Erkki Melartin

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Erkki Melartin
Erkki Melartin, passbild från 1920-talet.
Erkki Melartin, passbild från 1920-talet.
Tonsättare
FödelsenamnErik Gustaf Melartin
Född7 februari 1875
Finland Kexholm, Storfurstendömet Finland
Död14 februari 1937 (62 år)
Finland Bocksbacka, Helsingfors, Nyland
Epok/stilVisa, symfoni
InstrumentPiano

Erik "Erkki" Gustaf Melartin, född 7 februari 1875 i Kexholm, död 14 februari 1937 i Bocksbacka, var en finländsk tonsättare och musiker.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Melartin studerade teori och komposition vid Helsingfors musikinstitut under Martin Wegelius 1892-99 och var senare elev till Robert Fuchs i Wien. Återkommen till hemlandet verkade Melartin som lärare vid musikinstitutet och kapellmästare vid orkestern i Viborg. Från 1911 var han direktör för Helsingfors musikinstitut. Melartin var en mycket produktiv kompositör. Han har skrivit sånger och pianostycken samt flera symfoniska dikter och större orkesterverk. Han var framförallt lyriker. Han utgick i all synnerhet från den finska folkvisan, som han stundom i ursprunglig gestalt införde i sina orkesterverk. Särskilt genom sina traditionspräglade, vekt sorgbundna sånger och pianostycken har Melartin vunnit popularitet både hemma och i utlandet.

Han är begravd på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.[1]

Verk (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • 8 symfonier (nummer 1 c-moll, 1902; nummer 2 e-moll, 1905; nummer 3 f-dur, 1907; nummer 4 e-dur, 1902)
  • sonat för violin och piano
  • 4 stråkkvartetter
  • musik till skådespel, såsom "Prinsessan Törnrosa"
  • Aino (opera, 1909)

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Hietaniemen hautausmaa – merkittäviä vainajia”. Helsingin seurakuntayhtymä. https://www.helsinginseurakunnat.fi/material/attachments/hautausmaat/hietaniemi/w8GZkM0y7/Hietaniemen_merkittavia_vainajia.pdf. Läst 12 juli 2016. 
Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Erik "Erkki" Gustaf Melartin, 1904–1926.