Gustaf Wingren
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2010-11) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Gustaf Wingren, född 29 november 1910 i Tryserum, Östergötland, död 1 november 2000, var en svensk teolog, professor i systematisk teologi (med ansvar för etiken) vid Lunds universitet 1951-1977. Wingren disputerade i Lund 1942 med avhandlingen Luthers lära om kallelsen. Wingren var präst i Svenska kyrkan men kom att självmant avsäga sig rätten att utöva prästämbetet.
I Wingrens memoarer Mina fem universitet skildrar han utförligt rötterna i Östergötland. Enligt honom själv kan hela hans omfattande produktion förstås utifrån erfarenheterna i Valdemarsvik under seklets första decennier.
Biografi
På mödernesidan var Wingrens släkt statare och metodister. Hans far anslöt sig en tid till metodismen, men återvände efter några år till Svenska kyrkan. Wingrens far arbetade som garvare vid en läderfabrik.
Wingren bestämde sig redan i tonåren för att läsa teologi. Han började läsa i Lund. Efter att han fått ett stipendium fortsatte studierna i Berlin. Där undervisade teologer som Hans Lietzmann, Ernst Sellin, Romano Guardini, Erich Seeberg. 1937 fick han möta representanter för Bekännelsekyrkan i Spandau, detta blev ett oförglömligt möte.
1942 disputerade Wingren.
Den 19 april 1947 tillträdde han ett vikariat för Karl Barth i Basel. Där möte Wingren den ”Formhistoriska skolan” som företräddes av Karl Ludwig Schmidt och Rudolf Bultmann. Boken ”Predikan” föddes ur mötet med både kollegor och studenter i Basel. Här gjorde han också en viktig bekantskap med Løgstrup, vilket kom att betyda mycket för hans tankar kring Skapelsen. Wingren kombinerade och utvecklade de båda teologiska riktningar han mötte.
Under 50-talet föreläste Wingren mycket utomlands, samtidigt som han var professor i ”Systematisk Teologi” vid universitetet i Lund.
Wingren fortsatte att skriva och föreläsa även efter sin pension.
Wingrens teologi
Wingren brukar kallas lundateolog vilket innebär att hans sätt att närma sig det teologiska materialet var med en idéhistorikers ögon, metoden är deskriptiv. Han blev påverkad av de stora lundateologerna Gustaf Aulén (d. 1977), Anders Nygren (d. 1978), och Ragnar Bring (d. 1988). Han delade även studieobjekten Luther och Irenaeus med dessa. Wingren kom senare att avfärda lundateologins teologiska arbetssätt. Han kallar själv denna tid ”före Basel” då han beskriver sin teologiska resa i retrospektiv. I Basel 1947 där han vikarierade på Karl Barths professorsstol, omvärderade Wingren sin metod. Han tog intryck bland annat av Karl Barth (d. 1968) och Oscar Cullmann (d. 1999), som hade en kerygmatisk ansats i sin teologi. Efter detta befann han sig i ständig polemik med lundateologin.
Wingrens teologi brukar vidare kategoriseras som skapelseteologi (inte att blanda ihop med kreationism). Skapelsetron är navet i hans teologi vilket innebär att all teologi måste förankras i den första trosartikeln. Wingren berättar: ”Min ungdoms olösta problem bestod i att de två storheterna, skapelsen och ordet, så sällan ville mötas. De strävade liksom åt olika håll.” Wingrens problem bestod följaktligen i att vardagslivet (skapelsen) inte relaterade till kyrkan (ordet). Wingren menade att teologi blev obegriplig om den inte startade i skapelsen. Varje människa hade, enligt hans synsätt. en relation till Gud genom att andas, leva och ta emot liv utifrån av andra.
Lutherforskaren Birgit Stolt har kritiserat Wingrens "Luthers lära om kallelsen" för att alltför starkt se kallelsen som en del av lagen och tolka den i negativa termer. Stolt vill i stället poängtera att det för Luther också finns en glädje för en kristen i kallelsen.
Den viktiga poängen för Wingren är emellertid att varje människa har en kallelse, inte bara till exempel präster, läkare, sjuksköterskor och lärare utan också föräldrar, ekonomer, tekniker, förskollärare, etc. Kallelsen består i att vara till för medmänniskan, något som skapar glädje och mening.
Wingren brukar också klassificeras som kerygmatisk teolog, vilket innebär att teologins ärende är ett tilltal till samtiden, genom predikan. Kerygma är det grekiska ordet för ’förkunnelse’. Hans kerygmatiska teologi beskrivs bland annat i boken "Predikan". Han menar att teologins uppgift i första hand är att underbygga förkunnelse och därför inte stanna vid historiska undersökningar som lundateologins metod gör, och menar att teologins syfte är att underbygga Guds tal till människan i nuet. Denna kritik delar han med Karl Barth. Men i övrigt så använder han Barth som teologisk slagpåse då denne, i Wingrens ögon, alltför ensidigt betonar uppenbarelse som källan till kunskap.
Wingren sammanfattar sin teologiska metod i begreppet "Den dubbla fenomenologiska ansatsen". Den innebär att både skapelseteologin och den kerygmatiska teologin undersöks men ingen får undersökas oberoende av varandra, det måste ske dialektiskt. Antropologin kan inte behandlas oberoende av evangeliet, eftersom människans situation avslöjas då evangeliet predikas. Saknas adressaten och hennes situation i framställningen av evangeliet når inte predikan fram. Boken "Teologins metodfråga" består av två delar. Den första undersöker teologins antropologiska förutsättningar, vilket motsvarar den skapelseteologiska ansatsen. Därför kallas Wingrens skapelseteologiska ansats ibland för den antropologiska ansatsen. Den andra undersöker de hermeneutiska förutsättningarna för teologin, vilket således motsvarar den kerygmatiska ansatsen. Han skriver: ”Den historiskt givna Skriften får icke lämnas åsido. Den nu hörande människan, hennes kulturella och andliga situation, får icke heller lämnas åsido.”
Wingrens lära om lagen, Guds krav på oss människor, har kritiserats hårt av bl.a. Tomas Nygren för att den till skillnad från Martin Luther själv bara förlägger lagen till skapelsens plan och inte också till den särskilda uppenbarelsen i bibeln. Wingrens teologi anses här ha gjort det svårt för hans anhängare att anta en samhällskritisk ståndpunkt.
Andra hävdar att lagens tredje bruk som Tomas Nygren förespråkar kommer från Kalvin och att det tvärtom är i linje med Luthers tänkande att se Bibeln som ett kärleksbrev, inte som en regelbok. Omvända kristna är inte bättre än andra. Alla lever av nåd.
Wingrens teologi delas ofta in i två epoker, vanligt är att han kallas för den tidige respektive den senare Wingren.
Bibliografi (urval)
- 1942 – Luthers lära om kallelsen
- 1947 – Människan och inkarnationen enligt Irenaeus
- 1949 – Predikan
- 1954 – Teologins metodfråga
- 1958 – Skapelsen och lagen
- 1960 – Evangeliet och kyrkan
- 1968 – Trons artiklar
- 1972 – Växling och kontinuitet
- 1974 – Credo
- 1979 – Öppenhet och egenart
- 1981 – Tolken som tiger
- 1983 – Människa och kristen – en bok om Irenaeus
- 1986 – Gamla vägar framåt
Källor
- Mina fem universitet : minnen / Gustaf Wingren ISBN 9171187324
Externa länkar
|