Fredrik Sparre
Fredrik Sparre | |
Greve Fredrik Sparre. Avporträtterad 1753 av Alexander Roslin. | |
Född | 2 februari 1731 Sverige |
---|---|
Död | 30 januari 1803 (71 år) |
Nationalitet | Svensk |
Yrke/uppdrag | Rikskansler |
Känd för | Greve och Ämbetsman |
Fredrik Sparre, född 2 februari 1731, död 30 januari 1803, var en svensk greve till Åkerö, serafimerriddare, rikskansler och ämbetsman.
Bakgrund
Sparre var son till Fredrik Henrik Sparre (1691–1764) och hans andra hustru Ulrika Maria Tessin (1694-1765, syster till Carl Gustaf Tessin), och var halvbror till Charlotta, Brita Christina, Carl och Gabriel Erik Sparre. Han ingick efter slutade studier och utrikes resor i kansliet, där han befordrades till kansliråd och 1773 till hovkansler. 1781 utnämndes Sparre till riksråd och samtidigt till guvernör för kronprinsen (sedermera kung Gustav IV Adolf). 1788 entledigades han på egen begäran från sistnämnda befattning, men kvarstod i rådet till dess upplösning 1789, varefter han förordnades till ledamot av Högsta domstolen.
Under den förmyndarregering som tog vid efter mordet på Gustav III ställdes Sparre med den återupplivade titeln rikskansler 1792 i spetsen för kansliet och utrikesärendena. I själva verket blev han ett tämligen viljelöst verktyg i händerna på hertig Karls allsmäktige gunstling Gustav Adolf Reuterholm. Under slutet av förmyndarregeringen synes Sparre dock ha något frigjort sig från detta beroende. Sparre fick behålla sitt ämbete, även sedan kungen blivit myndig, och upphöjdes 1797 till greve[1], men något inflytande hade han inte vidare och nedlade sin höga värdighet i december 1797.
Sparres roll under förmyndarregeringen utsatte honom för de ogynnsamma omdömen, som drabbat dess mer framträdande personer överhuvud. I själva verket var han vida bättre än hans rykte. Han var en rättrådig, plikttrogen och arbetsam man, något pedantisk och omständlig, men kunnig och erfaren. Dock saknade han nödig självständighet och skarpare omdöme. Hans olycka var, att han ställdes på högre poster, än hans förmåga berättigade till. Han hade ärvt sin morbroder Carl Gustaf Tessins litterära intressen och ägde grundlig bildning. Hans stil var dock tung och otymplig. Hans bästa eftermäle är dock hans intresse för lärdomen och vetenskapernas förkovran samt för den allmänna folkbildningens höjande. Sparre efterlämnade en vidlyftig och detaljerad dagbok, varav endast en del blivit utgiven. Den finns numera i Ericsbergs arkiv.
Han blev ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien 1779, och den 20 mars 1786 blev Sparre hedersledamot av Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.[2]
Galleri
-
Sparre iklädd riksrådsdräkt, en så kallad talar samt bärandes runt halsen Serafimerordens kedja samt Nordstjärneordens kommendörs kors.
Ordnar och utmärkelser
- Riddare av Nordstjärneorden, 1772
- Kommendör av Nordstjärneorden, 1776 med valspråket Fide Stabili
- Riddare och Kommendör av Kungl. Maj:ts Orden (Serafimerorden), 1781 med samma valspråk
- Upphöjd till Greve den 1 november 1797, introducerad på Riddarhuset 1802 med nummer 111
Se även
- Sparre, släkt
Källor
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Sparre, 34. Fredrik, 1904–1926.
Noter
- ^ Matrikel öfwer Swea rikes ridderskap och adel ..., 1807, s.39-46
- ^ Matrikel över ledamöter av Kungl. Vitterhetsakademien och Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets akademien, Bengt Hildebrand (1753-1953), Margit Engström och Åke Lilliestam (1954-1990), Stockholm 1992 ISBN 91-7402-227-X s. 19
- ^ Svenska adelns ättar-taflor, 1858 sid 55
Företrädare: Evert Taube Sveriges kanslipresident |
Sveriges rikskansler 1792–1797 |
Efterträdare: Fredrik von Ehrenheim Sveriges kanslipresident |