]

År 1940 nämns ”Karolinska sjukhusets nybyggnader 1939” och ”länslasaretten i Falun, Borås och Söderköping, Sophiahemmet i Stockholm, lasaretten i Ulricehamn, Landskrona, Växjö och Alingsås” som kunder.[84] År 1961 nämns ”Akademiska sjukhuset i Uppsala, Malmö allmänna sjukhus, lasaretten i Enköping, Kiruna, Lidköping och Karlskrona” som kunder.[85] Modell nr 3478 togs ur produktion i mitten av 1960-talet.

Sängarmatur (1957–1975)[redigera | redigera wikitext]

Sängarmatur för sjukhus, fjärde generationen med patenterat[56] väggfäste, Hvidhovre Hospital, Köpenhamn (1975).

Sängarmaturen var en moduluppbyggd, cirka 1 meter lång väggmonterad arm som var ledad från väggen i horisontalplanet. Sängarmatur och vårdrumspaneler började komma i företagets produktion från år 1957. Produkterna tog tillvara de specifika behov som både patienter (höger- och vänsterhänta) och vårdpersonal hade vid platsen för sjukhussängarna. Ett genombrott var när Enköpings nya lasarett som invigdes år 1959 valde att köpa in BM:s sängarmaturer. Därefter spreds nyheten till flera sjukhus i Sverige och utomlands.[50][86]

Sängarmaturerna hade komponenter som 8-kanals radio, uttag för hörlurar och kuddhögtalare, patientsignal, rökdetektor, läslampa, nattlampa och i vissa fall system för internkommunikation. Utrustning för starkström och svagström samt känslig signalöverföring från sjukhusets centralradioanläggning var samlat i ett och samma manöverhus.[87] Läslampan var svängbar i alla riktningar, hade utbalanserad bärarm med parallellstyrd reflektorskärm och var utformad så att även läkare och vårdpersonal kunde använda den vid enklare undersökning och smärre ingrepp. Fördelen med sängarmaturerna ansågs vara dess multifunktion, att intilliggande patienter inte stördes av ljud eller ljus, att ingen extra utrustning behövde placeras i nattbordet och att golvet blev fritt från sladdar.[88] Sängarmaturerna var mer tekniskt avancerade än företagets tidigare produkter tack vare elektronikens snabba utveckling på 1960- och 1970-talen. Flera patentanspråk gjordes. Totalt producerades fyra generationer av sängarmaturen som levererades i fler än 12 000 exemplar[89] till olika vårdplatser under åren 1957–1975.

Den fjärde och sista generationen sängarmaturer från 1970-talets mitt hade en patenterad fjäderkonstruktion i väggfästet[56] som gjorde armaturen vikbar från väggen i vertikalplanet, i händelse av att patienten försökte häva sig upp i sängen med hjälp av den, och samtidigt svängbar i horisontalplanet. Fjärde generationen sängarmaturer var byggda i ett enda stycke strängpressad aluminiumprofil.

Sängarmaturerna fortsatte produceras även efter år 1974 och fram till 1980-talet på licens bland annat av Landstingens inköpscentral (LIC) i Eneryda.

Stålrörsmöbler (1938–1970)[redigera | redigera wikitext]

Typ M15, största bredd 55 cm, sitthöjd 48 cm, sits och rygg i kalvskinn, Carl-Axel Acking för Bröderna Malmströms metallvarufabrik (1939).

Br Malmströms metallvarufabrik tillverkade stålrörsmöbler av heldragna stålrör. Vilket betydde att konstruktionerna inte hade några skarvar eller skruvar som höll ihop dem och därför inte heller ”… hade några svaga punkter”. Sydsvenskan skriver i ett reportage från Skånemässan (exposén i rum 9 på första våningen) om möblerna att ”… stålrören ha exakt samma form överallt i motsats till andra produkter där materialet icke varit tillräckligt förstklassigt för att motstå böjningarna utan antagit en mer eller mindre kantig form”.[90] Sittmöbler som fåtöljer, arbetsstolar och pallar, och även arbetsbord, avlastningsbord och satsbord fanns i standardsortimentet. Stålrörsmöbler tillverkades också kundanpassade efter ritning.[36]

Normalt levererades rören blankförkromade men kunde som alternativ fås i blank eller matt mässing. När rören i möblerna var blankförmässingade var de också fernissade med zaponlack för att undvika behov av polering. Sittmöblernas klädsel var av pegamoid eller tyg, armstöden var normalt svartlackerade. Bordsskivorna var lackerade eller belagda med träfanér.

Vissa stålrörsmöbler var, precis som vissa belysningsarmaturer, designsamarbeten med arkitekt Carl-Axel Acking. Bland annat sittmöbeln typ M15 som togs fram i samband med inredningen till SARA-restaurangen Göta Källare i Stockholm år 1939.[91] Typ M15 hade sits klädd i kalvskinn och ryggstöd i flätat kalvskinn. Den var enligt ritningarna för Göta Källare föreskriven i förmässingat utförande och användes till restaurangens orkesterpodium.

Inom ramen för möbelproduktionen tillverkades stommar till soffor i SJ:s tågvagnar[5] och domaretribuner till tennishallar.[77]

Inredningar[redigera | redigera wikitext]

Nr 5021, väggarmatur ”Pojken och flickan”, gjuten aluminium, höjd 520 mm, Carl Elmberg och Martin Westerberg för Bröderna Malmströms metallvarufabrik (1939)

Ett urval av inredningsprojekt med specialanpassad belysningsarmatur och annan utrustning i byggnader med särskilt kulturhistoriskt värde.

Kataloger[redigera | redigera wikitext]

Totalt producerades 34 st huvud-, supplement- och specialkataloger och en mängd olika produktbroschyrer. De tre första katalogerna producerades i ljustryck och har därför produkter avbildade enbart på varannan sida åtskilda av silkespapper. Därefter användes offsettryck. De första katalogerna över belysningsarmatur och den sista i serien saknade löpnummer. Övriga kataloger var tydligt numrerade från nr 10. Alla artiklar som producerades hade produktserienummer som även listades i tabellform längst bak i katalogerna. Samtliga kataloger finns bevarade i privat ägo.

Katalogproduktioner, 1926–1968
Årtal Nummer Typ Antal sidor
1926 Huvudkatalog 52
1927 Huvudkatalog 88
1928 Huvudkatalog 106
1929 Huvudkatalog 84
1930 Huvudkatalog
1930 Affärs- och teknisk belysning, upplaga 1
1930 Belysningsarmatur för järnvägar (folder) 8
1931 Huvudkatalog 140
1932 Huvudkatalog 76
1933 Affärs- och teknisk belysning, upplaga 2 92
1933 Huvudkatalog
1934 10 Järnvägsarmatur högspänningsapparater mm 36
1934 11 Huvudkatalog
1935 12 Supplement till 11
1936 13 Huvudkatalog 248
1936 Affärs- och teknisk belysning, särtryck ur 13
1937 14 Supplement till 13 44
1938 15 Huvudkatalog
1939 16 Specialkatalog, Askurnor 28
1939 17 Huvudkatalog 128
1940 18 Huvudkatalog 80
1940 19 Supplement till 17 16
1940 20 Specialkatalog, Sjukhusarmatur 20
1940 21 Specialkatalog, KG-armaturen 28
1940 22 Specialkatalog, Stålrörsmöbler 28
1941 23 Huvudkatalog
1942 24 Huvudkatalog 172
1944 25 Huvudkatalog
1946 26 Huvudkatalog 248
1949 27 Supplement till 26 44
1951 28 Supplement till 26 och 27 44
1952 29 Specialkatalog, Lysrörsarmatur 16
1952 30 Huvudkatalog 204
1968 Huvudkatalog 68

Utställningslokaler[redigera | redigera wikitext]

Malmö[redigera | redigera wikitext]

  • 1930–1935, Kungsgatan 35.
  • 1935–1945, Stortorget 25.
  • 1946–1957, Porslinsgatan 3.
  • 1957–1974, Malmövägen 154, Klågerup.

Stockholm[redigera | redigera wikitext]

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Malmströms Post, nr 7, augusti 1933
  2. ^ Tidningsartikel om Skånemässan, 1933
  3. ^ [a b c d e] Hedqvist, Björk, Ericson (2018). Swedish modern. Orosdi-Back. ISBN 9789188629449. OCLC 1071565133. https://www.worldcat.org/title/swedish-modern/oclc/1071565133. Läst 15 juni 2021 
  4. ^ Specialkatalog nr 16, 1939, Askurnor
  5. ^ [a b c d e] Jubileumsbok, 1946
  6. ^ [a b] Malmströms Post, nr 1, februari 1936
  7. ^ Malmströms Post, nr 4, 1933, Om förkromning
  8. ^ Malmströms Post, nr 2, mars 1934, Metallhalvfabrikatens framställning
  9. ^ Malmströms Post, nr 2, februari 1933, Glaset som armaturmaterial
  10. ^ Produktkatalog, 1933, Affärs- och teknisk belysning, upplaga 2
  11. ^ Tidningsnotis, En svensk lamphållare, 1930-tal
  12. ^ [a b] Malmströms post, nr 2, februari 1933, Hälsingborgs konserthus
  13. ^ [a b c d] Malmströms Post, nr 1, maj 1939
  14. ^ [a b] Hasselrot, Astrid (2020). Medborgarhuset i stockholmarnas hjärtan. Stockholmia förlag. ISBN 9789170313233. OCLC 1235718174. https://www.worldcat.org/title/medborgarhuset-i-stockholmarnas-hjartan/oclc/1235718174. Läst 3 november 2021 
  15. ^ [a b] Produktkatalog nr 18, 1940, sid 68
  16. ^ Produktkatalog nr 23, 1941, sid 18
  17. ^ Produktkatalog nr 30, 1952, sid 94–95, takarmaturer nr 1576 (A1965) och nr 1577 (A1957)
  18. ^ [a b] Produktkatalog, 1968, sid 3, takarmatur nr 1670, blankpolerad mässing
  19. ^ [a b c d e f g h i] Ackings arkiv, Sveriges nationella centrum för arkitektur och design (ArkDes), Stockholm
  20. ^ BM-armatur, ritningsarkiv, Kungl järnvägsstyrelsen, Maskintekniska byrån, fr o m 1926
  21. ^ [a b c] Intyg från Kungl järnvägsstyrelsen, Maskintekniska byrån, signerat förste byråingenjör Carl von Köhler, 1933-01-03
  22. ^ [a b] Malmströms Post, 1933–1939
  23. ^ [a b c d] Andersson, Martin (5 juni 2022). ”Golvlampa från Malmö såld på auktion för 350 000 kronor”. Sydsvenskan. https://www.sydsvenskan.se/2022-06-05/golvlampa-fran-malmo-sald-pa-auktion-for-350000-kronor. Läst 8 juni 2022. 
  24. ^ Yngveson, Britt (2 september 2007). ”På jakt efter tre stora fabrikers historia: Bröder startade metallvarufabrik”. Sydsvenskan. 
  25. ^ [a b] Yngveson, Britt (9 september 2007). ”Arvtagare minns Bröderna Malmströms metallvarufabrik”. Sydsvenskan. 
  26. ^ [a b] Cebe Minnesbilder, 1938
  27. ^ Brevpapper, Elektriska Aktiebolaget Chr Bergh & Co, 1925-10-02
  28. ^ Barros Eriksson, Jonas (2020). Ystad-Metall 1919–1969. Bokförlaget Arena. sid. 16–21. ISBN 9789178435319. OCLC 1228732921. https://www.worldcat.org/title/ystad-metall-1919-1969/oclc/1228732921. Läst 30 december 2021 
  29. ^ Cebe:s webbplats, cebebelysning.se, läst den 15 maj 2021
  30. ^ Prawitz, Gunnar (21 juni 1944). ”Sveriges statskalender: Vem är vem inom handel och industri?”. Projekt Runeberg. Prawitz, Asplund, Anderson. sid. 318. http://runeberg.org/vemindu/0330.html. Läst 9 juni 2022. 
  31. ^ Arkiverad brevkorrespondens, 1924–1925
  32. ^ [a b] Malmströms Post, nr 3, mars 1933
  33. ^ Handling, varumärkesregistret, 1930-02-18
  34. ^ Malmströms post, nr 3, mars 1933, Sju år
  35. ^ [a b c d] Patenthandling, nr 91995
  36. ^ [a b] Specialkatalog nr 22, 1940, Stålrörsmöbler, sid 2
  37. ^ Sydsvenska Dagbladet, Malmö rådhusrätt ansåg patentet ogillt, 1937-12-18
  38. ^ Stockholmstidningen, Ingenjör Lindesvärd vann patentmålet, 1937-12-19
  39. ^ Arbetet, Hovrätten ansåg Megaphos-patentet ogillt, 1938-05-03
  40. ^ ekonomifakta.se, BNP-utveckling per capita
  41. ^ Back, Malmsten, Häger, Bjurling (1989). Malmö stads historia, femte delen 1914–1939. Kira förlag. ISBN 9789179707934 
  42. ^ [a b] Inskrivningsdomarna i Malmö DI:19, sid 11
  43. ^ Brandförsäkringskommittén i Malmö F 1a:101, nr 10846
  44. ^ Huvudkataloger nr 18 (1940), nr 23 (1941), nr 24 (1942), nr 25 (1944) och nr 26 (1946), specialkataloger nr 20 (1940), nr 21 (1940) och nr 22 (1940), supplementkataloger nr 19 (1940) och nr 27 (1949)
  45. ^ Brandförsäkringskommittén i Malmö F 1:a:96, nr 10304–10305
  46. ^ Ritning, handlingar, Malmö stadsbyggnadskontor, 1945
  47. ^ Inskrivningsdomarna i Malmö DI:29, sid 53
  48. ^ Annons, Sydsvenskan, 1953-06-28
  49. ^ Specialkatalog 29, 1952, Lysrörsarmatur
  50. ^ [a b] Sydsvenska Dagbladet, Malmöingenjör löser problemet med belysningen för sjuksalar, 1959-03-28.
  51. ^ Fastighetskort, tomt nr 21, Malmö stadsbyggnadskontor
  52. ^ Patenthandling, nr 104865
  53. ^ [a b] Patenthandling, nr 110946
  54. ^ [a b c] Patenthandling, nr 117122
  55. ^ Patenthandling, nr 122781
  56. ^ [a b c] Patenthandling, nr 7407149-9
  57. ^ Miller, Judith (2004). Epoker och stilar i inredningen. Egmont Richter. sid. 14–50. ISBN 9177155386. OCLC 186629775. https://www.worldcat.org/title/epoker-och-stilar-i-inredningen/oclc/186629775. Läst 25 januari 2022 
  58. ^ Produktkataloger, 1933–1968
  59. ^ Malmströms Post, nr 6, 1933, Belysningsarmatur för H M Konungens och H K H Kronprinsens nya järnvägsvagnar
  60. ^ Produktkataloger, 1929–1968
  61. ^ Malmströms Post, nr 7, augusti 1933
  62. ^ Specialkatalog nr 10, 1934, Järnvägsarmatur och högspänningsapparater, sid 13
  63. ^ Produktkatalog nr 18, 1940
  64. ^ Produktkatalog nr 30, 1952, sid 89–90, 183
  65. ^ Produktkatalog, 1968, sid 15
  66. ^ Patenthandling, nr 90938
  67. ^ Produktkatalog nr 30, 1952, sid 171
  68. ^ Produktkatalog, 1968, sid 35
  69. ^ Foto av sprängskiss, 1946
  70. ^ Belysningsarmatur nr 2700, originalritningar nr C-1227 (1944-05-15), B-1228 (1944-06-08), B-1229 (1944-06-15) och B-1231 (1944-06-19)
  71. ^ Broschyr, 1944, BM-lampan, sid 3
  72. ^ Supplementkatalog nr 27, 1949, sid 40
  73. ^ Produktkatalog, 1968, sid 32–33
  74. ^ Malmströms Post, nr 9, oktober 1933, Tennishallsbelysning
  75. ^ Malmströms Post, nr 1, januari 1937
  76. ^ [a b] Produktkatalog nr 14, 1937, sid 34–35, Tennisarmaturer
  77. ^ [a b] Malmströms Post, nr 5, december 1935, Malmö Tennisstadion
  78. ^ Malmströms post, nr 3, mars 1933, SJ:s nya bangårdsarmatur
  79. ^ Specialkatalog nr 10, 1934, Järnvägsarmatur och högspänningsapparater, sid 7
  80. ^ Originalritning nr 16590, 1926-01-22, skala 1:1, signerad överingenjör Köhler
  81. ^ Malmströms Post, nr 3, augusti 1937, Några nya typer av järnvägsarmatur
  82. ^ Specialkatalog nr 10, 1934, Järnvägsarmatur och högspänningsapparater
  83. ^ [a b] Malmströms Post, nr 5, november 1937
  84. ^ Specialkatalog nr 20, 1940, Sjukhusarmatur, sid 15
  85. ^ Broschyr, 1961
  86. ^ Svenska Dagbladet (Malmöredaktionen), Ingenjör konstruerade ideallampa för sjukhussäng, 1959-03-28
  87. ^ Produktkatalog, 1968, sid 36
  88. ^ BM-armatur, broschyr, 1972, Sängbelysning och vårdrumspaneler mm i sjukhusens vårdrum
  89. ^ BM-armatur, presentationsmaterial, 1975
  90. ^ Sydsvenska Dagbladet, 1940, Slagnummer från Bröderna Malmströms metallvarufabrik
  91. ^ ARKM 1988-04-262, C-A Acking, inredning av Göta Källare (SARA), Sveriges nationella centrum för arkitektur och design (ArkDes), Stockholm
  92. ^ Specialkatalog nr 21, 1940, KG-armaturen
  93. ^ Landmarks Preservation Commission, New York City, bildmaterial
  94. ^ New York Times, 2000-09-14, Aalto Room May Be Shown the Door
  95. ^ Folder, 20-årsjubileum, 1946

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]