Gamla Kastilien
Gamla Kastilien (spanska: Castilla la Vieja) är ett historiskt landskap i Spanien.[1]
Det gränsar i norr till Biscayabukten, Baskiska provinserna och Navarra, i öster till Aragonien, i söder till Nya Kastilien och i väster till Extremadura, León och Asturien. När Spaniens provinser inrättades 1833 definierades Gamla Kastilien som de 8 provinserna Palencia, Valladolid, Ávila, Segovia, Soria, Burgos, Santander och Logroño.[1] Vid införandet av Spaniens autonoma regioner blev de två sistnämnda provinserna separata regioner under namnen Kantabrien respektive La Rioja; resten av Gamla Kastilien slogs ihop med León till Kastilien och León.
Landet består av en torr, trädlös högslätt, den högsta bland Europas större högslätter, med en medelhöjd av 800 meter och genomskuren av berg eller höjder. De enda betydande vattendragen är Ebro och Duero, som båda har sina källor inom landskapet. Den norr om Duero liggande delen av högslätten (Tierra de Campos) är odlad.[1]
Landet söder om Duero är däremot en ödslig stäpp, som nyttjas endast till betesmark för ofantliga fårhjordar. Regionen anses ha fått sitt namn efter de många skansar (castella), som västgoterna där uppförde till skydd mot morerna.[1]
Omorganisation 1983
[redigera | redigera wikitext]
Efter Franco-regimens slut inleddes en process av territoriell omorganisation av landet, vilket kulminerade i bildandet av de autonoma regionerna. År 1983 integrerades Gamla Kastilien således till stor del i den autonoma regionen Kastilien och León, tillsammans med de provinser som utgjorde regionen León. De tidigare provinserna Santander och Logroño anslöt sig dock inte till denna autonoma region, utan bildade i stället sina egna autonoma regioner: Kantabrien och La Rioja.