Gråsiding

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gråsiding
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Myodes rufocanus.jpeg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Gnagare
Rodentia
Familj Hamsterartade gnagare
Cricetidae
Släkte Skogssorkar
Clethrionomys
Art Gråsiding
C. rufocanus
Vetenskapligt namn
§ Clethrionomys rufocanus
Auktor Sundevall, 1846
Utbredning
Utbredningsområde enligt IUCN
Utbredningsområde enligt IUCN
Hitta fler artiklar om djur med

Gråsiding (Clethrionomys rufocanus) är en art i underfamiljen sorkar och släktet skogssorkar. Inga underarter finns listade.[2]

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Gråsidingen är karakteristiskt tecknad med rödbrun rygg, blågrå sidor och kinder och ljusgrå buk. Den är en av våra största skogssorkar: Kroppslängden ligger mellan 90 och 135 millimeter, den mellan 25 till 40 millimeter långa svansen oräknad. Vikten är mellan 20 och 50 gram. Svansen är kort, upptar omkring 25% av kroppslängden.[3] Arten väger mellan 20 och 55 g.[4]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Gråsidingen är en nordlig art och förekommer i Skandinavien från Rogeland i Norge, sydligaste Norrland i Sverige samt i Finland från 65 grader N.[3] Vidare finns den österut via norra Ryssland och Sibirien till Mongoliet, nordöstra Kina, Nordkorea och norra Japan (Hokkaido)[1].

Även om den fortfarande är klassificerad som livskraftig ("LC") i Sverige av Sveriges Lantbruksuniversitet[5] har den minskat mycket påtaglgt i norra Skandinaviens och Rysslands skogslandskap sedan 1980-talet[1], något som anses bero på en kombination av ett mildare klimat som leder till isbarksbildning i stället för snö på marken, och en ökad skogsavverkning med skapande av kalhyggen som leder till habitatförlust för arten.[6][7] Minskningen förväntas fortsätta[8]. I Finland är gråsidingen redan fridlyst.[9]

I övriga delar av utbredningsområdet har inte rapporterats några hot, men IUCN rekommenderar att delpopulationen i den nordvästra delen av utbredningsområdet övervakas.[1]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Gråsidingen lever i höglänt barr- och björkskog, gärna nära floddalar i klippig terräng. Den har också påträffats på torra torvmossar och fjällängar[1] samt tundra med buskvegetation. Arten kan undantagsvis tränga in i byggnader.[4] I Fennoskandia kan den gå upp till 1 170 m, i Nordasien till 2 700 m.[1] Den gräver inte gångar i marken, men kan gräva långa gångsystem i snön, ovan markytan.[3]

Det klotformiga boet konstrueras av gräs, kvistar, barkstrimlor och mossa[3]. Det placeras på markytan under rötter och stenar, ibland uppe i träd.[4] Gråsidingen lever i höglänt, bergig terräng men kan, speciellt i norr, även finnas i lägre, kustnära områden.[3]

Den är främst aktiv under skymningen, men kan under sommaren även vara i rörelse på dagen.[3]

Gråsidingen äter framför allt blad och örter.[3] Även olika bär och kottar förtärs.[4]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Fortplantningstiden sträcker sig från tidig sommar till augusti/september.[3] Hanens revir omfattar flera honrevir. Honorna samsas inbördes, medan hanarna är aggressiva gentemot varandra.[4] Honan föder 2-10 (vanligtvis 5-6) ungar per kull. 3 till 4 kullar kan produceras per år, unga honor dock högst 2.[3]

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Namnet Myodes har föreslagits för släktet.[1] Se Skogssorkar.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g] Myodes rufocanus IUCN (2008). Auktorer: Sheftel, B. & Henttonen, H. Mall:Engelska Läst 7 juni 2014
  2. ^ Roskov Y., Kunze T., Orrell T., Abucay L., Paglinawan L., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., Baillargeon G., Decock W., De Wever A. & Didžiulis V. (red.) (2014). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2014 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2014/search/all/key/clethrionomys+rufocanus/match/1. Läst 7 juni 2014. 
  3. ^ [a b c d e f g h i] Jensen, Birger (1993). Nordens däggdjur. Stockholm: Norstedts. Sid. 152-155. ISBN 91-1-933262-9 
  4. ^ [a b c d e] S. Aulangnier, P. Haffner, A.J. Mitchell-Jones, F. Moutou & J. Zima (2008). Mammals of Europe, North Africa and the Middle East. London: A&C Black Publishers. Sid. 194–195. ISBN 978-1-4081-1399-8 
  5. ^ Oskar Kindvall (17 mars 2004). Clethrionomys rufocanus – gråsiding”. Dyntaxa. Artdatabanken. https://www.dyntaxa.se/Taxon/Info/206019?changeRoot=True. Läst 7 juni 2014. 
  6. ^ ”Skogsaverkning kan hota sorkarten gråsiding”. Pressmeddelande från Umeå universitet. forskning.se. 16 oktober 2006. http://www.forskning.se/nyheterfakta/nyheter/pmimportocharkiv/pressmeddelandenarkiv2006/skogsaverkningkanhotasorkartengrasiding.5.228598451158a6a024080001419.html. Läst 26 maj 2014. 
  7. ^ Birger Hörnfeldt (2014-04-14). ”Resultat från smågnagarövervakningen 2013” (PDF, 154 kB). Sveriges Lantbruksuniversitet. http://www.slu.se/Documents/externwebben/overgripande-slu-dokument/miljoanalys-dok/rapporter/2014/Sm%C3%A5gnagarrapport2013_SLUx.pdf. Läst 7 juni 2014. 
  8. ^ Åsa Gustafsson (2006). ”Klimathotet och skogens biologiska mångfald” (PDF, 1,07 MB). Skogsstyrelsen. http://shop.skogsstyrelsen.se/shop/9098/art11/4646111-bad034-1756.pdf. Läst 7 juni 2014. 
  9. ^ ”Riktgivande värden på fridlysta djur och växter”. Miljöministeriet, Finland. 3 januari 2002. http://www.ymparisto.fi/download/noname/%7BFD360219-DFBC-4FE7-AA21-9E8A6C061F0A%7D/78224. Läst 26 maj 2014.