Emiliania huxleyi

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Emiliania huxleyi
Emiliania huxleyi coccolithophore (PLoS).png
Skanningelektronmikroskopbild av en cell av Emiliania huxleyi.
Systematik
DomänEukaryota
RikeChromalveolata
StamHaptophyta
KlassPrymnesiophyceae
OrdningIsochrysidales
FamiljNoelaerhabdaceae
SläkteEmiliania
ArtE. huxleyi
Vetenskapligt namn
§ Emiliania huxleyi
Auktor(Lohm.) Hay & Mohler

Emiliania huxleyi, ofta förkortad "EHUX", är en coccolitofor med global utbredning från tropikerna till de subarktiska haven. Den är en av tusentals olika fotosyntetiserande planktonarter som driver fritt i oceanernas eufotiska zon och formar basen för i stort sett alla marina näringskedjor. Den har studerats för den omfattande algblomning den orsakar i det näringsfattiga vattnet efter återbildandet av sommartermoklinen.[1] Liksom övriga coccolitoforer är Emiliania huxley ett encelligt växtplankton som är täckt med säreget ornamenterade kalcitskivor kallade coccoliter. Individuella coccoliter är rikligt förekommande i marina sediment, men fullständiga coccosfärer är mera ovanliga. I E. huxleis fall kan inte bara skalet, utan även organismens mjukdelar återfinnas i sedimenten. De producerar en grupp kemiska föreningar som är mycket motståndskraftiga mot nedbrytning. Dessa föreningar, kallade alkenoner kan hittas i sedimenten långt efter att andra mjukdelar från organismen brutits ned. Alkenoner används ofta av geovetare för att uppskatta svunna tiders temperaturer vid havsytan.

Basfakta[redigera | redigera wikitext]

Blomning av Emiliania huxleyi söder om Cornwall fotograferad från Landsat 24 juli 1999.

Emiliania huxleyi uppkallades efter Thomas Huxley och Cesare Emiliani som var de första att undersöka havsbottensediment och upptäcka coccoliterna i det. Det är den mest talrikt förekommande och utbredda coccolitoforarten.[2] Dess coccoliter är genomskinliga och vanligen färglösa, men är gjorda av kalcit vilket bryter ljus effektivt i vattenpelaren. Detta, och de höga koncentrationerna som orsakas av deras kontinueliga ömsning av skalen gör blomningar av Emiliania enkla att observera från rymden.[2] Satellitbilder visar att blomningar kan täcka stora områden och med kompletterande mätningar från fartyg har det visats att Emiliania huxleyi är den klart dominanta arten under sådana förhållanden. Arten har varit en inspirationskälla för James Lovelocks Gaiahypotes som hävdar att levande organismer kollektivt självreglerar geokemin och klimatet.[3]

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Algblomning i Barents hav just norr om Skandinavien. Den mjölkigt blåa färgen pekar mot EHUX.

Emiliania huxleyi är den klart talrikaste coccolitoforen i jordens hav och anses förekomma överallt utom i polarområdena.[2] Under kraftiga blomningar, som kan täcka 100 000 km2, kan koncetrationerna av EHUX utgöra 80-90% av individantalet av alla plankton i området.[4] EHUX-blomningar kan regionalt utgöra en viktig källa för kalciumkarbonat och dimetylsulfid, vilket inte bara kan ha betydelse för havets ytlager, utan också för jordens klimat.[4] Blomningarna syns från rymden på grund av det ljus som sprids av deras skal och speciellt gäller detta i de fjordar där satellitbilderna visar "vitt vatten" på grund av reflektionen.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Tonje Castberg, Runar Thyrhaug, Aud Larsen, Ruth-Anne Sandaa, Mikal Heldal, 2002, Isolation and characterization of a virus that infects Emiliania huxleyi (Haptophyta), Journal of Phycology 38:4 (2002), pp. 767–774; doi 10.1046/j.1529-8817.2002.02015.x
  2. ^ [a b c] Lydie Herfort, Brenda Thake and James Roberts, 2002, Acquisition and use of bicarbonate by Emiliania huxleyi, New Phytologist Volume 156, Issue 3.
  3. ^ Oliver Morton, [The Beauty of Plankton http://moreintelligentlife.com/content/ideas/beauty-plankton] i Intelligent Life Magazine, Mars/April 2012.
  4. ^ [a b] Toby Tyrrell, Emiliania huxleyi Home Page