Etatism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Etatism eller statism är inom samhällsvetenskapen en övertygelse centrerad kring staten, med ståndpunkten att det ska finnas en stat som till en viss grad ska ha inflytande över antingen ekonomisk eller social politik, eller både och.[1] De som tror på etatism betecknas etatister, och de som vill ha en minimal stat kallas för minarkister. Motsatsen till etatism är anarkism.

Idén bygger på ett motsatsförhållande mellan å ena sidan privat sektor och staten. Många gånger görs distinktionen i ekonomiska termer - att staten bör kontrollera stora delar av näringslivet genom ekonomisk planering. Å andra sidan så präglas etatismen ibland av viljan att låta alla i samhället (eller en majoritet) kontrollera regeringens politik.

Former av etatism[redigera | redigera wikitext]

Etatismen tar olika former, från minarkism till totalitärt styre. Minarkister föredrar en minimal stat, en så kallad nattväktarstat som beskyddar människor från aggression, stöld, kontraktbrott och bedrägeri med militär, polis och domstol.[2] Vissa inkluderar även brandförsvar, fängelse och andra funktioner.[2] Välfärdsstatens förespråkare anser att staten ska så göra så mycket som kan behöva göras för att upprätthålla välfärd, tillhandahålla socialförsäkring. På andra sidan finns totalitärt styre där staten har allomfattande kontroll över samhället.

Totalitär etatism[redigera | redigera wikitext]

Den jugoslaviske marxisten Svetozar Stojanovic använde begreppet etatism för att beteckna det sociala system som i stalinismen följer historiskt efter feodalism och kapitalism. I denna användning av begreppet innebär etatism ett samhälle som inte är identiskt med vares sig statskapitalism eller byråkratiserad socialism, men som kännetecknas av vissa klass- och produktionsförhållanden.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Levy, Jonah D (2006). The State After Statism: New State Activities in the Age of Liberalization. Cambridge, MA: Harvard University Press. sid. 469. ISBN 978-0-674-02276-8 Obadare, Ebenezer (2010). Statism, Youth, and Civic Imagination: A Critical Study of the National Youth Service Corps Programme in Nigeria. Dakar Senegal: Codesria. ISBN 978-2-86978-303-4  Kvistad, Gregg (1999). The Rise and Demise of German Statism: Loyalty and Political Membership. Providence [u.a.]: Berghahn Books. ISBN 978-1-57181-161-5  Bakunin, Mikhail (1990). Statism and Anarchy. Cambridge: Cambridge University Press. ISBN 978-0-521-36182-8 
  2. ^ [a b] Machan, T (2002). ”Anarchism and Minarchism: A Rapprochement”. Journal Des Economistes et Des Etudes Humaines 12: sid. 569–569–588. ISSN 1145-6396. Block, W (2007). ”Anarchism and Minarchism No Rapprochment Possible: Reply to Tibor Machan”. The Journal of Libertarian Studies 21 (1): sid. 61–61–90. ISSN 0363-2873.  Long, Roderick (2008). Anarchism Minarchism: Is a Government Part of a Free Country?. Aldershot, England: Ashgate. ISBN 978-0-7546-6066-8  Parker, Martin (2010). The Dictionary of Alternatives Utopianism and Organisation. London, England: Zed. ISBN 978-1-84972-734-1