Eskilstunakista

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Eskilstunakista. Denna, daterad till 1000-talets andra hälft, utförd av stenhuggaren Näsbjörn och runristaren Tove, är den som gett kistorna deras namn. Kistan som påträffades 1912 i Eskilstuna finns idag på Statens historiska museum.
Rekonstruerad kista. Finns i litet museum vid Örberga kyrka.
Rekonstruerad kista. finns i Vreta kloster magasin.

Eskilstunakista är en svensk benämning på ett tidigt kristet gravmonument, som skapats med inspiration från den anglosaxiska traditionen, där man lät begrava högt ärovördiga personer i en särskilt utformad stenkista. En Eskilstunakista har däremot aldrig varit avsedd för den avlidnes stoft, utan den placerades ovanpå den dödes gravplats.[1] Kistorna består av fem stycken ornerade stenhällar; två sidohällar, två gavelhällar och en lockhäll. Namnet kommer av det första exemplaret av en komplett kista som hittades i Eskilstuna, senare har även andra upphittade fragment och hällar av samma slag identifierats som Eskilstunakistor.

Eskilstunakistan är en speciellt utformad stenkista med en toppig gavelhäll i vardera änden. Gavelhällarna kan liksom lockhällarna vara dekorerade med runslingor och inskrifterna är av ungefär samma typ som på runstenar, till exempel: X lät göra detta minnesmärke över Y, sin gode släkting. Gud hjälpe hans själ. De äldre från Öster- och Västergötland är för det mesta ornerade i Ringerikestil. Under andra hälften av 1000-talet spred sig gravtypen även till Södermanland, Närke och Öland där kistorna ofta blev präglade i en senare vikingatida stil, Urnesstilen.[2]

Namnet[redigera | redigera wikitext]

Den första kistan av denna typ hittades 1912 i Eskilstuna och man trodde då att detta var något speciellt för just den orten, varmed dessa fick heta "Eskilstunakistor". Senare hittades emellertid likartade och närbesläktade kistor på många andra håll i Sverige. Särskilt rikligt förekommer de i Östergötland, vid Hovs kyrka lär det ha funnits fyrtio stycken. Ett stort antal finns också Västergötland. Eftersom de finns även på andra orter används även den generellare benämningen "tidigkristna gravmonumnet.[3]

Allmänt[redigera | redigera wikitext]

Tidigt kristna gravmonument uppfördes ofta vid de första kyrkorna i Sverige, särskilt i Götaland. De uppträder som en kristen gravsed under tiohundratalet och består av kalkstenshällar med ornamentik och runinskrifter vars utseende påminner om de på samtida runstenar. Hällarna indelas efter sin funktion i kistans uppbyggnad i gavelhällar, lockhällar och sidohällar. Många saknar dock sidohällar och i sådana fall har locken lagts direkt på marken.

Framför allt lock- och gavelhällarna kan vara rikt ornerade och försedda med runinskrifter. Dessa gravmonument är speciellt vanliga i Dals härad i västra Östergötland, och landets största samling av sådana fragment har hittats i Köpings kyrka, Öland, (se Ölands runinskrifter Köping).

Kistorna i sig innehåller inga skelett utan var avsedda som ett monument över den döde. Utgrävningen av två Eskilstunakistor vid Husaby i Västergötland, visade dock att man hade gravlagt på den berörda platsen vid tre olika tillfällen vardera, men att det understa lagret och möjligen även det mellersta var äldre än Eskilstunakistan.

Efterföljare[redigera | redigera wikitext]

På en del platser, som i Västergötland och på Gotland, ersattes dessa kistor i 1000-talets slut eller 1100-talets början med stavkorshällar, vilka för Gotlands del även kan förekomma vid altaret inne i kyrkorna och på ett sådant sätt att de bör tolkas som gravar.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Runinskrifter i Sverige, Sven B. F. Jansson, sid. 170, Almqvist & Wiksell Förlag AB, 1983, ISBN 91-20-07030-6
  2. ^ Tusenårsresan, Maja Hagerman & Claes Gabrielsson s. 173-78
  3. ^ Vad är en Eskilstunakista. Arkiverad 27 december 2013 hämtat från the Wayback Machine. Eskilstuna kommun. Läst 2013-12-25.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Litteratur och källor[redigera | redigera wikitext]