Focke-Wulf Fw 190

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Focke-Wulf FW-190A-8
Focke-Wulf Fw190A-8, Private JP7645827.jpg
En Fw 190A-8/N restaurerat till flygbart skick.
Beskrivning
TypJaktflygplan
Besättning1
Första flygning1939
I aktiv tjänst1941 – 1945
UrsprungNazityskland Nazityskland
TillverkareFocke-Wulf
Antal tillverkade20 000+
Data
Längd9,00 meter
Spännvidd10,51 meter
Höjd3,95 meter
Vingyta18,30 m²
Tomvikt3 200 kg
Max. startvikt4 900 kg
Motor(er)1 × BMW 801D-2
Motoreffekt1 272 kW (1 471 kW med boost)
Prestanda
Max. hastighet656 km/h (685 km/h med boost)
Räckvidd med
max. bränsle		800 km
Max. flyghöjd11 410 meter
Stigförmåga13 m/s
Dragkraft/vikt:0,29–0,33 kW/kg
Beväpning
Fast beväpning2 × 13 mm MG 131 (med 475 skott vardera)
4 × 20mm MG 151/20E med 250 skott (innerparet), 140 skott (ytterparet)
Ritning
FW190 A8 3Seiten.JPG
Focke-Wulf Fw 190 A-8

Focke-Wulf Fw 190 är ett tyskt jaktflygplan från Focke-Wulf som användes under andra världskriget. Flygplanet som konstruerades av Kurt Tank betraktas allmänt som ett av Luftwaffes främsta jaktplan, och var enligt många andra världskrigets främsta jaktplan[1]. Planet byggdes i ett flertal varianter, däribland jaktbombplans-, torped- och höghöjdsvarianter; sammanlagt tillverkades fler än 20 000 exemplar. Tidiga versioner av flygplanet drevs av en stjärnmotor, men de senare var i stället utrustade med en V-motor.

Utveckling[redigera | redigera wikitext]

Ursprunget[redigera | redigera wikitext]

Europeiska jaktplan från 1930-talets mitt hade nästan helt frångått stjärnmotorer eftersom det antogs att dessa motorers stora diameter skapade alltför stort luftmotstånd, vilket skulle sänka dess jaktplans topphastighet. De flesta europeiska jaktplan från denna tid hade därför istället radmotorer, som exempelvis Messerschmitt Bf 109, Supermarine Spitfire, Hawker Hurricane och Morane-Saulnier MS.406.

I Tyskland hölls 1934-1935 en stor uttagning för jaktplan, där Arado, Focke-Wulf, Heinkel och Messerschmitt deltog med var sitt jaktflygplan. Messerschmitt vann i slutändan kontraktet med sin Bf 109, och planet sattes i produktion som Tysklands standardjaktplan. På grund av produktions- och reservdelsfördelarna med en standardiserad konstruktion var planen initialt att Bf 109 skulle förbli det Luftwaffes enda enmotoriga jaktplan framöver, men RLM kontaktade redan 1937 Focke-Wulf med en förfrågan om ett nytt, ensitsigt och enmotorigt jaktplan. Anledningen till detta är inte helt klarlagd, men accepterade teorier innefattar bland annat att RLM var oroliga att Bf 109 inte skulle tillverkas i tillräckligt hög takt, eller att Focke-Wulf hade kapacitet för ytterligare tillverkning som inte utnyttjades[2].

Kurt Tank, som var ingenjör och designer på Focke-Wulf från 1931, trodde dock på stjärnmotorns fördelar[3]. En stjärnmotor skulle skilja sig från en radmotor inte bara på grund av sin cylinderkonfiguration, utan även eftersom stjärnmotorn skulle vara luftkyld medan radmotorn var vätskekyld. Att eliminera vätskekylningen som komponent skulle både göra motorn enklare att tillverka, men även ge den större resistens mot fiendeeld, eftersom en träff i en radmotors kylsystem innebär en läcka som, beroende på läckans omfattning, förr eller senare leder till motorhaveri. På grund av detta, samt att RLM inte behövde ytterligare ett plan med DB 601-motorn, som det redan vid denna tidpunkt var brist på, var Ernst Udet en stor förespråkare för ett nytt jaktplan med stjärnmotor[4]. Kurt Tank själv resonerade följande när det kom till det nya jaktplanets konstruktion[5]:

” När vi påbörjade arbetet med Fw 190, var Bf 109 och den brittiska Supermarine Spitfire dem snabbaste jaktplanen i världen. Båda var högprestandaplan, som kombinerade den kraftfullaste motorn med den minsta möjliga flygkroppen, där beväpning mest sekundärt influerade konstruktionen och kan jämföras med en galopphäst, som, med bra foder och en bra, slät bana, kan vara överlägsna allt motstånd. Men så fort banan blir ojämnare tenderar dem att 'snubbla'. Under första världskriget tjänstgjorde jag i kavalleriet och infanteriet och såg dem svåra förhållanden under vilka utrustning och beväpning behövde fungera effektivt. Jag blev därför övertygad om att under en framtida konflikt skulle en ny typ av jaktplan ha viktiga uppgifter att fylla. Exempelvis kunna flygas från dåligt förberedda flygfält, av piloter med låg erfarenhetsnivå och underhållas av markpersonal med kort utbildning. Med denna bakgrund konstruerades Fw 190, som inte skulle bli en galopphäst, utan en kavallerihäst. „
– Kurt Tank

Den äldsta ritningen av Fw 190 V1, den första prototypen, är daterad 18 juli 1938. Vid denna tidpunkt var den planerade beväpningen fyra kulsprutor och ritningen följdes av en fullskalig trämodell. RLM beställde efter inspektion tre prototyper från Focke-Wulf[4].

Konstruktionen[redigera | redigera wikitext]

Fw 190 var ett ensitsigt, lågvingat helmetallplan. Hela konstruktionen genomsyrades av tidigare beskrivna filosofi, där slitstyrka, tålighet och enkelhet, båda i form av underhållning och tillverkning, stod i fokus. Det infällbara landningstället var brett och mycket starkt, konstruerat för att hålla vid en landning där planet slår i marken med en nedgång på 4,5 m/s, vilket var dubbla gentemot vad som vanligen krävdes[6]. Det breda landningsstället gjorde även att planet var lättare att kontrollera på marken, speciellt på ojämnt underlag, vilket i sin tur ledde till färre olyckor.

Bränslet hölls i två självtätande tankar placerade under förarkabinen. Beväpningen bestod till en början av fyra 7,92 mm kulsprutor, två placerade i nosen ovanför motorn och två placerade i vingrötterna, alla fyra synkroniserade för att skjuta mellan propellerbladen. Från och med tredje prototypen var landningsstället, klaffarna och beväpningen (både laddningen och avfyrningen) elektriskt kontrollerade, snarare än med hydraulik som var vanligare vid denna tid, detta eftersom Kurt Tank menade att de elektriska systemen var mer slitstarka och mindre känsliga för fiendeeld än hydrauliska system[7].

Vingarna var byggda för att tåla mycket höga G-krafter samt höga hastigheter under dykningar. Hela flygplanet var mycket aerodynamiskt stabilt, och mycket få roderkorregeringar behövde göras under flygning, detta för att underlätta för piloten[5]. Precis som Bf 109 och många andra tyska jaktplan vid denna tid hade Fw 190 relativt hög vingbelastning. Detta gav planet möjlighet till mycket höga dykhastigheter och lägre luftmotstånd, därav högre topphastighet, men även sämre manöverbarhet och högre överstegringshastighet.

Stort fokus lades vid att Fw 190 skulle vara enkelt att underhålla i fält. Exempelvis fanns det separationspunkter runtom flygplanskroppen, så att exempelvis hela motorn eller stjärten kunde bytas ut under relativt kort tid[4].

Motorn[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: BMW 801

Den första motorn att användas i Fw 190 var BMW 139, en 14 cylindrig, tvåradig, luftkyld stjärnmotor. Ganska snart byttes denna ut mot BMW 801, som blev den motor som Fw 190 skulle drivas av fram till Dora-varianten av Fw 190, då planet fick en V12 radmotor (se "Fw 190 D" i denna artikel). BMW 801 hade samma konfiguration som BMW 139, och var därför även den luftkyld.

I en radmotor blir cylindertopparna varmast, och för att förse dessa med tillräcklig kylning lämnas ofta hela nosen "öppen" för att maximera flödet av luft. Detta ger dock mycket högt luftmotstånd, vilket sänker flygplanets prestanda. För att undvika detta gavs Fw 190 en avsmalnande nos med en ring runt cylindertopparna, vilket även ökade luftkylningens effektivitet eftersom denna design ökade luftens hastighet när den flödade genom ringens öppning[8].

Fw 190 A[redigera | redigera wikitext]

Fw 190 A-1[redigera | redigera wikitext]

Fw 190 A-1 började tillverkas i juni 1941 och var den första serieproducerade modellen. De första planen levererades till en Erprobungsstaffel bildat från II./JG 26, för vidare utprovning. Efter utprovningen började hela JG 26 konvertera till Fw 190.
A-1 var utrustad med en BMW 801C-1 motor som gav 1 539 hk (1 147 kW). Beväpningen bestod av två MG 17 monterade i nosen ovanpå motorn, två MG 17 monterade i vingrötterna samt två MG FF/M monterade i vingarna. Totalt tillverkades 102 stycken[9].

Fw 190 A-2[redigera | redigera wikitext]

Fw 190 A-2 började tillverkas i augusti 1941. De två MG 17 kulsprutorna monterade i vingrötterna byttes ut till två automatkanoner av typen MG 151/20 då en lämplig synkroniseringsmekanism nu fanns tillgänglig. Motorn byttes mot en BMW 801C-2 och genom att införa kylslitsar i sidan på motorkåpan så löste man problemet med överhettning av den bakre cylinderraden. Totalt byggdes 420 stycken Fw 190 A-2.[10]

Fw 190 A-3[redigera | redigera wikitext]

Fw 190 A-3 började tillverkas under våren 1942 med den kraftfullare BMW 801D-2 motorn. Den nya motorn hade en maximal effekt på 1 730 hk (1 290 kW) tack vare högre kompressionsförhållande och ökat laddtryck från kompressorn. Det ökade kompressionstrycket tvingade fram ett bränslebyte från B4 (87 oktan) till C3 (96 oktan). Flera olika Umrüst-Bausatze utvecklades speciellt för A-3, däribland:[10]

  • U3 - Jaktbombplan med ett ETC-501 bombfäste under flygkroppen som kunde bära en 500 kilos bomb eller en 300 liters fälltank, saknade MG FF automatkanonerna i vingen.
  • U4 - Spaningsversion med två RB 12.5 kameror som saknade MG FF automatkanonerna i vingarna.

Fw 190 Aa-3[redigera | redigera wikitext]

Fw 190 Aa-3 var en exportvariant av Fw 190 A-3, vilka 72 stycken leverades till Turkiet mellan oktober 1942 och mars 1943.[10]

Fw 190 A-4[redigera | redigera wikitext]

Fw 190 A-4 började tillverkas i juni 1942. Den största skillnaden var att BMW 801D-2 motorn nu kunde användas med MW-50 systemet för att temporärt öka laddtryck och därigenom effekten till 2 100 hk (1 566 kW) under tio minuter. Men på grund av förseningar i produktionen av MW-50 systemet kom inga Fw 190 A-4 att levereras med systemet, i själva verket skulle den faktiska introduktionen av systemet dröja tills Fw 190 A-8 började levereras. Radio utrustningen uppgraderades från FuG 7a till den modernare FuG 16z. Totalt byggdes fler än 900 Fw 190 A-4. Flera olika Umrüst-Bausatze utvecklades speciellt för A-4, däribland:[10]

  • U1 - Jaktbombplan med ett ETC-501 bombfäste under flygkroppen som kunde bära en 500 kilos bomb eller en 300 liters fälltank, saknade MG FF automatkanonerna i vingarna.
  • U3 - Jaktbombplan med samma beväpning som Fw 190 A-4/U1 tjänade som grund till Fw 190 F-1
  • U4 - Spaningsversion med två RB 12.5 kameror som saknade MG FF automatkanonerna i vingen.
  • U7 - Höghöjdsjaktplan med kompressor
  • U8 - Jaktbombplan med lång räckvidd, hade en 300 liters fälltank under vardera vinge och bomställ under flygkroppen. Endast de två MG 151/20 i vingroten monterades. Varianten tjänade som grund till Fw 190 G-1.
  • R1 - Jaktplan utrustad med FuG 16ZE-radion
  • R6 - Jaktplan med två WGr. 21-raketer under vingarna. Endast ett exemplar byggt.

Fw 190 A-5[redigera | redigera wikitext]

Fw 190 A-5 började tillverkas i november 1942. Motorn var framflyttad något för att balansera konstruktionen, och denna version var bättre anpassad för ett större antal Umrüst-Bausatze, däribland[9]:

  • U2 - Nattjaktplan med flamdämpare för avgasrören, saknade de två yttersta automatkanonerna
  • U3 - Jaktbombplan med ett ETC-501 bombfäste under flygkroppen som kunde bära en 500 kilos bomb eller en 300 liters fälltank, saknade helt beväpning i vingarna.
  • U4 - Spaningsversion med två RB 12.5 kameror som saknade MG FF automatkanonerna i vingarna.
  • U7 - Jaktplan med två 30 mm automatkanoner i vingarna, antingen av modell Mk 103 eller Mk 108.
  • U8 - Jaktbombplan med lång räckvidd, hade en 300 liters fälltank under vardera vinge och bombställ under flygkroppen. Endast de två MG 151/20 i vingroten monterades. Varianten tjänade som grund till Fw 190 G-2.
  • U12 - Jaktplan med vapenkapslar av modell WB 151 under vingarna. Dessa kapslar höll två 20 mm MG 151 per kapsel, planet hade alltså totalt 6 × 20 mm MG 151.

Fw 190 A-6[redigera | redigera wikitext]

Fw 190 A-6 började tillverkas i maj 1943 och hade nya vingar som både hade lägre vikt och var starkare än de tidigare. Från och med denna modell ersattes MG FF/M akan med MG 151.

Fw 190 A-7[redigera | redigera wikitext]

Fw 190 A-7 började tillverkas i november 1943. Beväpningen ändrades ytterligare - de två 7,92 mm kulsprutorna ersattes med de kraftfullare 13 mm MG 131.

Fw 190 A-8[redigera | redigera wikitext]

Fw 190 A-8 började tillverkas i februari 1944. Detta var den sista massproducerade varianten av Fw 190 A. Drevs av en BMW 801 D-2 eller BMW 801Q med MW-50 och tillverkades i 6 550 exemplar fram till maj 1945. A-8 var i stort sett en förfinad A-7, med längre räckvidd.

Fw 190 A-9[redigera | redigera wikitext]

Fw 190 A-9 började tillverkas i september 1944 och planerades som en höghöjdsvariant av A-8. 660 tillverkades.

Fw 190 A-10[redigera | redigera wikitext]

Fw 190 A-10 var en planerad variant specialiserad på bekämpning av markmål, men nådde aldrig produktion[9].

Fw 190 F[redigera | redigera wikitext]

Fw 190 F var ett jaktbombplan, tänkt att bekämpa markmål. Denna variant hade mer bepansring och var tänkt att ersätta Junkers Ju 87 Stuka från andra halvan av 1942[11]. Tidigare hade flera Umrüst-Bausatze tillverkats för att konvertera Fw 190 A till jaktbombplan, men Fw 190 F var från grunden tänkt att fylla denna roll.

Fw 190 F-1[redigera | redigera wikitext]

Fw 190 F-1 var baserad på Fw 190 A-4/U3

Fw 190 F-2[redigera | redigera wikitext]

Fw 190 F-2 var baserad på Fw 190 A-5/U3

Fw 190 F-3[redigera | redigera wikitext]

Fw 190 F-3 var baserad på Fw 190 A-5/U17

Fw 190 F-8[redigera | redigera wikitext]

Fw 190 F-8 var baserad på Fw 190 A-8. Flera olika Umrüst-Bausatze utvecklades speciellt för F-8, däribland:

  • U1 - Jaktbombplan med lång räckvidd. Försedd med fästen och rörsystem för två 300 liters fälltankar under vingen.
  • U2 - Torpedbombare, aldrig massproducerad.
  • U3 - Torpedbombare, kunde bära en betydligt tyngre torped än U2, aldrig massproducerad.
  • U4 - Nattjaktplan

Fw 190 F-9[redigera | redigera wikitext]

Fw 190 F-9 var baserad på Fw 190 A-9, och tros ha gått i någon form av serieproduktion[11].

Fw 190 G[redigera | redigera wikitext]

Fw 190 G var ett jaktbombplan med längre räckvidd än F-varianten, totalt byggdes cirka 1 300 exemplar. Varianten togs fram för att man förväntade sig att F-variantens räckvidd inte skulle räcka till på östfronten, som sträckte sig över mycket stora ytor. Den ökade räckvidden skulle uppnås genom att plocka bort de yttersta automatkanonerna samt kulsprutorna samt addera fälltankar under vingarna[12].

Fw 190 G-1[redigera | redigera wikitext]

Fw 190 G-1 var baserad på Fw 190 A-4/U8

Fw 190 G-2[redigera | redigera wikitext]

Fw 190 G-2 var baserad på Fw 190 A-5/U8

Fw 190 G-3[redigera | redigera wikitext]

Fw 190 G-3 var baserad på Fw 190 A-6

Fw 190 G-8[redigera | redigera wikitext]

Fw 190 G-8 var baserad på Fw 190 A-8

Fw 190 D[redigera | redigera wikitext]

Jaktplan med Jumo 213A motor

Focke-Wulf FW-190D-9

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”The Focke-Wulf FW-190: Best Fighter Aircraft of WWII” (på amerikansk engelska). Warfare History Network. https://warfarehistorynetwork.com/article/the-focke-wulf-fw-190-best-fighter-aircraft-of-wwii/. Läst 15 december 2022. 
  2. ^ Die großen Luftschlachten des Zweiten Weltkrieges. Aerospace Publishing Ltd. sid. Sid. 62. 
  3. ^ Green, William (1976). The Focke-Wulf Fw 190. David & Charles. ISBN 0-7153-7084-7. OCLC 3132697. https://www.worldcat.org/oclc/3132697. Läst 16 december 2022 
  4. ^ [a b c] ”Focke-Wulf Fw 190” (på tyska). Wikipedia. 2022-11-30. https://de.wikipedia.org/w/index.php?title=Focke-Wulf_Fw_190&oldid=228448685. Läst 16 december 2022. 
  5. ^ [a b] Focke Wulf Fw190 in Combat.. Gardners Books. 2009. ISBN 978-0-7524-5207-4. OCLC 320197485. https://www.worldcat.org/oclc/320197485. Läst 16 december 2022 
  6. ^ Caygill, Peter (2002). Focke-Wulf Fw 190. ISBN 1-84037-366-0. OCLC 50615446. https://www.worldcat.org/oclc/50615446. Läst 16 december 2022 
  7. ^ Spenser, Jay P. (1987). Focke-Wulf Fw 190, workhorse of the Luftwaffe. Published for the National Air and Space Museum by the Smithsonian Institution Press. ISBN 0-87474-877-1. OCLC 14068997. https://www.worldcat.org/oclc/14068997. Läst 16 december 2022 
  8. ^ ”Engineering Science and the Development of the NACA Low-Drag Engine Cowling”. web.archive.org. 31 oktober 2004. Arkiverad från originalet den 31 oktober 2004. https://web.archive.org/web/20041031054823/https://history.nasa.gov/SP-4219/Chapter1.html. Läst 16 december 2022. 
  9. ^ [a b c] ”Focke-Wulf Fw 190A”. www.historyofwar.org. http://www.historyofwar.org/articles/weapons_focke-wulf_Fw_190A.html. Läst 15 december 2022. 
  10. ^ [a b c d] ”Modeller's Guide to Focke-Wulf Fw 190 Variants - Radial Engine Versions - Part I”. www.ipmsstockholm.org. Arkiverad från originalet den 13 januari 2013. https://web.archive.org/web/20130113092404/http://www.ipmsstockholm.org/magazine/2004/11/stuff_eng_fw190_01.htm. Läst 27 juni 2021. 
  11. ^ [a b] ”Focke-Wulf Fw 190F ‘Panzer-Blitz’”. www.historyofwar.org. http://www.historyofwar.org/articles/weapons_focke-wulf_Fw_190F.html. Läst 15 december 2022. 
  12. ^ ”Focke-Wulf Fw 190G”. www.historyofwar.org. http://www.historyofwar.org/articles/weapons_focke-wulf_Fw_190G.html. Läst 15 december 2022. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Hämtad från "https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Focke-Wulf_Fw_190&oldid=51835281"