Finspångs bruk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bruksmuseet speglar järnbrukstiden i Finspång, som har sina rötter i 1500-talet.
Arbetare vid Finspångs bruk omkring 1906.
Finspångs bruk i Nordiska taflor rundt 1868.

Finspångs bruk var i drygt tre århundraden Sveriges största kanongjuteri, belägen i Östergötlands norra bergslag, omnämns Finspång i 1573 års bergslagsräkenskaper. Ett litet bruk var där då anlagt, som först drevs för kronans räkning, men 1587 bortarrenderades till nederländaren Wellam De Wijk, vilken tycks ha innehaft det till 1599, då det återgick till kronan.

I släkten De Geers ägo[redigera | redigera wikitext]

På uppdrag av Louis De Geer, sökte Willem de Besche att med De Geer såsom förlagsman få av svenska kronan arrendera Finspång med dess bruk och underliggande län, och affären skulle i början drivas i De Besches namn. Därpå följde ett kungligt brev daterat 16 juli 1618, vari ovannämnda gods överläts till De Besche såsom pant för en De Geers fordran hos kronan. Sedan De Geer blivit svensk medborgare och adelsman, köpte han 1641 hela Finspångs gods, som då bestod av 79 1/2 hemman, jämte 5 1/2 hemman i Dannemora bergslag. De Geer gjorde Finspång till centrum för den svenska vapenindustrin. Det innehades av hans ättlingar De Geer af Finspång fram till 1856, då godset såldes till dess förvaltare, Carl Ekman, sedermera brukspatron nästan ända fram till sin död 1903.

Ekman utvidgade bruksrörelsen[redigera | redigera wikitext]

Bruksmiljön i Finspång.

Ekman förvärvade 1857 även Stens bruk och anlade under det 1860 en masugn vid Graversfors, då Finspångsbrukets masugnar inte räckte till för kanontillverkningen, men på 1870-talet fick Finspång en konkurrent i Bofors bruk, som 1873 inledde sin kanontillverkning och det närmaste fyra decennierna kämpade de båda bruken och deras företagsombildningar om att få vapenbeställningarna, till svenska försvaret, men även till utlandet. Exempelvis 1874 tillverkade Finspångs bruk kanoner för de svenska, danska, ryska, holländska och egyptiska regeringarnas räkning. Övergången från tackjärnskanoner till stålkanoner under andra hälften av 1800-talet gjorde att nyinvesteringar behövdes göras.

Aktiebolaget Finspångs styckebruk[redigera | redigera wikitext]

24 cm kanon M/70, tillverkad vid Finspongs styckebruk.

År 1885 bildade Ekman Aktiebolaget Finspångs styckebruk, till vilket samtliga egendomar och verkstäder överlämnades. Åren 1902-1903 frånsålde detta bolag sina industriella verk och anläggningar, jämte närmast bruken belägna egendomar till Stens bruks aktiebolag och Aktiebolaget Nordiska artilleriverkstäderna. Det sistnämnda aktiebolaget, kom tillsammans med en aktieombildning, att fortsätta kanontillverkningen i Finspång till årsskiftet 1910-1911, då det forna brukets nya ägare Bofors i östra Värmland valde att flytta tillverkningen dit. Finspångs era som vapensmedja var över.[1]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Torild Lindvall. Finspång, kanonbruket med sekler bakom sig. Bofors, stångjärnsbruket som med kraft arbetar för ståljärnskanonen.[död länk]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]