Eremitage

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
”Hermitage”, teckning av den engelske trädgårdsarkitekten Thomas Wright, 1755.
För andra betydelser se Eremitage (olika betydelser)

Eremitage (från franska ermitage, hermitage) betyder ursprungligen en eremits bostad; ett boställe som ligger långt från byar och städer, till exempel i skogen eller i öknen. Ett eremitage kan vara ett hus, en hydda eller en grotta där eremiten lever i avskildhet för att tillbringa sitt liv i bön och avhållsamhet.[1][2]

En helt annan innebörd fick ordet eremitage (eller hermitage) på 1600-talet när det började användas för de lusthus och lustslott som adel och kungligheter lät bygga på sina lantegendomar. De kunde vara små fantasihus i slottsparken eller större byggnader. Att bygga lustslott, lusthus, och till och med eremitgrottor, var mode i 1600- och 1700-talens Europa. Kända eremitage är så skilda byggnader som Eremitageslottet i Dyrehaven i Köpenhamn uppfört 1734-36, Eremitaget i St Petersburg grundat 1764 och i Sverige Hagaparkens eremitage som planerades 1781 men aldrig byggdes.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ SAOB: Ermitage
  2. ^ Eremitage i Nordisk familjebok (första upplagan, 1881)