Guldtuppen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Nikolaj Rimskij-Korsakov

Guldtuppen (ryska: Золотой петушок, Zolotoj petusjok) är en opera i tre akter med musik av Nikolaj Rimskij-Korsakov och libretto av Vladimir Belskij, baserat på Aleksandr Pusjkins dikt Sagan om den gyllene tuppen, som i sin tur bygger på två kapitel i Tales of the Alhambra av Washington Irving.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Rimskij-Korsakov hade inte tänkt komponera fler operor, men den politiska situationen i Ryssland inspirerade honom att komponera en "rakbladsvass satir över enväldet, den ryska imperialismen och det rysk-japanska kriget".[1] Kompositörens avsikt var att avslöja missförhållandena under tsarregimen. Operan blev också omedelbart förbjuden, då likheten mellan tsaren och den dumme kung Dodon var allt för uppenbar. Den var färdigställd 1907, men hade urpremiär först efter kompositörens död, den 7 oktober 1909 på Solodovnikovteatern i Moskva. En månad senare sattes operan även upp på Bolsjojteatern. 1914 hade operan premiär i både London och Paris.

En ovanlig premiär i New York[redigera | redigera wikitext]

6 mars 1918 sattes den upp på Metropolitan Opera i New York under musikalisk ledning av Pierre Monteux. Då de båda huvudrollerna fordrar sångartister som både kan agera och dansa på scen löstes detta genom att man lät sångartisterna och dansarna dela bördan av den sceniska arbetet. På trappformade läktare på båda sidor inne på scen placerades solister och kör, och därifrån sjöng de föreställningen utan att röra sig. Själva skådespelet framfördes på scenen av baletten, som hade den fördelen att de efter sina våldsamma dansnummer slapp hämta andan för att sjunga. Idén till detta kom från koreografen Michel Fokine. Trots protester från tonsättarens familj gavs verket i denna form i både Paris, London och New York. Först 4 februari 1957 fick publiken i New York se operan som tonsättaren hade tänkt sig. Rollerna sjöngs då av Ezio Pinza och Lily Pons.

Litteraturbakgrund[redigera | redigera wikitext]

De sovjetryska litteratur- och musikforskarna framhävde främst det folkliga utsprunget till Pusjkins dikt. Men berättelsen har inte mycket att göra med den nationella folkdiktningen, utan det rör sig mer om en speciell adaption: Som omedelbar källa tjänade den exotiska berättelsen The Legend of the Arabian Astrologer ut samlingen Tales of the Alhambra (1832) av den amerikanske författaren Washington Irving (1783-1859). Sambandet mellan Irvings verk och Pusjkin upptäcktes ett sekel senare (1933) av Anna Achmatova, när hon bland Pusjkins efterlämnade ägodelar fann den franska utgåvan av The Tales of Alhambra. Rimskij-Korsakov och Belskij var förmodligen omedvetna om detta, eftersom de av allt att döma inte kände till Irvings berättelse. Trots detta kvarstår ett samband mellan den amerikanske författarens verk och den ryske tonsättarens. Det orientaliska elementet, som är en organisk del i Irvings arabiska berättelse, förekommer inte hos Pusjkin till skillnad från operan. I musiken till de fantastiska figurerna, till astrologen och framförallt till drottningen av Sjemacha, finns den orientaliska kolorit som ändad sedan Glinka har varit en beståndsdel i den ryska musiken. Genom den här musiken anknyter Guldtuppen till 1900-talets mode och konst, till jugendstilen.

Om operan och dess personer[redigera | redigera wikitext]

Tsar Dodon[redigera | redigera wikitext]

Rimskij-Korsakov och hans librettist Belskij följde i sin satiriska framställning av tsar Dodon Pusjkins litterära förlaga. Rimskij-Korsakov tilldelade tsaren (operans främsta basparti) musik som var medvetet förenklad, dum och enfaldig. Det grälla bleckblåset i marschtemat, som symboliserar Dodons makt, är menat som en karikatyr av de militärparader som i alla tider har varit typiska för diktaturer över hela världen. Dodons undersåtar är en feg, demoraliserad ansiktslös folkmassa. Kören har därför nästan alltid en komisk och burlesk karaktär. Ett häpnadsväckande undantag utgör dock den sista kören, där den bestörta folkmassan står inför Dodons lik. Texten är djupt ironisk: "Hur skall vi klara oss utan tsar?" Men den får en kontrapunkt i den medlidsamma musiken, ett uttryck för tonsättarens medkänsla med det omyndiga folket.

Kung Dadon träffar drottningen av Sjematja. Målning av Ivan Bilibin.

Drottningen av Sjematja[redigera | redigera wikitext]

Drottningen framställs som en speciell sorts rysk femme fatale, vars lockmedel är den sinnliga frestelsen. I hennes spår följer döden, men själv finner hon dock döden och synden skrattretande. Ändå är drottningen operans mest fängslande och gåtfulla gestalt. Hon är ett naturbarn och en kärleksgudinna, en rättvisans hämnande ängel. Belskij själv beskriver henne som den "sinnliga skönhetens djävulska frestelse". Drottningens röstfack är samtidigt dramatiskt, lyriskt och koloratursopran. Hennes text präglas av poetisk skönhet och är fylld av mystiska, exotiska och erotiska ögonblick. Musiken är särskilt färgstark och i hennes parti blandas orientaliska och ryska element, men framförallt finner man här den ryska musikens folksjäl. Drottningens berömda hymn till solen (akt II) är ett slagnummer för en duktig koloratursopran.

Astrologen[redigera | redigera wikitext]

I jämförelse med drottningens parti är astrologens parti litet, men är i gengäld mycket karakteristiskt. Pusjkin beskrev den hemlighetsfulle orientaliske vise mannen som en eunuck, och Rimskij-Korsakov komponerade faktiskt partiet för ett slags kastratröst, det ovanliga röstfacket tenor altino, en tenorröst med falsettomfång. Temat ur astrologens första aria är hämtat från drottningens kromatiska melodi; båda gestalterna är lierade med Dodons undergång.

Guldtuppen[redigera | redigera wikitext]

Medan den mjuka låga stråk- och träblåsklangen dominerar i drottningens ständigt återkommande kromatiska melodi, karakteriseras astrologen i sitt orkestertema av celestan med dess exotiska klang, medan guldtuppen förknippas med det grälla bleckblåser, framförallt trumpeten. Tuppens lilla parti skall enligt Rimskij-Korsakovs sjungas av sopranröst med metallisk glands. Tuppens gälla tema skall genljuda i hela Dodons rike.

Roller[redigera | redigera wikitext]

  • Tsar Dodon (bas)
  • Drottningen av Sjematja (sopran)
  • Gujdon, son till tsaren (tenor)
  • Afron, son till tsaren (bas)
  • Astrologen (tenor)
  • Amelfa, Dodons hushållerska (alt)
  • Polkan, Dodons general (bas)
  • Guldtuppens stämma (sopran)
  • Hovfolk, rådsherrar, soldater och bojarer (kör)

Handling[redigera | redigera wikitext]

Sagans tid och plats.

Prolog

En astrolog presenterar sig som föreställningens regissör och aktör. Han uppmanar publiken till att lösa gåtan med den följande berättelsen.

Akt I

Tsarpalatset. Tsar Dodon var en gång en kämpe. Nu är han gammal och vill ha lugn och ro. Varken duman eller hans båda söner vet hur de skall kunna skydda landet mot fienden. Astrologen hjälper till. Han skänker tsaren en gyllene tupp, som skall bevaka riket och gala när fienden hotar. Tsaren går till sängs, tills tuppen gal. De första två gångerna skickar Dodon sina söner mot fienden, när tuppen gal en tredje gång tvingas han själv dra ut i fält.

Akt II

Ivan Bilibins dekor till akt II vid uruppförandet.

Slagfältet. Dodon finner sin här slagen och de båda sönerna har dödat varandra. Någon fiende syns dock inte till. Dodons general får syn på ett tält och skall just skjuta när den vackra österländska drottningen av Sjematja, dottern till luftens konung, kommer ut. Hon erkänner att hon orsakat prinsarnas död. Dodon blir så förälskad i henne att han tar henne med hem och gör henne till sin drottning. De håller ett groteskt intåg i staden.

Akt III

En gata i huvudstaden. Dodon återvänder med sin brud. Han märker inte att hans passion gör honom till en löjlig figur. Astrologen kräver nu av tsaren att som lön för tuppen få drottningen. Tsaren vägrar och slår ihjäl astrologen. Tuppen angriper tsaren och hackar ihjäl honom. Sedan försvinner den tillsammans med den hånskrattande drottningen. Folket ryggar rådlöst och bestört tillbaka. Hur skall man kunna leva utan tsar?

Epilog

Astrologen framträder på nytt som spelledare framför ridån och förklarar att endast han själv och Sjematja är levande personer i denna berättelse, alla de övriga bannlyser han till skuggornas rike.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Maes, Francis (1996). A History of Russian Music: From Kamarinskaya to Babi Yar. Berkeley and Los Angeles: University of California Press. sid. 178. ISBN 0-520-21815-9 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Sandberg, Ingrid (1943). Våra populäraste operor och operetter. Bd 1. Uddevalla: Hermes, Björkman & Ericson. sid. [177]-192. Libris 420180 
  • Sørensen, Inger (1993). Operalexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum. ISBN 91-37-10380-6 
  • Opera - Kompositörer, Verk, Uttolkare. Köln: Könneman. 2000. ISBN 3-8290-5509-9 
  • Gademan, Göran (2015). Operahistoria. Stockholm: Gidlunds förlag. ISBN 978-91-7844-929-3