Polystyren

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Polymeriseringsreaktionen av styren

Polystyren, eller styrenplast som gruppen kallas, är i sin rena form en amorf termoplast som är mycket billig och därför mycket vanlig. Dess glastemperatur är cirka 100 grader Celsius.

Upptäckt[redigera | redigera wikitext]

Styrenplasterna upptäcktes av misstag 1839 av Eduard Simon. Han destillerade en oljeaktig substans, en monomer som han namngav styrol. Flera dagar senare upptäckte Eduard Simon att styrolen hade tjocknat, antagligen på grund av oxidation, till en gelé som Simon kallade styroloxid. 1845 visade kemisterna John Blyth och August Wilhelm von Hofmann att samma reaktion händer i frånvaro av syre. De kallade sin substans för metastyrol. Analysen visade att den var kemiskt identisk med styroloxid. 1866 identifierade Marcelin Berthelot att styrol till metastyrol är en polymerisationsprocess, polystyren. Idag kallas monomeren styrol för styren.

Största fördelar[redigera | redigera wikitext]

Största nackdelar[redigera | redigera wikitext]

  • Sprickbildning
  • Mjuknar vid låg temperatur
  • Dålig UV-resistens
  • Dålig resistens mot oljor, lösningsmedel m m (krackelerar).
  • Brandfarligt. Utvecklar hög effekt och brinner snabbt.

Användningsområden[redigera | redigera wikitext]

  • Förpackningar
  • Engångsartiklar (t ex engångsplastmuggar)
  • Plastbyggsatser
  • Isoleringsmaterial
  • Frigolit (expanderad polystyren, EPS)
  • Napalm
  • Kondensatorer

Se även[redigera | redigera wikitext]