Grålira

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Grålira
Status i världen: Nära hotad[1]
Puffinus griseus in flight - SE Tasmania.jpg
Grålira
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Stormfåglar
Procellariiformes
Familj Liror
Procellariidae
Släkte Ardennase text
Art Grålira
A. grisea
Vetenskapligt namn
§ Ardenna grisea
Auktor Gmelin, 1789
Utbredning
Grålirans världsutbredning.Gult = häckningsområde  Blått = övervintringsområde
Grålirans världsutbredning.
Gult = häckningsområde
Blått = övervintringsområde
Synonymer
Puffinus griseus
Hitta fler artiklar om fåglar med

Grålira (Ardenna grisea) är en fågel som tillhör familjen liror inom ordningen stormfåglar.[2]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Grålira vintertid med sliten fjäderdräkt. Notera den ljusa randen på vingens undersida.

Gråliran är 40-50 centimeter lång och har ett vingspann på 95-110 centimeter. Den har mörk fjäderdräkt. Vid dålig sikt ser den helt svart ut, men vid bättre ljus ser den mörkgrå eller mörkbrun ut med en silverfärgad rand längs mitten av vingundersidan.

När det blåser utnyttjar den sig i flykten bland annat av dynamisk glidflykt, liksom andra liror, då den tippar från sida till sida på stela vingar i djupa bågar. Under dynamisk glidflykt slår den sällan med vingarna och denna glidflygningsteknik kallas ibland för "lirflykt". I aktiv flykt flyger den kraftfullt och rakt och ger ett intryck av en liten albatross.

Utbredning och flyttning[redigera | redigera wikitext]

Gråliran häckar på små öar i södra Stilla havet och södra Atlanten, särskilt runt Nya Zeeland, Falklandsöarna och Eldslandet. Populationen uppskattas till 20.000.000 individer men antalet är tydligt sjunkande.

Den är en långflyttare som följer en cirkulär rutt. Den flyger norrut över västra delen av Stilla havet och Atlanten när häckningssäsongen avslutas i mars-maj, och når subarktiska vatten i juni-juli, då den korsar havet från väster till öster och sedan återvänder över den östra sidan i september-oktober och återkommer till häckningsplatserna i november.

Över Atlanten flyger den över 14000 kilometer från häckningskolonin på Falklandsöarna till Nordatlanten utanför norra Norge. Den uppträder regelbundet vid Sveriges västkust under flyttningen. Några gånger har den också observerats i Östersjön.

Grålirorna i Stilla havet flyttar liknande distanser, men häckningskolonierna där ligger lite längre norrut, utanför Nya Zeeland, varifrån fåglarna flyger till Aleuterna för att övervintra.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Trots sitt stora utbredningsområde delas inte arten upp i några underarter. Tidigare fördes arten till släktet Puffinus, men DNA-studier visar att detta är parafyletiskt, där de mindre arterna står närmare Calonectris.[3] Sveriges ornitologiska förening behåller dock fortfarande gråliran med släktingar i Puffinus.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Gråliran livnär sig av fisk och bläckfisk och kan dyka ner till 60 meters djup, men tar oftast föda vid havsytan. De kan då följa efter valar och fånga fisk som rörs upp av dem. De kan också följa efter fiskebåtar och ta fiskrester som kastats överbord. Gråliran häckar i stora kolonier och har sitt bo i en jordhåla som den bara besöker nattetid.

Grålira och människan[redigera | redigera wikitext]

Nya Zeeland fångas och äts gråliror traditionellt bland maorier. Ungfåglar tas från bon innan de börjat flyga. Ofta bevaras köttet genom insaltning.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Ardenna grisea Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2016.
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  3. ^ Penhallurick & Wink (2004) Analysis of the taxonomy and nomenclature of the Procellariiformes based on complete nucleotide sequences of the mitochondrial cytuchrome b gene, Emu, vol.104, sid:125-147

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. ISBN 91-1-913142-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]