Huvudserien

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Huvudserien i ett Hertzsprung-Russell-diagram är en kurva längs med vilken de flesta stjärnor befinner sig. En stjärna i huvudserien kallas huvudseriestjärna. [1][2]

Kurvan är jämförelsevis skarpt avgränsad, eftersom både spektralklassen och luminositeten hos en stjärna bestäms nästan enbart av stjärnans massa så länge den fortfarande förbränner väte genom fusion till helium – vilket de flesta stjärnor gör.

Solen, med spektralklass G2V, är ett exempel på en huvudseriestjärna: den har varit det i ungefär 4,5 miljarder år och kommer att fortsätta så i ytterligare ungefär 4,5 miljarder år. Efter att vätet i solens kärna förbrukats kommer den att börja förbränna helium, svälla upp och bli en röd jättestjärna.

Exempelstjärnor[redigera | redigera wikitext]

Tabellen nedan visar typiska värden för stjärnor längs huvudsekvensen. Värdena för luminositet (L), radie (R) och massa (M) är relativ i förhållande till en dvärgstjärna – nämligen vår egen stjärna, solen. De faktiska värdena för en stjärna inom huvudserien kan variera så pass mycket som 20-30 procent från de angivna värdena nedan.

Tabell med stjärnparametrar för huvudsekvensen
Klassificering stjärnklass Radie Massa Luminositet Temperatur Examples[3]
R M L K
O6 18 40 500000 38000 Theta1 Orionis C
B0 7,4 18 20000 30000 Phi1 Orionis
B5 3,8 6,5 800 16400 Pi Andromedae A
A0 2,5 3,2 80 10800 Alpha Coronae Borealis A
A5 1,7 2,1 20 8620 Beta Pictoris
F0 1,3 1,7 6 7240 Gamma Virginis
F5 1,2 1,3 2,5 6540 Eta Arietis
G0 1,05 1,10 1,26 5920 Beta Comae Berenices
G2 1,00 1,00 1,00 5780 Solen … är en typisk G2V-stjärna.
G5 0,93 0,93 0,79 5610 Alpha Mensae
K0 0,85 0,78 0,40 5240 70 Ophiuchi A
K5 0,74 0,69 0,16 4410 61 Cygni A
M0 0,63 0,47 0,063 3920 Gliese 185[3]
M5 0,32 0,21 0,0079 3120 EZ Aquarii A
M8 0,13 0,10 0,0008 2660 Van Biesbroecks stjärna


Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Zombeck, Martin V., “Handbook of Space Astronomy and Astrophysics” (1990, 2:a upplagan), Cambridge University Press, ISBN 0-521-34787-4.
  1. ^ Harding E. Smith (1999). ”The Hertzsprung-Russell Diagram”. Gene Smith's Astronomy Tutorial. Center for Astrophysics & Space Sciences, University of California, San Diego. http://cass.ucsd.edu/public/tutorial/HR.html. Läst 24 oktober 2013. 
  2. ^ Richard Powell (2006). ”The Hertzsprung Russell Diagram”. An Atlas of the Universe. http://www.atlasoftheuniverse.com/hr.html. Läst 24 oktober 2013. 
  3. ^ [a b] ”SIMBAD astronomical Databse”. Centre de Données astronomiques de Strasbourg. http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/. Läst 24 oktober 2013.