Eldticka

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Eldticka
Phellinus igniarius Oak 2009 G1.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Svampar
Fungi
Stam Basidiesvampar
Basidiomycota
Klass Agaricomycetes
Ordning Hymenochaetales
Familj Hymenochaetaceae
Släkte Eldtickesläktet
Phellinus
Art Eldticka
P. igniarius
Vetenskapligt namn
§ Phellinus igniarius
Auktor Linné, Quélet, 1886
Synonymer
Boletus igniarius L. (1753)

Eldticka (Phellinus igniarius)[1] är en svamp i den polyfyletiska gruppen tickor, i eldtickesläktet i familjen Hymenochaetaceae. Arten parasiterar på sälg och björk.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Eldtickan förekommer i alla världsdelar utom Antarktis.[2]

Fnöske[redigera | redigera wikitext]

Eldtickan har använts vid framställning av fnöske, även om fnösktickan är den art som förknippas med fnösktillverkning.[3] Fnöske är ett läderaktigt, lättantändligt material som framför allt framställts från olika tickor, men även annat liknande material.[4] Fnösket har huvudsakligen haft tre användningsområden: eldslagning, sjukvård[5] och kläder,[6][4] men har främst förknippats med eldmakande.[7][8]

Växtfärgning[redigera | redigera wikitext]

Eldtickan färgar garn i färger från citrongult till ljusorange beroende på betningmedel.[9]

Namnet[redigera | redigera wikitext]

Eldtickan har fått sitt namn av att den förr i tiden också användes för att hålla elden vid liv över natten genom att låta en ticka ligga och glöda. Den brinner mycket långsamt. När elden nästan brunnit ut på kvällen lades en eldticka på härden och fick ligga och glöda under natten. Nästa morgon behövde man bara lägga på nytt bränsle och blåsa på eldtickan för att väcka elden till liv.

Eldtickan är en av tre svenska arter som haft denna funktion. De andra arterna, som också tillhör eldtickesläktet, är björkeldticka (Phellinus lundellii) och svart eldticka (Phellinus nigricans).[9]

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Phellinus igniarius (L.) Quél. – eldticka”. SKUD. Sveriges LantbruksUniversitet. http://skud.slu.se/Skud/ReportPlant?skudNumber=96295. Läst 21 juni 2015. 
  2. ^ ”Phellinus igniarius”. Plantwise. http://www.plantwise.org/KnowledgeBank/PWMap.aspx?speciesID=17786&dsID=24305&loc=global. Läst 21 december 2014. 
  3. ^ Klas Jaederfeldt. ”Hur man framställer fnöske ur fnösktickan”. nrm.se. Naturhistoriska riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/vaxter/kryptogamer/manadenskryptogam/svampar/fnosktickan/fnoske.1097.html. Läst 19 december 2014. 
  4. ^ [a b] ”Fnöske”. SAOB. Svenska Akademin. http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml?filenr=1/72/76.html. Läst 19 december 2014. 
  5. ^ H. P. Molitoris. ”Mushrooms in medicine” (på engelska). Folia Microbiologica "39" (2): sid. 91-98. http://link.springer.com/article/10.1007/BF02906801. Läst 20 december 2014. 
  6. ^ Klas Jaederfeldt (1998). ”Fnösktickan, Fomes fomentarius, och dess användningsområden – Månadens kryptogam april 1998”. nrm.se. Naturhistoriska riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/vaxter/kryptogamer/manadenskryptogam/svampar/fnosktickan.1893.html. Läst 19 december 2014. 
  7. ^ ”Göra eld med fnöske”. nrm.se. Nationellt resurscentrum för biologi och bioteknik. http://www.bioresurs.uu.se/bilagan/pdf/xBilagan_2008_eld_fnoske.pdf. Läst 19 december 2014. 
  8. ^ Nationalencyklopedin 1991, s. 450
  9. ^ [a b] Björk 2013, s. 280

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Fnöske. Bokförlaget Bra Böcker AB, Höganäs. 1991. ISBN 91-7024-619-X 
  • Marit Stigsdotter, Bertil Hertzberg (2013). Björk – Trädet, människan och naturen. Balkong Förlag. ISBN 978-91-85581-68-9