Eskilstunakista
Eskilstunakista är en svensk benämning på ett tidigt kristet gravmonument, som skapats med inspiration från den anglosaxiska traditionen, där man lät begrava högt ärovördiga personer i en särskilt utformad stenkista. En Eskilstunakista har däremot aldrig varit avsedd för den avlidnes stoft, utan den placerades ovanpå den dödes gravplats.[1] Kistorna består av fem stycken ornerade stenhällar; två sidohällar, två gavelhällar och en lockhäll. Namnet kommer av det första exemplaret av en komplett kista som hittades i Eskilstuna, senare har även andra upphittade fragment och hällar av samma slag identifierats som Eskilstunakistor.
Eskilstunakistan är en speciellt utformad stenkista med en toppig gavelhäll i vardera änden. Gavelhällarna kan liksom lockhällarna vara dekorerade med runslingor och inskrifterna är av ungefär samma typ som på runstenar, till exempel: X lät göra detta minnesmärke över Y, sin gode släkting. Gud hjälpe hans själ. De äldre från Öster- och Västergötland är för det mesta ornerade i Ringerikestil. Under andra hälften av 1000-talet spred sig gravtypen även till Södermanland, Närke och Öland där kistorna ofta blev präglade i en senare vikingatida stil, Urnesstilen.[2]
Namnet
[redigera | redigera wikitext]Den första kistan av denna typ hittades 1912 i Eskilstuna och man trodde då att detta var något speciellt för just den orten, varmed dessa fick heta "Eskilstunakistor". Senare hittades emellertid likartade och närbesläktade kistor på många andra håll i Sverige. Särskilt rikligt förekommer de i Östergötland, vid Hovs kyrka lär det ha funnits fyrtio stycken. Ett stort antal finns också Västergötland. Eftersom de finns även på andra orter används även den generellare benämningen "tidigkristna gravmonument".[3]
Allmänt
[redigera | redigera wikitext]Tidigt kristna gravmonument uppfördes ofta vid de första kyrkorna i Sverige, särskilt i Götaland. De uppträder som en kristen gravsed under tiohundratalet och består av kalkstenshällar med ornamentik och runinskrifter vars utseende påminner om de på samtida runstenar. Hällarna indelas efter sin funktion i kistans uppbyggnad i gavelhällar, lockhällar och sidohällar. Många saknar dock sidohällar och i sådana fall har locken lagts direkt på marken.
Framför allt lock- och gavelhällarna kan vara rikt ornerade och försedda med runinskrifter. Dessa gravmonument är speciellt vanliga i Dals härad i västra Östergötland, och landets största samling av sådana fragment har hittats i Köpings kyrka, Öland, (se Ölands runinskrifter Köping).
Kistorna i sig innehåller inga skelett utan var avsedda som ett monument över den döde. Utgrävningen av två Eskilstunakistor vid Husaby i Västergötland, visade dock att man hade gravlagt på den berörda platsen vid tre olika tillfällen vardera, men att det understa lagret och möjligen även det mellersta var äldre än Eskilstunakistan.
-
Teckning av L. Qviström inför rekonstruktionen av kistan från Eskilstuna. Publicerad av S. Lindqvist 1915. -
Förslag till rekonstruktion av en snarlik kista, efter fynd av fragment i Husaby, Västergötland. (Ernst Fischer 1918)
Efterföljare
[redigera | redigera wikitext]På en del platser, som i Västergötland och på Gotland, ersattes dessa kistor i 1000-talets slut eller 1100-talets början med stavkorshällar, vilka för Gotlands del även kan förekomma vid altaret inne i kyrkorna och på ett sådant sätt att de bör tolkas som gravar. En parallell, eller föregångare, till stavkorshällen är den i Västergötland mycket vanligt förekommande liljestenen.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ Runinskrifter i Sverige, Sven B. F. Jansson, sid. 170, Almqvist & Wiksell Förlag AB, 1983, ISBN 91-20-07030-6
- ^ Tusenårsresan, Maja Hagerman & Claes Gabrielsson s. 173-78
- ^ Vad är en Eskilstunakista. Arkiverad 27 december 2013 hämtat från the Wayback Machine. Eskilstuna kommun. Läst 2013-12-25.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]Litteratur och källor
[redigera | redigera wikitext]- Ljung, Cecilia: Under runristad häll. Tidigkristna gravmonument i 1000-talets Sverige Stockholm 2016. http://libris.kb.se/bib/19431997
- Sigurd Curman & Erik Lundberg: Sveriges kyrkor, Östergötland, Band II Vreta klosters kyrka, sid. 171-178, Esselte, Stockholm 1935
- Vikingatidens ABC, red. Carin Orrling, Statens Historiska Museum, 1995, ISBN 91-7192-984-3