Första kinesisk-japanska kriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Första kinesisk-japanska kriget
Sino Japanese war 1894.jpg
Japanska trupper under sino-japanska kriget.
Ägde rum 1 augusti 1894 – 17 april 1895
Plats Korea, Manchuriet, Taiwan, Gula havet
Resultat Japansk seger, en betydande prestigeförlust för Qingdynastin.
Territoriella
ändringar
Qingdynastin överlåter Taiwan, Penghu och Liaodonghalvön till Japan.
Stridande
Qingdynastin Qingimperiet  Japan
Befälhavare/ledare
Qingdynastin Li Hongzhang
Qingdynastin Ding Ruchang 
Qingdynastin Deng Shichang 
Kejsardömet Japan Hirobumi Ito
War flag of the Imperial Japanese Army.svg Yamagata Aritomo
Naval Ensign of Japan.svg Itō Sukeyuki
Styrka
630 000 man
Beiyangarmén
Beiyangflottan
240 000 man
Kejserliga japanska armén
Kejserliga japanska flottan
Förluster
35 000 döda eller skadade 1 132 döda
3 973 skadade
11 894 döda av sjukdomar

Första kinesisk-japanska kriget, även känt som första sino-japanska kriget (kinesiska: 中日甲午戰爭; pinyin: Zhōngrì Jiǎwǔzhànzhēng; japanska: 日清戦争 rōmaji: Nisshin Sensō) (1 augusti 1894 - 17 april 1895), var ett krig som utkämpades mellan Qingdynastins Kina och Japan under Meiji för kontroll över Korea. Det huvudsakliga resultatet av kriget blev en förskjutning av makten i området till Japans fördel.

På svenska benämns kriget omväxlande sino-japanska kriget och kinesisk-japanska kriget. För att skilja detta från det andra sino-japanska kriget så kallas kriget "Jiawukriget" (甲午戦争) på kinesiska, eftersom det inträffade under det kinesiska året med samma namn. Den japanska benämningen "Nisshin Sensō" betyder bokstavligt "Japan-Qing-kriget".

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Under Joseondynastin var Korea en tributpliktig stat till Qing. År 1875 tillät Qing Japan att erkänna Korea som en självständig stat. Qing fortsatte dock att försöka utöva inflytande över Korea och den allmänna opinionen i Korea splittrades. Konservativa ville behålla en nära relation till Qing, men reformister ville modernisera landet och ha närmare relationer med Japan. Mordet på en projapansk reformist 1894 utlöste en bonderevolution initierad av den koreanska religiösa rörelsen donghak. Den koreanska (Bei sku) regeringen bad Qing om hjälp med att slå ner upproret. Qing meddelade då den japanska regeringen om sin avsikt att skicka trupper till den koreanska halvön i enlighet med Tianjinfördraget från 1858. I avtalet hade fastslagits: (a) ett ömsesidigt tillbakadragande av expeditionsstyrkor från Korea, (b) att militära instruktörer inte skulle sändas för att träna den koreanska armén; och (c) att den andra sidan skulle meddelas i förväg om den ena sidan beslöt att skicka trupper till Korea. I avtalet underförstods att de trupper som skickades till Korea skulle dras tillbaka så fort som möjligt.

Tidigt under 1894 kom en större styrka kinesiska trupper under ledning av Yuan Shikai till Korea enligt ovan nämnda begäran för att slå ner upproret. Japan närmast letade efter en ursäkt att invadera. När så Yuan Shikai på koreanernas begäran stannade kvar i Korea med trupper, så skickade den japanska regeringen en expeditionsstyrka, som var tre gånger så stor som den kinesiska styrkan, till Korea. Denna styrka invaderade kungliga palatset i Seoul i juni 1894 och tog den koreanske kejsaren till fånga. För att ytterligare utöka sitt inflytande över den koreanska halvön tillsatte den japanska regeringen en marionettregering. Qing, som fortfarande betraktade Korea som ett lydrike, protesterade kraftfullt mot detta. Den nya koreanska regeringen gav då japanerna rätt att kasta ut de kinesiska trupperna.

Ett kort krig[redigera | redigera wikitext]

Det japanska krigsfartyget Matushima från 1885.

Krig mellan det japanska kejsardömet och Qing deklarerades den 1 augusti 1894, även om mindre sjöstrider redan pågått under en kortare tid. Den japanska armén besegrade den kinesiska i en serie slag kring Seoul och Pyongyang, vilket drev kineserna norrut och den 21 november samma år hade japanerna intagit Port Arthur. Den japanska flottan krossade Qings norra flotta vid inloppet till floden Yalu den 17 september 1894. Den kinesiska flottan förlorade 8 av 12 krigsfartyg och tvingades retirerade till den befästa flottbasen Weihaiwei, bara för att bli offer för ett överraskningsanfall från den japanska armén över Liaodonghalvön. Anfallet gjorde slut på flottan med hjälp av artilleribeskjutning från landsidan. Efter Weihaiweis fall, och samtidigt som vintern började bli mildare så fortsatte de japanska styrkorna in i Manchuriet. Inför de upprepade förlusterna så skrev Qing till slut under Shimonosekifördraget i april 1895. Qings nederlag mot japanerna visade hur Qing hade misslyckats med att modernisera sin armé och resulterade i ökade krav inom Kina på snabbare och bättre moderniseringar och reformer.

Anledningar till Qings nederlag[redigera | redigera wikitext]

Japan hade genomgått en omfattande omstrukturering under Meijirestaurationen, medan Qing höll fast vid den traditionella strukturen, hårt plågad av korruption. Bland annat förskingrades stora delar av flottans budget, och den kinesiska flottan kunde inte alls matcha den överlägsna, moderniserade japanska flottan.

Tortyr och avrättning av Japanska fångar i ett kinesiskt läger. Kineiskt träsnitt från tiden.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]