Epoxi

Epoxi är en härdplast som stelnar med hjälp av en härdare och tillhör gruppen epoxiplaster. Epoxi baseras på kondensation av epiklorhydrin och bisfenol-A samt en härdare (ofta diaminer). Plasten är transparent men kan färgas. Materialet utvecklades av IG Farben i Tyskland 1939. Från början var epoxi avsett för limning av metaller och gjutning men har efterhand utvecklats till stor mångsidighet.

Epoxi är dugligast användningsbar på ytor som härdat klart och ska plastas ihop som t.ex; polyesteryta + polyesteryta, metallyta + metallyta eller metallyta + polyesteryta. Den är inte tixotrop.

Termen "epoxi" täcker numera ett stort spektrum av kemikalier — med stora skillnader i elasticitet, viskositet, hållfasthet, härdningstid, temperaturkänslighet, blandningsförhållande, hälsovådlighet och användningsområde. Generellt har epoxi mycket stor förmåga att häfta vid de flesta material (beroende dels på mycket låg ytspänning, dels på ringa krympning), och kan göras kemikaliebeständig, värmebeständig, vatten- och diffusionstät, och har mycket hög mekanisk hållfasthet jämfört med övriga härdplaster. Till epoxiplasters negativa sidor hör att de är känsliga mot alkohol och många lösningsmedel. Dessutom kan plasten enbart härda vid vissa temperaturer.

Beredning och bearbetning av epoxi medför också stora hälsorisker i form av allergi m m, varför det är mycket viktigt att så långt möjligt undvika att ämnen från processen tillförs kroppen, där de ansamlas i vävnaderna över tid. Det är mycket viktigt att använda rätt skyddsklädsel, sörja för god ventilation och tillse att arbetet utförs i lämpliga lokaler vid inomhusarbete.

Vanlig användning är tillsammans med armeringsfiber (kol-, aramid- eller glasfiber) till lätta och starka plastkompositer. Epoxi kan även elektropläteras, formpressas, gjutas, laminatpressas samt skäras.

Vanliga användningsområden

• Formgodslim
• Färger
• Gjutharts
• Isolering av elkomponenter
• Lacker
• Laminat
• Skeddrag
• Ytbeläggning
• Båtskrov
• Kretskort