Flamländska

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Flamländska
'Vlaams' (västflamländska)
Talas i Belgien, Nederländerna, Frankrike, Schweiz
Antal talare 2,4 miljoner
Klassificering indoeuropeiska

 germanska
  västgermanska
   lågfrankiska

    flamländska
Officiell status
Officiellt språk i inget
Språkmyndighet ingen
Språkkoder
ISO 639-1 saknas
ISO 639-2 saknas
ISO 639-3 vls

Flamländska, även flamska, (västflamländska: Vlams) är en nederländsk dialektgrupp (ur kulturell synvinkel), eller ett närbesläktat språk (ur lingvistisk synvinkel), som talas av cirka 2,4 miljoner i västra Flandern (det vill säga i provinserna Västflandern och Östflandern) i Belgien samt i angränsande områden i Nederländerna och (av en minoritet) i Frankrike.

Flamländska gentemot belgisk nederländska[redigera | redigera wikitext]

Flamländska skall inte förväxlas med belgisk nederländska, vilket endast skiljer sig måttligt från nederländskt riksspråk genom dess brabantiska influenser i kontrast till riksspråkets holländska (dialekten i Holland) influenser, samt dess mjuka, brabantiskliknande accent. Trots det kallas belgisk nederländska ofta för flamländska i vardagligt tal, vilket bidragit till stor förvirring om vad flamländska är. Nederländska är det officiella språket i hela Flandern och används i alla officiella sammanhang samt som lingua franca och andraspråk. Flamländskan har således ingen form av officiell status trots att den i likhet med limburgiskan (lokalspråket i Limburg) har ett eget skriftspråk,[a] så talare av Flanderns lokalspråk benämns därför just nederländskspråkiga.[1]

Dialekter[redigera | redigera wikitext]

Flamländskan delas grovt in i västflamländska (West-Vlams) och östflamländska (Oast-Vloams) mål, där de västflamländska målen talas i Västflandern och angränsande områden i Frankrike, medan de östflamländska målen talas i Östflandern och angränsande områden i Nederländerna. Det flamländska skriftspråket använder sig av en semi-standardiserad form av västflamländska.

En egenhet i västflamländska är att uttalet av det "mjuka g:t" (som tyskans "ach"-ljud fast tonande) är nästan identiskt med "h"-ljudet (en tonande glottal frikativa).

Historik[redigera | redigera wikitext]

Det flamländska skriftspråket, som grundades på den levande flamländska dialekten av det nederländska språket, hade in på 1900-talet behållit den äldre nederländska rättskrivningen (med till exempel ae för långt "a", y för diftongen "ij" av ursprungligt långt i, såsom aerde, "jord", mynheer, "min herre", vilket skrivsätt, tillsammans med en del provinsialismer, var huvudskillnaden från nederländskan i Nederländerna, som då antagit ett nyare skrivsätt (med aa, ij i de nämnda fallen). Under 1900-talet har detta skriftspråk helt och hållet försvunnit, och ersatts av standardnederländskans skriftspråk.

Sedan den flamländske lingvisten, skalden och historikern Willems länge kämpade för en gemensam rättskrivning för flamländskan och nederländskan samt sökte bevisa att skillnaden mellan dialekterna endast var marginell, åstadkoms på språkkongressen i Gent 1841 en sammanslutning mellan de båda skriftspråken.

Ordböcker, som före Gent 1841 kallades flamländska, heter efter 1841 nederländska. "Dictionnaire néerlandais-français" av abbé Olinger (1874) kallades i äldre upplagor med den gamla rättskrivningen "flamand-français". Även om skriftspråket i Belgien även efter 1841 i flera punkter (till exempel ifråga om ordval, genus, syntax och fraseologi) hade avvikelser från det som användes i Nederländerna, kom skillnaden mellan flamländska och nederländskan i Nederländerna snabbt att ha tillämpning snarast på folkspråken.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Medisch personeel in Brussel is voor 7,6 % Nederlandstalig". Demorgen.be, 2011-10-07. Läst 13 juni 2013. (nederländska)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]