Global Maritime Distress and Safety System

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Global maritime distress and safety system, GMDSS, är ett internationellt system som består av land- och rymdbaserad radioteknik samt radioutrustning på fartyg.

Det huvudsakliga syftet med systemet är att vid nöd eller behov av hjälp till sjöss, tillförsäkra en snabb, säker och automatiserad alarmering av i först hand myndigheter och organisation som ansvarar för sjöräddning, samt även andra fartyg i närheten av den nödställde.

GMDSS består en samling regler och standards som antagits av i första hand IMO och ITU. Reglerna från IMO är t.ex. genom SOLAS kapitel IV, tvingande för handelsfartyg i internationell trafik, men det finns även rekommendationer avseende GMDSS från IMO som omfattar i princip alla fartyg till sjöss. Reglerna från ITU är genom kapitel VII och IX i det internationella radioreglementet (ITU-RR) tvingande för alla som använder maritim kommunikation.

Regelerna från IMO antogs 1988 och omfattade då enbart fartyg som byggts efter den 1 februari 1992, den 1 februari 1999 blev kraven tvingande även för existerande fartyg.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Historiskt har fartyg kollektivt varit ansvariga för att hjälpa varandra vid nöd, vilket reglerats i bland annat SOLAS V reg. 33 och satt i kraft i Sverige genom sjönödskungörelse (1952:581). 1985 trädde Sjöräddningskonventionen (SAR-konventionen) i kraft, vilken reglerar staters skyldigheter beträffande sjöräddning inom sina sjöräddningsregioner. Som ett komplement till SAR konventionen arbetade bl.a. IMO och ITU parallellt med att ändra kraven på fartyg så att det skulle passa ihop med SAR-konventionen. Syftet var att komplettera kravet så att fartyg i nöd eller behov av hjälp, i första hand ska kunna larma till ansvarig myndighet eller organisation i land, och fortsatt även kollektivt hjälpa varandra till sjöss. Med ändringarna på plats ändrades befärhavarens ansvar i SOLAS V reg. 33 och sjönödskungörelsen ersattes av förordning (2007:33) om befälhavares skyldighet vid faror för sjötrafiken och sjönöd.

Sjöområden[redigera | redigera wikitext]

Haven delas upp i fyra områden, A1, A2, A3, A4, som kräver olika utrustning och kompetens.

A1[redigera | redigera wikitext]

Definition av A1-området enligt GMDSS-reglerna: Område i vilket man kan nå kustradiostation med VHF utrustad med Digital Selective Calling (DSC). Detta är upp till 40 nautiska mil (74 kilometer). Har kustradiostationen inte DSC så kan inte området räknas som A1. Föreskriven utrustning för detta område är: VHF med DSC, Navtex, EPIRB, SART och för båtar som går i passagerartrafik två bärbara VHF-telefoner där en kan sända och ta emot på frekvenserna 121,5 MHz och 123,1 MHz, vilket är det civila flygets nödfrekvenser.

A2[redigera | redigera wikitext]

Definition av A2-området: Område utanför A1 där man kan nå en kustradiostation med MF-radio utrustad med DSC. Detta sträcker sig normalt 150 nautiska mil (280 kilometer) och har samma utrustningskrav som för A1 med tillägget MF/DSC.

A3[redigera | redigera wikitext]

A3-området ligger utanför A1 och A2 och sträcker sig upp till 70 grader norr respektive 70 grader syd. Detta område kräver att man ska ha GMDSS-godkänd satellitutrustning ombord. Man ska även ha en HF-radio med DSC och givetvis allt ombord som krävs av A1 och A2.

A4[redigera | redigera wikitext]

A4-området ligger utanför A1, A2 och A3 och upptas till största delen av polarområden. (Nord om N70 och syd om S70)

Komponenter[redigera | redigera wikitext]

DSC (Digital Selective Calling)[redigera | redigera wikitext]

DSC-systemet bygger på att alla stationer (fartyg som kuststationer) har fått ett MMSI-nummer (Maritime Mobile Service Identity) som är unikt. Man kan skicka information direkt till en enda enhet, enheter inom ett geografiskt område, alla enheter eller till vissa grupper av enheter. På VHF använder man kanal 70 för att sända och ta emot den digitala informationen. MF använder 2187,5 kHz. HF-frekvenserna är: 4207,5 kHz, 6312,0 kHz, 8414,5 kHz, 125777,0 kHz, 16804,5 kHz.

För att ett fartyg ska vara godkänt enligt GMDSS måste man ha en separat antenn och mottagare för DSC-signalerna.

EPIRB (Emergency Position Indicating Radio Beacon)[redigera | redigera wikitext]

Det finns tre typer av EPIRB:er som är godkända enligt GMDSS. COSPAS/SARSAT-epirb, COSPAS/SARSAT-epirb med inbyggd GPS och VHF-epirb.

COSPAS/SARSAT (Cosmicheskaya Sistyema Poiska Avariynych Sudov/Search And Rescue Satellite Aided Tracking) systemet består av 4 polära satelliter som lyssnar på 406 MHz. Det finns även ett par geostationära satelliter som tar emot en positionssignal från EPIRB:er med inbyggd GPS. Dessa kan även ta emot signal från vanliga EPIRB:er. När en COSPAS/SARSAT-satellit tar emot ett nödmeddelande så lyssnar den på vilken frekvens den fick det på och använder dopplereffekten för att lokalisera EPIRB:en som sänder. Denna data från mätningarna skickas ner till en LUT-station som räknar fram var den nödställde är. Denna data skickas i sin tur till ett MCC och därifrån till ett MRC.

VPIRB (VHF Position Indicating Radio Beacon) sänder digital information (DSC) på VHF kanal 70, och samtidigt ett nödanrop med syntetiskt tal på VHF kanal 16. Enda produkt på maknaden (hösten 2010) är den australiska "Mobilarm V100" PLB, och används främst som personlig nödsändare till egna fartyget vid "man över bord"-situation, eller som kustnära nödsändare för fartyg i area A1.

En satellit-EPIRB ska sända på två frekvenser. 406 MHz till satelliter och den ska även sända på 121,5 MHz för att man ska kunna pejla in den från flygplan och andra fartyg. En GMDSS-godkänd EPIRB ska sitta så att den har fri sikt uppåt och inte kan fastna i någonting ovanför den. Den aktiveras när den lossnar från sin hållare när skeppet har sjunkit en meter under ytan och börjar sända ut fartygets MMSI-nummer. Detta sänder den i 0,44 sekunder på 406 MHz och så sänder den en ton på 121,5 MHz i 50 sekunder. Detta fortsätter den med i 48 timmar.

SART Search and Rescue Transponder[redigera | redigera wikitext]

SART är en radartransponder som är avsedd för personligt bruk. Den lyssnar på den frekvens som de tre-centimeters marinradar-stationerna använder. Kraven för dessa är att de på 1 meters höjd över vattenytan ska kunna "triggas" av en radar på 15 m höjd 5 nautiska mil bort. De flesta yrkesfartyg har sina antenner högre upp än 15 m. Den ska även kunna "triggas" av en luftburen radar (ungefär 1 000 m upp) på 40 nautiska mils avstånd. Batterikapaciteten ska vara 96 timmar i standbyläge och den ska kunna sända i 8 timmar. SART:en ska sitta vid dörren på kommandobryggan och man ska ta med sig den i livbåten när man går i. Vem som är ansvarig för detta är olika från fartyg till fartyg men det är ofta ett av befälen som har ansvaret.

NAVTEX[redigera | redigera wikitext]

En apparat för textmeddelande med väderprognoser och navigationsvarningar.

Maritima mobila tjänsten[redigera | redigera wikitext]

Marin VHF, HF- och MF-radio för samtal mellan fartyg och land, också bärbara radiosystem för lokal kommunikation (VHF).

Inmarsat[redigera | redigera wikitext]

Satellitkommunikation för sjöfarten.