Uppsalafilosofin

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Uppsalafilosofin är en filosofisk riktning som grundlades av Axel Hägerström, professor vid Uppsala universitet, och som skarpt kritiserade filosofiska viljeteorier för dessas olika grad av fiktion och metafysik. De gjorde samtidigt upp med den konservativa filosofi som Christopher Jacob Boström företrätt. Företrädare för filosofin var även Adolph Phalén och Ingemar Hedenius.

Till Uppsalafilosofins särdrag hör en etisk emotivism, så kallad värdenihilism. Filosofin fick ett avgörande inflytande på rättsfilosofin med den så kallade Uppsalaskolan och Hägerströms lärjungar där, främst Vilhelm Lundstedt. Den i sin tur kom att ha avgörande betydelse för den socialdemokratiska rättsfilosofin.

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Uppsalafilosofins skarpaste kritiker i Sverige var de i Lund verksamma Hans Larsson, Gunnar Aspelin och Alf Ahlberg. 1943 publicerade Arnold Ljungdal boken "Nihilismens filosofi" som en uppgörelse mot Uppsalafilosofin.

Deras utgångspunkter var att Uppsalafilosofin bidrog till att skärpa motsättningarna mellan teori och praktik, genom att inte utgå från de förutsättningar de verkade under. En annan kritik som riktas mot Uppsalafilosofin är dess principlöshet och opportunism: Genom att alla idéer kan sägas vara lika goda/dåliga blir filosofin användbar för att kunna berättiga alla möjliga idéer.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]