Du-reformen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Du-reformen var en förändring av språkbruket i Sverige under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Den populariserade det personliga pronomenet andra person singular du på bekostnad av tidigare vanligare former använda vid direkt tilltal, som tredje person singularis (han/hon), andra person pluralis (ni) och titlar (herr, fru, etc).

Historia[redigera | redigera wikitext]

Under 1800-talet användes tilltalet du enbart mellan makar, älskande par och mycket nära vänner.[1] Inte ens familjemedlemar kallade varandra för du, de använde i stället far, mor, bror, syster, farbror och så vidare.[1] Privat tilltalades män med enbart efternamnet av (socialt jämbördiga) bekanta av samma kön, medan kvinnor tilltalades med enbart förnamnet av (socialt jämbördiga) bekanta av samma kön, men tilltalet du undveks utom mellan mycket nära förtroliga vänner.[1] En kvinna kunde tilltala en manlig bekant på samma sätt som hans manliga vänner, det vill säga med enbart efternamnet, enbart om hon var äldre än han: det var till exempel vanligt att svärmödrar tilltalade sina svärsöner med enbart efternamnet.[1] Personer med högre social status kunde använda enbart efternamnet eller förnamnet när de tilltalade en person med lägre social status, men inte heller då användes tilltalet du.[1] Dessa regler varierade något mellan samhällsklasserna: inom borgerliga kretsar var ordet du till exempel accepterat mellan familjemedlemar, medan det inte förekom inom adeln.[1]

Bror Rexed och allmänt bruk[redigera | redigera wikitext]

Bror Rexed: "Kalla mig Bror!"

Ett initiativ till du-reformen har associerats med dåvarande chefen för Medicinalstyrelsen, Bror Rexed, som, 1 juli 1967, i sitt välkomsttal till personalen meddelade, att han tänkte säga du till alla, vilket gav fart åt det nya bruket. Själva reformen hade påbörjats redan tidigare, bland annat genom ändrat språkbruk i Dagens Nyheter. Det betraktades som en reform i demokratisk riktning. Tidigare ansågs det oartigt att tilltala en överordnad, speciellt någon som man inte kände, med annat än titel. En underordnad tilltalades med ni eller han/hon alternativt personens namn. Du användes bland nära vänner, inom familjen samt till barn. Det bör dock betonas att bruket av du respektive ni eller titel varierat mellan landsdelar och sociala sammanhang såväl före som efter reformen. Ett annat vanligt sätt att visa artighet eller visa på avstånd i relationen var att böja verbet i passivum ("Ska det provas skor?"), särskilt när titeln hos den tilltalade för talaren var okänd.

I samband med du-reformen minskade också användandet av titlar. I många andra länder används en persons yrkestitel som ett alternativ till personens för- eller efternamn för att påkalla någons uppmärksamhet.

Dagens situation[redigera | redigera wikitext]

Du används fortfarande inte i alla situationer. Ett exempel är kungafamiljen, som åtminstone i massmedier brukar tilltalas med sina respektive titlar (ers majestät eller ers kungliga höghet, respektive kungen/drottningen eller kronprinsessan/prinsessan/prinsen). Särskilt på senare år[när?] har det också blivit vanligt att butiks- och restaurangpersonal använder ni när de tilltalar sina kunder, detta trots att ni alltså inte ansågs hövligt i tidigare rikssvenskt språkbruk.[2] I Sveriges riksdag, där debatten förs via talmannen, används ofta titlar (som "Herr" eller "Fru talman").

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Rundquist, Angela, Blått blod och liljevita händer: en etnologisk studie av aristokratiska kvinnor 1850-1900, Carlsson, Diss. Stockholm : Univ. ,Stockholm, 1989
  2. ^ ”Ni-tilltal”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/ni-tilltal.