Gulpannad barbett

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Gulpannad barbett
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Yellow-fronted Barbet at Bodhinagala.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHackspettartade fåglar
Piciformes
FamiljAsiatiska barbetter
Megalaimidae
SläktePsilopogon
ArtGulpannad barbett
P. flavifrons
Vetenskapligt namn
§ Psilopogon flavifrons
Auktor(Cuvier, 1816)
Synonymer
Megalaima flavifrons
Hitta fler artiklar om fåglar med

Gulpannad barbett[2] (Psilopogon flavifrons) är en fågel i familjen asiatiska barbetter inom ordningen hackspettartade fåglar.[3] Den förekommer enbart på Sri Lanka.

Utseende och läten[redigera | redigera wikitext]

Gulpannad barbett är en medelstor (21 cm), grön barbett. På huvudet syns gult på pannan och i ett mustaschstreck samt blått på örontäckare och strupe. Det gröna bröstet har ett fjälligt utseende. Ben och fötter är till skillnad från andra barbetter på Sri Lanka mörka. Lätet beskrivs i engelsk litteratur som ett rullande och stigande "kowowowowowo".[4]

Utbreding och systematik[redigera | redigera wikitext]

Fågeln förekommer enbart på Sri Lanka.[3] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Släktestillhörighet[redigera | redigera wikitext]

Arten placerades tidigare liksom de allra flesta asiatiska barbetter i släktet Megalaima, men DNA-studier visar att eldtofsbarbetten (Psilopogon pyrolophus) är en del av Megalaima. Eftersom Psilopogon har prioritet före Megalaima, det vill säga namngavs före, inkluderas numera det senare släktet i det förra.[5][6]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Gulpannad barbett är vanligast i bergsbelägna skogar, trädgårdar och plantage på sydvästra Sri Lanka, medan den är mindre vanlig i fuktig låglänt skog. Födan består av frukt och bär, bland annat fikon, men även guava och papaya. Den intar även vissa insekter och små ödlor. Fågeln häckar troligen året runt, men med toppar mars–maj och augusti–september. Som andra barbetter hackar den ur sitt bohål ur ett träd, denna art ofta i mjuka träd som Shorea cordifolia eller Bombax.[7]

Yellow-fronted Barbet (Megalaima flavifrons) - Flickr - Lip Kee.jpg

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som generellt vanlig.[8]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Psilopogon flavifrons Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ BirdLife Sverige (2019) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-02-01
  4. ^ Grimmett, R.; Inskipp,C. & Inskipp, T. 1999. Birds of the Indian Subcontinent. Oxford University Press
  5. ^ Den Tex, Robert-Jan; Leonard, Jennifer A (2013). ”A molecular phylogeny of Asian barbets: Speciation and extinction in the tropics”. Molecular Phylogenetics and Evolution 68 (1): sid. 1–13. doi:10.1016/j.ympev.2013.03.004. PMID 23511217. 
  6. ^ Ericson, Per G. P. (2012-05-01). ”Evolution of terrestrial birds in three continents: biogeography and parallel radiations” (på engelska). Journal of Biogeography 39 (5): sid. 813–824. doi:10.1111/j.1365-2699.2011.02650.x. ISSN 1365-2699. http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1365-2699.2011.02650.x/abstract. 
  7. ^ Short, L.L. & Horne, J.F.M. (2019). Yellow-fronted Barbet (Psilopogon flavifrons). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/56042 12 maj 2019).
  8. ^ del Hoyo, J.; Elliott, A.; Sargatal, J. 2002. Handbook of the Birds of the World, vol. 7: Jacamars to Woodpeckers. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]