Elfriede Brüning

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Elfriede Brüning (2003)

Elfriede Brüning, även känd under pseudonymen Elke Klent, född 8 november 1910 i Berlin, död 5 augusti 2014 i Berlin[1], var en tysk författare och journalist. Hon är framförallt känd som författare av romaner om kvinnoöden och motståndsrörelser under Nazityskland, och var verksam författare från början av 1930-talet till 2000-talet.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Elfriede Brüning var dotter till en möbelsnickare och en sömmerska. Hon lämnade läroverket efter sitt tionde skolår och arbetade därefter på kontor, från 1929 som sekreterare på ett filmbolag i Berlin. Samtidigt var hon verksam som journalist och skrev artiklar för bland annat Berliner Tageblatt, Berliner Börsen-Courier och Vossische Zeitung. Efter att ha studerat på den Marxistiska arbetarskolan blev Brüning i likhet med sina föräldrar aktiv i arbetarrörelsen. Hon gick med i kommunistpartiet KPD och skrev för den kommunistiska pressen under Weimarrepubliken. Från 1932 tillhörde hon Bund proletarisch-revolutionärer Schriftsteller (BPRS). Det nazistiska maktövertagandet 1933 stoppade utgivningen av hennes första samhällskritiska roman, Handwerk hat goldenen Boden. Boken gavs senare ut först 1970, då under titeln Kleine Leute. Brüning valde istället att skriva underhållningslitteratur och publicerade 1934 genombrottsromanen Und außerdem ist Sommer.

Brüning blev vittne till bokbålet på Opernplatz 11 maj 1933. Hennes yngre bror Wolfgang arbetade under Nazityskland som assistent till regissören Leni Riefenstahl. [2]

I mitten av 1930-talet arbetade Brüning inom den kommunistiska motståndsrörelsen och skrev bidrag till tidningen Neue Deutsche Blätter, en exiltidskrift som gavs ut i Prag. Hon fängslades av naziregimen och satt i kvinnofängelset på Barnimstrasse. Hon frikändes 1937 från ett åtal om landsförräderi. Under fängelsetiden 1936 fick hon tillstånd att skriva och publicera romanen Junges Herz muß wandern.

År 1937 gifte sig Brüning med författaren och förlagslektorn Joachim Barckhausen, och de fick en dotter 1942, den blivande författaren Christiane Barckhausen. Äktenskapet slutade i skilsmässa 1948.

Brüning arbetade fram till krigsutbrottet 1939 för ett filmbolag. Under denna tid skrev hon tillsammans med sin man manus till filmen Semmelweis – Retter der Mütter, som först efter kriget kom att filmas av DEFA. Hon tillbringade krigsåren på svärföräldrarnas gods utanför Magdeburg.

Efter kriget återvände Brüning till Berlin 1946 och blev åter medlem i kommunistpartiet KPD. I Östtyskland arbetade hon som journalist, roman- och manusförfattare, och blev känd som skildrare av kvinnoöden och motståndsrörelser under Nazityskland. Efter Tysklands återförening blev hon medlem i vänsterpartiet Die Linke. Hon var under slutet av sitt liv bosatt i stadsdelen Friedrichshain i Berlin, och gav fortfarande vid hög ålder intervjuer och gjorde enstaka framträdanden.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Elfriede Brüning till vänster, 1953
  • Und außerdem ist Sommer, Leipzig 1934
  • Junges Herz muß wandern, Berlin 1936
  • Auf schmalem Land, Leipzig 1938
  • … damit du weiterlebst, Berlin 1949,
  • Die Umkehr. Das ist Agnes, Leipzig 1949
  • Ein Kind für mich allein, Leipzig 1950
  • Vor uns das Leben, Berlin 1952
  • Regine Haberkorn, Berlin 1955
  • Gabriele, Berlin 1956
  • Rom hauptpostlagernd, Berlin 1958
  • Sonntag der dreizehnte, Berlin 1960
  • Wege und Schicksale, Berlin 1962
  • Das Antlitz unserer Zeit, Berlin 1965
  • Kinder ohne Eltern, Halle 1968
  • Kleine Leute, Berlin 1970,
  • Septemberreise, Halle (Saale) 1974,
  • Hochverrat, Berlin 1975
  • Jasmina und die Lotosblume, Berlin 1976
  • Zu meiner Zeit, Halle (Saale) 1977
  • Partnerinnen, Halle 1978
  • Frauenschicksale, Halle 1981
  • Wie andere Leute auch, Halle 1983
  • Altweiberspiele und andere Geschichten, Halle 1986
  • Lästige Zeugen?, Halle 1990
  • Kinder im Kreidekreis, Berlin 1992
  • Und außerdem war es mein Leben, Berlin 1994
  • Jeder lebt für sich allein, Berlin 1999
  • Spätlese, Berlin 2000
  • Ein Mädchen und zwei Romane
  • Zeit-Besichtigung, Wilhelmshorst 2003
  • Gefährtinnen, Berlin 2004
  • Gedankensplitter, Berlin 2006
  • 40 Kunstwerke aus der DDR (utgivare), Das Neue Berlin, Berlin 2009, ISBN 978-3-355-01765-7
  • Nun, ich lebe noch. Deutsche Kommunistinnen in sowjetischen Lagern. verlag am park in der edition ost, Berlin 2013, ISBN 978-3-89793-291-3
  • Gedankensplitter. Von Freunden, Zeitläuften und Zeitgenossen (nyutgåva), verlag am park in der edition ost, Berlin 2013, ISBN 978-3-89793-297-5
  • Auf schmalem Land. Roman von der Kurischen Nehrung (nyutgåva), verlag am park in der edition ost, Berlin 2013, ISBN 978-3-89793-299-9
  • Kinder ohne Eltern (nyutgåva), verlag am park in der edition ost, Berlin 2013, ISBN 978-3-89793-187-9

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Elfriede Brüning ist tot”. Neues Deutschland. 5 augusti 2014. http://www.neues-deutschland.de/artikel/941472.elfriede-bruening-ist-tot.html. Läst 6 augusti 2014. 
  2. ^ Maris Hubschmid (1 november 2013). ”Die Ruhe nach dem Sturm”. Der Tagesspiegel. http://www.tagesspiegel.de/zeitung/die-ruhe-nach-dem-sturm/9014372.html. Läst 1 november 2013. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Elfriede Brüning, 26 oktober 2013.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]