Eli Sjursdotter

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Eli Sjursdotter
GenreDrama, romantik, krig
RegissörArne Bornebusch, Leif Sinding
ProducentGustav Martinsen, Carl O. Hertzberg, Per Håkansson
ManusHenning Ohlson
SkådespelareSten Lindgren
Sonja Wigert
Henrik Schildt
OriginalmusikJolly Kramer-Johansen
ProduktionsbolagMerkur Film A/S,AB Svea Film
Premiär1938
Speltid100 minuter
LandSverige, Norge
SpråkSvenska
IMDb SFDb

Eli Sjursdotter är en norsk-svensk dramafilm från 1938 i regi av Arne Bornebusch och Leif Sinding. Filmen utspelar sig år 1719, under det stora nordiska kriget. Manuset är baserat på Johan Falkbergets roman Eli Sjursdotter som utkom 1913.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Det är vid årsskiftet 1718 och 1719. En speaker berättar om Armfeldts anfall mot Norge från Jämtland under Karl XII:s sista krig. Han berättar om de olyckliga omständigheter som kom att utveckla återtåget till en tragedi och att denna alltjämt lever kvar i minnet, att det uppstått ett talesätt i gränstrakterna om ”svenskväder” när det råder svår snöstorm. Vi får se ett långt avsnitt där armén släpar sig fram över kalfjället i ovädret. I snön ligger ihjälfrusna soldater och tappade regementsfanor. Överlevande försöker göra upp eld med sönderslagna gevärskolvar och en liten trumslagarpojke försöker hålla värmen med att fortsätta trumma. De få som lyckas klara sig stormen drabbas också av norska krypskyttar.

Det blir vår och alltjämt finns det svenska soldater kvar på den norska sidan. Vi möter en liten skara med Jussi som talar med finsk brytning, en hälsing, Hans Hansson och Per Jonsa. När de blir anfallna blir den finske karolinen hetlevrad men Per Jonsa manar till lugn och att inte besvara elden för att inte utsätta dem för onödiga risker.

På den norska sidan möter vi gamle Sjur som är hatiskt inställd till svenskarna. Han slipar sitt vargspjut och säger att detta är stål åt svenskarna. Han har en dotter, Eli, som umgås med en gammal barndomskamrat, Tor, som är betydligt mer fredligt inställd. Detta får Sjur att fråga om han egentligen är norsk eller svensk.

Svenskarna som har stark hemlängtan, vilket skildras med dubbelkopierade minnesbilder av hembygden, försöker överleva så gott det går med det som naturen kan ge. När de fångar fisk i en fjällbäck råkar de i bakhåll. Hans och Jussi blir skjutna medan den sårade Per undkommer. När han får tillfälle att i stället skjuta Tor avstår han emellertid. De två männen börjar brottas med varandra högt uppe på en klippa men striden avbryts och de konstaterar med ett försonade skratt efter det att de ramlat ned, att det är ingen mening med krig eftersom vi är av samma folk.

Tor hjälper nu Per att gömma sig på en säter. När Per kommer in i stugan finns Eli där. Per säger att hon inte skall vara rädd och hon bjuder honom på mat. När han fått i sig tillräckligt gör han min av att vilja fortsätta men hon säger åt honom att stanna. Under tiden ser vi hur Sjur gör upp om äktenskap mellan Eli och Tor men den senare älskar en annan.

Per stannar kvar på sätern. Eli badar naken vilket observeras av en förbipasserande handelsman, ”Koppar-klövjaren”. När Eli dras med av det forsande vattnet och håller på att drunkna, måste Per gripa in och rädda henne. Han kastar sig i vattnet och lyckas få fatt i henne där hon klamrat sig fast vid en klippa i forsen. Detta observeras också av ”Koppar-klövjaren” som konstaterar för sig själv att om Sjur bara visste vad att hans dotter är tillsammans med en svensk.

Uppe i stugan igen ser vi hur Eli klär av sig och när Per kommer in skyler hon sig hastigt. Han säger att det är kallt att ligga ute om nätterna men hon är avvisande och menar att vi må inte. Hon är rädd att de skall bli upptäckta. Han lockar med hur fint det är hemma i Sverige och säger att han med en gång såg att hon var hans. Hon medger det och de försäkrar varandra sin tro och lov. De går till sängs med varandra.

Nere i byn antyder ”Koppar-klövjarn” på ett tydligt sätt för Sjur vad han sett och denne förstår vad som är på gång. Sjur beger sig i väg till sätern. När Eli och Per överraskas i sin pastorala lycka ber hon honom att fly sin väg men han vägrar. Sjur slänger iväg ett skott men missar. Han springer då efter en yxa och kastar men träffar inte heller med den och sjunker ihop av ansträngningen. Eli och Per hjälps åt att bära ner honom till stugan. Sjur uppvisar total oförsonlighet men Eli vägrar att följa med honom. I stället väljer hon att följa med Per och de beger sig mot gränsen.

Det blir en långvarig flykt där de vistas flera veckor i en fjällstuga. Eli överger nu Per eftersom hon uppenbart upptäckt att hon är med barn. Hon återvänder till sätern medan den övergivne Per rids av ångest och ropar efter Eli. Den utmattade Eli tas han om sin kusin Margit, som talar om kärlekens plåga och ljuvlighet. Sjur har nu fått reda på var Per finns genom en kringvandrande handlare, som träffat Per i stugan. Sjur beslutar sig nu för att göra slut på Per en gång för alla och stöper en silverkula där han offrar sin sista silverdaler. Eli återvänder till fjällstugan och nu följer fadern henne i spåren i sällskap med Tor.

Tillbaka i stugan kan Eli meddela att kriget är slut och de beger sig mot gränsen. Vid själva gränslinjen hinns de upp av Sjur och Tor. Sjur höjer sin bössa men Eli ställer sig framför Per. Tor skriker åt honom att inte bli dottermördare och skjuter därefter Sjur. Han blir dödligt sårad men yppar inget för Eli utan säger att han nu ger henne fri medan håller för bröstet. Han säger att det ser ut som guds vilja. Eli och Per kan nu fortsätta in i Sverige och deras vandring åtföljs av ett montage av bilder av svensk natur och på ljudbandet hörs Heidenstams och Stenhammars ”Sverige”.

Om filmen[redigera | redigera wikitext]

När exteriörfilmningarna skulle påbörjas 1 april 1938 i Tydalsfjällen med 200 karolinerutklädda statister utbröt en kraftig snöstorm så fotografen Hans Scheib, chefsfotograf vid Leni Riefenstahls olympiafilm, behövde inte använda de flygplansmotorerna som medförts för att simulera snöstormen.

Efter premiären uppstod en diskussion om vem som skulle ses som den egentlige upphovsmannen. De svenska recensenterna hyllade i allmänhet Arne Bornebusch som ”regissör” medan Leif Sinding i själva verket varit huvudregissör, vilket påpekades i ett inlägg i Biografbladet (1/1939) av den norske filmmannen Bing Bull. När han sett i svensk press att filmen gått upp i Sverige som en svensk film iscensatt av Arne Bornebusch utbrast han i artikeln: "Det var pokker till skandinavisk samarbeid!". Bull framhöll att det var Sindings idé att filma romanen och stod därefter helt och hållet för regin medan han betraktade Bornebusch som bara regiassistent. Därför borde Bengt Idestam-Almquists recension där denne hyllade Bornebusch och att filmen var en vacker rehabilitering av denne ha väckt underliga känslor hos Sinding. Särskilt som Idestam-Almquist inte ens nämnde Sinding i sin recension. Enligt Bull var Bornebusch bara ansvarig för slutscenerna. Det framgår dock helt klart av de svar som artikeln fick i följande numera av Biografbladet (1939 nr 2), att Arne Bornebusch hade en viss del i slutresultatet. Bornebusch svarade där att han kontrakterats som regissör, inte regiassistent, och därmed fått befogenhet att regissera. Dit hörde bl a vinterscenerna. Han hänvisade också till att Sinding själv inte hade den bästa renommé efter fiaskot med filmen "Morderen uten ansikt". I stället var det ödesdigert att Sinding utsetts till produktionsledare vilket gått ut över sommarinspelningarna. Vidare är Bornebusch uppenbart ansvarig för slutsekvensen som endast torde ha förekommit i den svenska versionen. Sammantaget sammanfattade han att det hela resulterat i en svensk respektive norsk recension där Bornebusch hävdade att hans svenska fick mer beröm enligt en del artiklar han refererade till. Uppenbart stod ord mot ord i denna konflikt. I sitt svar menade både Bull och Sinding att Bornebusch bara redigerat en särskild svensk version av det material som Sinding stått som huvudsakligen ansvarig för.

Scenerna i forsen där Sonja Wigert visar sig helnaken på ett för tiden mycket uppseendeväckande sätt gav upphov till viss ånger från den unga aktrisens sida efter det att filmen färdigställts. Filmen som hade sin norska premiär innan den svenska angreps i vissa tidningar i Norge för omoral och Wigert begärde via sin advokat Fred. von Krogh i ett brev 1.12.1938 till chefen för Statens biografbyrå Gunnar Bjurman att den svenska censuren skulle klippa i filmen med hänvisning till några scener som enligt hennes mening framställer henne på ett sätt som inte bara skadar hennes renommé som skådespelare utan även strider mot "velanstendighet". I ett följdbrev 8.12.1938 specificerar hon detta till de scener när hon går ner i älven för att bada och när hon bärs upp ur älven. Så skedde också även om det är högst troligt att scenerna ändå skull ha fallit för saxen i enlighet med tidens censurpraxis. Sammanlagt klippte den svenska censuren ca halv minut av Elis vandring till forsen, en scen där man ser hennes nakna rygg, en del av bärandet samt den gamle mannens [dvs "Kopparklövjarens"] vällustiga stirrande. Hela brevväxlingen i Biografbyråns chefsdiarium 114/38 (Riksarkivet).

Sonja Wigert intervjuades av NRK 1969 där hon bl a tog upp scenerna i forsen. Ett avsnitt av intervjun där man kan se forsscenen finns utlagd på YouTube.

Ytterligare en notat om den historiska bakgrunden. 1678, dvs 40 år innan händelserna i romanen och filmen utspelas, brände den svenska armén ner flera gränssocknar där handlingen nu utspelas vilket väl kan förklara det svenskhat hos den norska befolkningen som skildras här .

Rollista i urval[redigera | redigera wikitext]

Musik i filmen[redigera | redigera wikitext]

  • Marcia Carolus Rex, kompositör Wilhelm Harteveld. instrumental.
  • Stycke, piano, op. 32. Frühlingsrauschen, kompositör Christian Sinding. instrumental.
  • Elis sang, kompositör Jolly Kramer-Johansen, sång Elsa Munthe-Kaas som dubbar Sonja Wigert
  • Nynnevisa, kompositör Jolly Kramer-Johansen, sång Elsa Munthe-Kaas som dubbar Sonja Wigert
  • Intermesso, kompositör Jolly Kramer-Johansen. instrumental.
  • Vinjesange. Vaaren (Vinjesånger. Våren), kompositör Edvard Grieg, text Aasmund Olafsen Vinje. instrumental.
  • Sjurs død, kompositör Jolly Kramer-Johansen. instrumental.
  • Ett folk. Nr 2, Sverige, kompositör Wilhelm Stenhammar, text Verner von Heidenstam

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]