Carl Gustaf Cederhielm

Carl Gustaf Cederhielm, född 2 juli 1693 på Sturefors slott^[1], död 1740, friherre, diplomat och poet. Son till Germund Cederhielm den yngre och brorson till Josias Cederhielm.

Cederhielm föddes på Säby gård i Östergötland. Han deltog i ständermötet 1713/14 och angav därvid, då det föreslagits att anmoda Ulrika Eleonora att inträda i regeringen det bekanta, genom frånvaron av ett komma tvetydiga svaret At anmoda Hennes Höghet nekar jag intet är det nyttigt för oss och henne. 1722–24 var han kammarherre hos Fredrik I, och övergick därefter i den holsteinske hertigens tjänst och sändes av denne som minister till Paris, där han blev känd för sitt överdådiga levnadssätt. Han blev där en synnerligen ryktbar perso, som alla svenska Parisresenärer ansåg sig böra besöka. År 1724 insattes han i bysättningshäkte i fästningen Le Châtelet (riven 1802, för mer info se franska Wikipedia, le Grand Châtelet) för sina stora skulder. Tillbringade återstoden av sitt liv (16 år) i fängelset där han fortsatte samma yppiga liv som förut. Berömd som ett politiskt orakel, och för sina kvicka verser och epigram på franska och svenska. Bland dessa märks den 1740 utgivna Kärleksbalck. Han förde en omfattande brevväxling, bland annat med Olof von Dahlin, som även besökte honom i Paris. I samband med Fredrik I:s kröning upphovsman till ett av svenska språkets mest minnesvärda epigram:

Hvad i sin period den högsta höjden sett
Plär åter strax derpå det lägsta fallet röna.
Kung Carl man nyss begrof, kung Fredrik nu vi kröna
- så har vårt svenska ur gått ifrån tolf till ett.