Hoppa till innehållet

Hertzsprung–Russell-diagram

Från Wikipedia
(Omdirigerad från HR-diagram)
Hertzsprung–Russell-diagram baserat på 22 000 stjärnor ur Hipparkoskatalogen och 1000 från Gliesekatalogen över närbelägna stjärnor. Utarbetat av Richard Powell.

Ett Hertzsprung–Russell-diagram, HR-diagram, är en grafisk presentation av stjärnornas absoluta ljusstyrkor eller luminositeter mot något mått på deras temperatur, spektraltyp eller färg.[1] En stjärnas position i diagrammet avslöjar i vilken utvecklingsfas den befinner sig.

Områden i HR-diagrammet

[redigera | redigera wikitext]

Strax efter stjärnbildningen följer en protostjärna det nästan vertikala så kallade Hayashispåret längst till höger i diagrammet (ej i bild).

Diagonalt i diagrammet från hög ljusstyrka och hög temperatur till låg ljusstyrka och låg temperatur sträcker sig huvudserien. Den representerar de stjärnor som omvandlar väte till helium i sina centra. Stjärnmassan bestämmer positionen längs huvudserien med de mest massiva högst upp.

Ovanför huvudserien befinner sig jättarna med stjärnor som förbrukat sitt väte och således befinner sig i senare utvecklingsstadier. Långsamt kallnande stjärnor i slutfasen av sin utveckling, de vita dvärgarna, finns i diagrammets nedre vänstra del.

Mellan huvudserien och jättegrenen är diagrammet glest, något som kallas Hertzsprungluckan.[1]

De största och ljusstarkaste stjärnorna ligger över jättegrenen i diagrammet och kallas superjättar.[1]

HR-diagrammet används också för att åldersbestämma grupper av stjärnor (stjärnhopar). Då man sätter in data för en grupp stjärnor i ett HR-diagram, får man en brytpunkt på huvudserien. Åldern är beroende av brytpunktens läge (ju lägre ner på huvudserien - desto äldre stjärnor).

Ett HR-diagram konstruerades av den danske astronomen Ejnar Hertzsprung 1911[1] för stjärnor i stjärnhopar.[2] Ett par år senare konstruerades oberoende ett motsvarande diagram av den amerikanske astrofysikern Henry Norris Russell för stjärnor i solens närmaste omgivning. Hans Rosenberg ordnade därefter ett HR-diagram för stjärnor i Plejaderna.[3] Samtliga fann att stjärnorna alls inte fördelades jämnt över diagrammet och att stjärnor med samma temperatur kunde ha olika luminositet. Diagrammet fick namn efter de två första, oberoende konstruktörerna.

  1. ^ [a b c d] Bengt Gustafsson. ”HR-diagram”. ne.se. Nationalencyklopedin. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/hr-diagram. Läst 13 augusti 2020. 
  2. ^ Hertzprung (1908). ”Über die Sterne der Unterabteilung c und ac nach der Spektralklassifikation von Antonia C. Maury” (på tyska). Astronomische Nachrichten 179 (24): sid. 373–380. doi:10.1002/asna.19081792402. https://zenodo.org/record/1424859. Läst 13 augusti 2020. 
  3. ^ Rosenberg, Hans (1910). ”Über den Zusammenhang von Helligkeit und Spektraltypus in den Plejaden” (på tyska). Astronomische Nachrichten 186 (5): sid. 71–78. doi:10.1002/asna.19101860503. https://zenodo.org/record/1424873. Läst 13 augusti 2020. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]