Göteborgskoloristerna

Från Wikipedia
Version från den 20 juni 2016 kl. 23.44 av Roufu (Diskussion | Bidrag) (Gjorde redigering 31433769 av 83.183.209.204 (diskussion) ogjord)

Göteborgskoloristerna är en beteckning på ett antal konstnärer, som hade sin hemvist i Västsverige och den svenska västkusten. De flesta av dem var elever på Valands målarskola på 1920-talet med Tor Bjurström som lärare. Under 1930-talet uppmärksammade kritiker och andra konstintresserade, en grupp målare, som hade ett färglyriskt drag som skilde dem från andra samtida färgdyrkare. Beteckningen Göteborgskoloristerna blev ett vedertaget namn på dessa sedan en bok om dem utkom 1948.

Det gemensamma för dessa konstnärer är det intensiva, sinnliga och ibland lidelsefulla färgspråket parad med en ofta summariskt återgiven form. De var sinsemellan mycket olika och framträdde aldrig i grupp.

"Ty att måla är främst att dikta och återge i färg. Spelar inte färgen första rollen kan det visserligen vara konst men inte måleri." - Ivan Ivarson

Till de mest kända göteborgskoloristerna räknas Åke Göransson, Ivan Ivarson, Nils Nilsson,Ragnar Sandberg och Inge Schiöler. Förutom dessa fem brukar även andra konstnärer räknas till göteborgskoloristerna, nämligen Folke Andreasson, Frithiof Berglund, Evald Björnberg, Ansgarius Börjesson, Inga Englund-Kihlman, Carsten Hvistendahl, Disa Jonasson, David Larsson, Kristian Lundstedt, Ragnvald Magnusson, Per-Olof Norström, Karin Parrow, Ernst Röhlander, Waldemar Sjölander och Erling Ärlingsson.

Göteborgskoloristerna är representerade på de stora konstmuseerna i Sverige och utomlands. Konstnärerna är rikt representerad på Göteborgs konstmuseum.

Tor Bjurström efterträddes 1929–1938 som lärare vid Valand av Sigfrid Ullman, som delvis hade andra stilideal, även om båda var tidigare Matisse-elever. Bland annat lade Ullman mycket större vikt på form i sin undervisning, där teckning hade en stor plats. De av Ullmans elever som främst kom att ägna sig åt måleri blir någon gång också kallade göteborgskolorister men hade en mera dämpad färgskala och en större fasthet i teckningen. Två av dessa var Alf Lindberg och Per Lindekrantz.[1]

Källor

Noter

  1. ^ Tore Ahnoff: Om stödjande benet och annat : Minnesfragment från Sigfrid Ullmans sista Valandsår. I Valand : från ritskola till konsthögskola Irja Bergström, redaktör, 1991, sida 115. Libris 7637633.

Litteratur

  • Romdahl, Axel L.: Göteborgskoloristerna. Stockholm: Rabén & Sjögren, 1948.
  • Ryndel, Nils: Ivan Ivarson, Ragnar Sandberg, Åke Göransson, Inge Schiöler: fyra färglyriker från västkusten. Lund: Signum, 1984.
  • Werner, Jeff: Nils Nilsson. Avhandling, Konstvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, 1997.

Externa referenser