Emotivism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Emotivism, etisk emotivism, är en metaetisk teori som vill förklara moraliska påståenden som känslouttryck; likt "usch". Att säga att det är fel att döda skulle enligt emotivisten kunna likställas med säga "usch för att döda". Emotivister förnekar således att moraliska påståenden har sanningsvärde d.v.s att de kan vara sanna eller falska, på samma sätt som känslouttryck som "usch" inte ontologiskt kan vara sanna eller falska. Man bör skilja mellan emotivism och relativism. Emotivismen påstår i att sanningfrågan inte uppkommer kring moraliska utsagor, medan relativism säger att moraliska utsagor inte kan vara objektivt sanna. Den svenska filosofen Axel Hägerström var bland de första att analysera moraliska utsagor på detta sätt.

I modern vetenskaplig filosofi betecknas emotivismen som en typ av nonkognitivism. Se detta uppslagsord för en fördjupning om de olika riktningar som finns på området.

Värdenihilism och Uppsalaskolan[redigera | redigera wikitext]

Värdenihilism[1] kallas en teori som uppstod i Uppsalafilosofin som innebär att värdeutsagor (uttalanden om moral, juridik, estetik, smak etc) - detta är ont, detta är vackert - saknar sanning. De ser värden i stället som känslomässiga utsagor, i språkteoretiskt avseende imperativer. Att säga att en handling är ond anser alltså värdenihilisterna vara ett slags uppmaning eller indirekt påbud som är grundat på en känsla hos den som säger det.

Då värdena frånskrivs sanningshalt och objektiv relevans, följer att värden, som moral, juridik och estetik, inte är allmängiltiga eller naturliga. Förespråkare för värdenihilism var bl. a. Axel Hägerström, Adolph Phalén, Vilhelm Lundstedt, Friedrich Nietzsche och Ingemar Hedenius.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Värdering varken sann eller falsk, Folke Tersman, Unt.se, 2011-03-21, läst 2013-08-05